Det har varit ett par dagar nu som inte känts så överdrivet lätta. Det förflutna har rivits upp ganska rejält, och då halkar jag stundtals in i gamla självföraktande banor. Jag vet att allt är långt ifrån färdigbearbetat, och det är dagar som dessa som det går upp för mig. Hur mycket det fortfarande styr, någonstans under ytan. Vissa delar av mig kommer det lättare åt. Eller kanske är det bara kring dessa det blir med tydligt. Mitt utseende är en sådan del. Igår när vi kom hem från träningen började känslan gro inom mig, och det tog inte lång tid innan jag grät. Det kändes patetiskt att gråta för att man hatar hur man ser ut, särskilt med tanke på att ingen i min närhet verkar tycka likadant. Sanningen är att jag ofta får komplimanger, men lika många gånger tackar jag och ler utan att riktigt ta in det. Mer än förut kan jag ta emot, men inte helt. Det finns en spärr, och någonstans inom mig finns ett tvivel, en känsla som inte förstår hur i självaste f-n någon kan tycka om mitt utseende. Samtidigt vet jag numera var felet ligger. Inte i mitt utseende, utan i min självbild. Den är rätt förvriden mellan varven, även om den blivit mycket bättre. Den halkar lätt tillbaka i dåtid, till tiden då jag blundade inför det faktum att jag var maktlös. Då var det självklart att felet låg hos mig. Det är inte självklart längre, faktum är att jag bearbetat det så mycket att jag inser att det är högst osannolikt. Men fortfarande finns det där.
Saker som hänt och varit har kanske inte underlättat så mycket, med det tänker jag behålla diffust och inte gå in på. Finns yttre orsaker till stulen energi, om man säger så.
Idag känns det lite bättre. Gråten har suddats ut, och jag är gladare. Mer mottaglig för inspiration och värme. Det är så mycket positivt som händer nu, att jag kan gråta bara av rädslan att inte lyckas. Samtidigt känner jag i hela kroppen att det är min tur nu, äntligen. Att jag har mycket att ge, och att det är meningen att det ska gå vägen. Hanterar jag rädslan rätt kanske den till och med kan bli en drivkraft. Det är en drömlik känsla att jag inte bara tagit mig ur allt levande, utan även har lärt mig konsten att leva. Ingen och inget ska få kontrollera mig längre, så är det bara.
Idag blir det helt klart en del bokskrivande. Känns skönt att få ta itu med det igen. Det här kan bli riktigt bra alltså... nyp mig i armen och övertyga mig om att det är på riktigt. Det här hade jag aldrig kunnat tro, ens i mina vildaste fantasier.
Det är därför hoppet är så viktigt. Det är hoppet och drömmarna som tagit mig hit. Drömmar är inget att förringa, och få drömmar kan inte förverkligas, bara du håller fast i hoppet.
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar