Nu har jag en liten lugn och ledig stund att skriva, i alla fall lite grann.
I helgen träffade jag M3, vilket kändes bra till trots. Behöver verkligen hitta på saker, och prata förbi alla tankar. Hann ta det lugnt hemma under dagen, har för mig att jag gjorde lite nytta men mest försökte jag vila ut. Var hemma hos pappa för middag med resten av familjen, och då jävlar flyger garvande munnar genom rummet, jajemän. Man kan säga att det blev lite smått galet (i positiv mening) som vanligt, och jäklar vad härligt det är att ha en familj med humor. Min humor alltså. Hehe. Maten var stark, men god. Vid halv åtta gick jag och mötte M3 vid bussen, och vi gick hem till mig och pratade bort många timmar. Är så skönt att jag fortfarande kan använda humor och positivt prat till att slå till alla små djävular överallt. Vid tolv gick vi och lade oss, och under natten drömde jag skumma saker. Som vanligt. Ja, alltså mina drömmar... Återkommer till dem, när jag berättat om söndagen.
I söndags steg vi upp och åt, och då blev det mer med prat om allt möjligt. Vi kom in på de mindre jobbiga aspekterna av det som är jobbigt, längre ville jag inte gå. Dock förhindrade det inte att det brast igen, och denna gång blev det lite energilöshet och yrsel. Jag har verkligen mina hjälpmedel i stunderna då det negativa tar överhanden, och denna gång var sången det som hjälpte mig. Sjöng för M3 och inom någon timme var jag mindre borta. Tack finaste M3 för stödet, och helgen!
Och så vart det middag, sen brast det igen (var bra att passa på då jag väl hade vanan inne, så att säga *blink*) och tre timmars gråtkalas väntade. Det är som att att något inuti öppnar sig mellan varven, och då finns det inget stopp. Allt rinner ut. Som mamma sa "det är ett tecken på framsteg", bättre är det att gråta och någonstans tillåta att känna, än att förtränga. Nu är det något inom mig som skäms över dessa ord jag satt på pränt den senaste veckan, jag vill inte vara negativ men jag tror samtidigt att det största framsteget är att jag tillåter mig att känna negativa känslor. Annars använder jag mig av masken över ansiktet som i alla dessa år, och i vissa stunder är acceptans så viktigt. "Det är inte lätt, men det löser sig."
Igår fick jag komma iväg på musikgrupp, vilket var väldigt nödvändigt. Det var inte många där, men det blev ändå en del skratt trots att jag inte kunde ta in all inspiration och musikglädje. Jag hade bestämt mig redan innan att gå, att inte sluta gå dit, att fortsätta som vanligt med lite mer anpassning. Jag tänker banne mig inte förlora mitt liv igen, nu är det som det är och det gäller bara att inte ge mig hän åt smärtan helt. Det får finnas, men inte styra. På kvällen pratade jag med A i flera timmar, jäklar vad vi kan skratta. Jag tror att det är A och O när man mår dåligt, att tillåta sig att glädjas åt småsaker. Ett enkelt skratt (eller 100...) kan rädda en hel dag. Det gäller att tillåta sig, där också.
Idag har jag varit hemma och tagit det lugnt. Fick ett väldigt givande telefonsamtal, och det är så skönt att bli påmind om alla insikter man faktiskt besitter. Det är mycket jag tagit in och förvaltat det senaste året, som kommer hindra mig från att halka tillbaks helt. Jag kommer inte, kan inte, falla tillbaks helt och hållet, jag har kommit för långt. Men denna tid måste finnas. Den kommer vara svår och ibland outhärdlig, men den innebär inte att jag går tillbaka, utan att jag går framåt mot ljuset, men på ett väldigt smärtsamt sätt. Det är mitt arbete och min uppgift att bryta mig fri, och får jag den hälp jag faktiskt behöver och låter mig ta ansvar över arbetet hjälpen ger mig - kan det inte gå fel. Jag har hopp.
Och jag har en smartphone. Nog om det.
Ja jäklar... Det blev ett tjat det här, men jag har verkligen hopp. Det finns ingen hopplöshet, det finns inget evigt lidande i min värld. Det finns en outhärdlig smärta, men den kommer gå över. En gång i tiden trodde jag att jag var en förövare, då jag var ett offer. Idag är jag längre inget offer, det kan jag inte vara med de erfarenheterna jag fått som kommer berika mitt liv.
Att gråta, att känna, är inte farligt. Jag får må skitochfanochhansmoster, bara jag inte ger upp. Bara det är för det bästa.
Jag avslutar detta inlägg med att beskriva min glädje över att känna all mindre skam gentemot mitt utseende. Det finns dagar då jag känner mig som ett monster, men vilken skillnad det är... Jag kan stundtals känna mig vacker, och det har hänt extremt få perioder i mitt liv. Men, ja, det gör jag nu. I alla fall så mycket jag förmår. Och jag njuter av det.
Livet är en fest, och jag fick inbjudningskortet några år försent. Fast jag har hört att det är lite av en status-grej att komma en aning försent, också är festen lite mer igång då. Och förhoppningsvis har de jobbigaste typerna dragit. Ja, så kan man också se det.
Kärlek!
Yasmine
Ps. missade det här med drömmarna. Det jag skulle berätta (mamma, sluta läs, du är trött på att höra om mina drömmar, höhö) var att jag såg en film söndags som handlade om kidnappning. Vad drömmer jag då, jo att en blond kvinna kidnappar mig från min mamma i en second-handbutik och mamma försöker febrilt leta runt i hela Uppsala efter mig. Hon hittar mig hos den blonda kvinnan i ett radhus, och plötsligt blir min familj goda vänner med den blonda kvinnans familj, de bjuder oss på äppelkaka och kärringen berättar att hon tröttnade på sina egna barn och därför snodde hon mig istället. Smickrande ja. Mina drömmar som sagt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar