För någon månad sedan började jag inlägget med "kanske dags att visa att man är mänsklig", och det är ungefär det jag behöver visa nu med. Jag kommer alltid vandra mot ljuset, men det finns en gräns för alla, hur positiv man än är innerst inne.
Ja... jag befinner mig i en väldigt tuff period av mitt liv just nu. En period jag visste skulle komma, någon gång. En period som måste komma, för att jag ska kunna gå vidare. En period som dessvärre kommer innebära en hel del smärta, och tårar som aldrig rann förut. Tårar jag sparat i en massa år.
Jag måste trycka undan mycket för att överleva, så jag kan inte lämna ut alla mina tankar, för då skulle jag gå under. Men jag vill heller inte kryptiskt oroa alla, så jag får förklara lite enkelt.
I ett år har allt det positiva mitt nya liv innebär, gjort att jag trängt undan det mesta av mitt förflutna. Det har funnits där, men jag har gömt det. Den lilla flickan jag berättade om. Men hon kikar fram allt mer, börjar ta över, och jag har gjort mitt val - jag tänker aldrig mer förtränga henne helt. Men det innebär att en del av mig vandrar tillbaks i hennes skörhet och skräck, och det kommer finnas dagar då jag måste låta de känslorna finnas. Inte hela tiden och jag tänker inte gräva själv, men det finns där, alltmer på ytan.
Den här veckan har jag brutit ihop lite titt som tätt, och igår (?) använde jag mig för första gången av mitt "försvar", vilket innebar att jag kopplade bort mitt medvetande någon timme. Där och då är jag mest likgiltig och går inte riktigt att få kontakt med, men jag känner ingen ångest. Mamma kom in i rummet och gjorde det jag hade behövt dessa gånger jag var inlagt, då jag istället blev ignorerad och fullproppad med mediciner, - hon tog min hand och berättade för mig att jag var här och nu, och ingen annanstans. Det är då jag släpper försvaret som smärtan kommer, och då blev det lite smått gråtkalas.
Idag var jag på teamet för att först sjunga, och det behövde jag. Vad musik kan göra... Sen slog jag mig ned i väntrummet och kände hur allt jobbigt kom inpå, vilket ledde till att jag sedan skakigt och stelt gick in i ett rum med K. Det tog ungefär... två sekunder, sen brast det, igen. Jag ser det som en seger att jag grät. Jag har aldrig släppt den spärren förut på teamet, aldrig riktigt öppnat mig så mycket. Men där satt jag och grät, och efter att jag samlat mig, började K och jag diskutera behandling. Det finns tankar och planer, väntar lite med att dela med mig av dem, men det känns hoppfullt om det blir som vi tänkt. Det är samtal som ska ringas, mejl som ska skickas och sedan får vi se. Jag och K börjar förstå vilken hjälp jag behöver, utöver den jag får där. Det kommer ta tid, men jag vet att jag klarar det.
Jag tänker aldrig mer skada mig på något sätt, det är en sak som är säkert. Jag hanterar inte dessa kriser så längre, jag är förbi den biten. Däremot kanske jag behöver acceptera att min bearbetning är långt ifrån över, vilket inte är konstigt med tanke på de år jag blivit hjärntvättad. Man blir inte fri på ett år, inte ens tre. Samtidigt tänker jag inte ge upp det liv jag har nu, med alla glädje och det arbete jag tagit på mig, det är något jag vill och kommer göra. Parallellt med att leva, kommer det finnas en hård kamp, men jag vet att jag kommer fixa det.
Det värsta jag kan göra nu, är att antingen köra på i 190 som jag gjort, eller att stanna hemma och gräva ned mig. Jag måste komma iväg, träffa vänner, ha kul, prata om annat, för att överleva. Men jag måste också känna efter vad jag klarar och när. Och tillåta mig att gråta, den lilla flickans tårar måste komma ut.
Det här är början på slutet. Slutet på många, många års kamp. Och jag ska vinna. Jag kommer vinna.
Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
What you were changing me into
Just give me myself back and
Don’t stay
Forget our memories
Forget our possibilities
Take all your faithlessness with you
Just give me myself back and
Don’t stay
Värme och kärlek och STYRKA, Yasmine
Älskade vännen, ring mig imorgon så får vi prata. Kärlek till dig <3
SvaraRaderaMan ska vara snälla mot dom ledsna små flickorna som finns inuti. Dom finns där av en anledning och behöver få tröst och bli sedda. Men de är också starka, har kraften att känna känslorna.
SvaraRadera