Tankar och funderingar kring fallet "Nora"/behandling av självskadebeteende

Till att börja med vill jag höja långfingret åt SVTplay som är totalt OMÖJLIG, klipp-fan går ju inte ATT SE PÅ AAAAAAGRRRRRRR... Men långfingret får hållas uppe ett tag för senare användning också. :)

Det har handlat mycket om fallet "Nora" i senare nyheter, en dokumentär som sändes i två delar på P1, länkar kommer senare i inlägget. För att kortfatta det hela är "Nora" en ung tjej som levt med en misshandlande pappa under barndomen, vilket härleder till att hon hamnar i ett självskadebeteende och får kontakt med SOC och psykiatrin. Efter att ha blivit våldtagen av en man, vad jag förstår välkänd inom ämnet jämställdhetsfrågor, hamnar hon i kontakt med psykiatriker Ola Gefvert som utsätter henne för vad jag kan kalla, enorma kränkningar, bland annat genom att neka henne en kvinnlig terapeut.

Av dokumentären har jag bara lyssnat på del 1, och skulle kunna lägga ned många A4-skrifter på bara hennes bakgrundshistoria. Även i den första delen utmärker sig bristerna inom psykiatrin, då hon efter våldtäkten inte blir betrodd och redan där stämplas som "manipulativ", utan någon som tar henne på allvar. Det jag fick höra berörde och upprörde mig starkt, då jag vet hur fruktansvärt det är att inte få det som är relevant, taget på allvar. Själva våldtäkten kunde förhindrats genom att hon fått den hjälp och uppsyn hon behövt på behandlingshemmet där hon bodde, ett behandlingshem jag inte tycker att hon överhuvudtaget skulle hamnat på. Enligt en utredning och bedömning som gjordes innan, behövde hon behandling för sin PTSD, och definitivt inte bo på ett ställe med andra unga tjejer som skadar sig och triggar varandra. Att hon får LPT och tvingas låsas in, är något som för mig är obegripligt, då jag inte tror en enda traumatiserad människa blir bättre på ett sådant ställe. "Nora" behövde enligt mig få fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt, hemma, utefter hennes omständigheter och samtidigt få en adekvat terapi.

Det som dokumentärens efterföljande nyheter handlat om, är något jag inte förrän nu begrundat mig i, av personliga skäl. Har hittills inte hört del 2, men vet genom andra klipp och nyheter vad det handlar om. "Nora" kommer till psykiatrin och efterfrågar fullkomligt naturliga och inte alls komplicerade åtgärder, men nekas på ett fruktansvärt kränkande och onödigt sätt. För att hon skadar sig själv och har diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Ola tycker att bearbetning är onödigt, det som varit har varit och är ingenting att älta. Att få en kvinnlig terapeut måste hon "förtjäna" genom att hålla sig fri från självskador i sex månader, och förövrigt "har ingenting ens hänt, hon är bara manipulativ". Och han säger snabbt att "jag tänker inte lyssna på dig".

Det spelar för det första ingen som helst roll WHAT-SO-EVER, vilken diagnos eller problematik personen i fråga har, INGEN, ska behöva få det bemötandet.  Även om hon nu vore "manipulativ" och "lögnaktig". Att få höra att man inte är värd att lyssnas på måste vara det mest kränkande man kan få höra. Hur ska hon kunna få rätt hjälp om hon inte får chansen att tala?

Innan jag spinner vidare, vill jag berätta att jag nu även sett DEBATT-avsnittet på SVT-jaghatarerjävlatrögaspelare-play. Där debatterade en kvinna som varit anhörig till en person inom psykiatrin, en person som själv varit drabbad, en kvinnlig psykiatriker, en manlig huvudläkare (?) och någon jag tror mig minnas var en psykiatriker. DEBATT väckte många tankar hos mig, och jag blev förbryllad, fascinerad och upprörd samtidigt. Det är ett väldigt svårt och komplext ämne, och frågan är om någon vet vad som är rätt och fel, då det gäller behandling av självskadande patienter. Överläkaren i DEBATT säger att dessa patienter är de svåraste - men frågan är om de verkligen är så svåra, om du verkligen lyssnar och tar deras ord till dig. Jag tror vissa delar av psykiatrin gör det svårt. Den enda vettiga åsikten jag tyckte han hade att komma med, vad det faktum att självskadande patienter sällan eller aldrig ska läggas in, vilket jag håller med om. Det är ett faktum att psykiatrin gör dessa patienter sämre, och jag tänkte vädra mina åsikter kring varför.

"Det ska inte daltas med personer som lider av borderline eller självskadebeteende". Ja och nej samtidigt. För det första är ALLA självskadande personer HELT olika individer, detta är något få inom psykiatrin förstår. Det finns inget svart eller vitt där, det är oerhört mycket nyanser emellan. Därför är det också viktigt att se till varje individs tankar och tycken. Det finns patienter som manipulerar och tycks söka efter uppmärksamhet, kanske har många av dessa diagnosen borderline; men innebär det att diagnosen borderline står för det? Eller innebär det att de som tycks manipulera får just den diagnosen? Jag tror egentligen inte att det finns direkta diagnoser. Jag tror inte att man "har" en diagnos, att man "föds" med en diagnos, utan det är en benämning på en grupp problem. Dagens psykiatri gör diagnoser så definitiva, att jag tror en diagnos kan leda till förvärrade symptom. Rent erfarenhetsmässigt har jag upplevt att 9/10 av de personer som har diagnosen borderline, blir värre av sin diagnos. Jag tror det beror på de fördomar det namnet på symptom, har. På samma sätt som jag utvecklade svårare psykotiska symptom av diagnosen schizofreni, finns en stor risk att man medvetet eller omedvetet "skapar" symptom utefter en diagnos. Man får en benämning på den man är, psykiatrin trycker på att "det här är du", och givetvis kan det då vara lätt att försöka uppfylla de symptom du tror att "du" består av. Av lättnad att ha hittat dig själv. Därför är det oerhört viktigt att psykiatrin trycker på med att du inte "är" din diagnos. Att det helt enkelt är ett namn där dina symptom passar bäst in, och att hjälpen finns lika mycket vilka kriterier du än uppfyller. Det är inte konstigt att du försöker fylla upp kriterier på en diagnos, då du inte får hjälp annars. Det handlar inte alltid om "manipulation", i den benämningen. Tankens kraft kan göra mycket, och intalar du dig tillräckligt mycket att du mår på ett visst sätt, ändras ditt mående därefter. Du mår fortfarande lika dåligt - men hade inte behövt må så, om du från början fick rätt attityd från psykiatrin.

Jag talar ofta om begreppet "att ta eget ansvar", och det kanske är detta jag syftar på då det gäller att "inte dalta". Att bli omhändertagen kan bli ett beroende, en mänsklig instinkt, därför är det viktigt att rätt sidor av dig blir omhändertagna - samtidigt som du lär dig att ta hand om dig själv. Ett hemskt öde som en inläggning inom slutenvården kan innebära, kan det bli en trygghet och en identitet, som gör att du fasthåller vid dina problem. På samma sätt en person i ett misshandelsförhållande, kan finna trygghet i det. Det måste därför finnas en balans, mellan att lära sig att ta eget ansvar, och få hjälp att hantera sina problem. Att ignorera och "inte dalta" på sättet psykiatrin ofta menar på, gör snarare att du skriker högre för att du inte alls får ett stöd. Det går att finna en balans, en koppling, mellan att ha ett stöd som tar dina känslor på allvar, och att du samtidigt får lära dig på ett ödmjukt sätt att ta ansvar och arbeta själv. Bestraffningen ignorans och vissa tvångsmetoder innebär, blir lätt också en del i vem du är, då du inte upplevs som någon annan. Du slutar inte skada dig för att du blir bestraffad, snarare tror jag de flesta fortsätter för att uppehålla den de tror att de är. Där skapas tävlingen. Psykiatrin orsakar det de försöker förhindra. Alla behöver ett lyssnande öra. De som börjar söka efter uppmärksamhet lär sig att det är det enda sättet att synas, om de blir bemötta så. Och de som inte alls är ute efter uppmärksamhet känner sig felbedömda och drar sig tillbaka, vilket skapar ännu mer ignorans från personal.

Jag står fast vid att det måste finnas en balans. Det måste finnas en ödmjukhet och icke-prestigefylld orsak till att psykiatrin inte "daltar". Det ska inte göras av förakt, utan av kärlek. Hur ska dessa personer "växa upp" om de blir behandlade som barn som inte kan tänka? Med växa upp menar jag, lära sig bli självständiga och självomhändertagande individer. Som vet att de är mer än en störning. Order "... personlighetsstörning" får mig att vilja skrika. Vem säger att det är en "störning"? Gör ordet "störning" att en person mår bättre? Kanske skulle man bara uttrycka det "känslosam personlighetstyp" för att bedöma en personlighet som kan vara till ens nackdel i vissa sammanhang, och behandla den på rätt sätt. Jag tror inte på att behandla en person som sjuk, jag tror själva sjukdomskänslan gör en person sjukare. Snarare som en lidande person i en smärtsam livssituation, som behöver rätt "nycklar" att själva kunna påverka sin situation.

Något som också störde mig enormt med Olas ord är det faktum att han tyckte att "bearbetning var onödigt". Om det tyckte jag en person i programmet som varken var drabbad, anhörig, en psykiatripersonal hade klokast åsikt. Hon tyckte rent medmänskligt att "för att komma framåt i livet behöver man göra upp med det ouppklarade i ens förflutna", minns inte riktigt hur hon uttryckte det. Ungefär som att man behöver tömma sopkorgen ibland för att det inte ska svämma över. Är det så konstigt? Behöver man ens vara insatt i psykologi/psykiatri för att förstå det? Jag som själv lider av en typ av PTSD skulle blivit förtvivlad av en sådan kommentar. "Det som har hänt har hänt", ja om det vore så väl, kanske i fall där framtiden inte har ett förflutet, men ett sådant liv existerar inte. Det är som att säga att ett ben inte behöver gipsas om det är brutet för att "att du föll har hänt, det går ändå inte att göra ogjort". Förstår ni liknelsen?

Kommentera gärna om vad ni tycker och tänker kring mitt inlägg, tar gärna emot feedback!

Värme och kärlek, Yasmine

Länkar: