De senaste dagarna! / när det går som bäst kan det förflutna bli som tyngst

Hej där!

Nu är det kanske dags att berätta lite om hur allt går i vardagen!

I onsdags var det träningsdags igen, hur skönt som helst att ha kommit igång med det.

Rolig nyhet (mamma för blunda nu för hon har redan hört mig tjata om detta tusen gånger):
Min svullenhet efter medicinerna har på riktigt börjat försvinna, och jag ser redan mycket mindre ut. Känns hur skönt som helst. Svälta och banta gör jag ALDRIG igen, men jag börjar gå mot ett mer "sunt" utseende, då det som varit fyllt med vätska börjar minska. Med lite fortsatt träning känns det som att jag snart kommer bli mycket mer nöjd med min kropp, vilket känns super!

Efter träningen begav vi oss till Uppsala för att jag skulle träffa K. Det fanns några grejer jag verkligen ville ta upp, och jag tror vi hann prata om det mesta. För det första nämnde jag något jag och mamma pratat om på vägen dit; nämligen att jag skulle kunna skriva ett brev till BUP med mina upplevelser, för att andra ska slippa hamna i samma sits där jag var. Ett vänligt, konstruktivt brev, så de inte gör om samma misstag igen, och jag får lite upprättelse. Det tyckte K också var bra. Berättade även lite om SafeSoul, vad som hänt sen sist - och så pratade vi mycket om det jag funderat kring posttraumatisk- eller dissociativ psykos. Det verkade vara ett väldigt intressant ämne, och det känns skönt att ha hittat den informationen. K och jag inser bara mer och mer att det är komplex PTSD det handlar om.

Efteråt åkte vi hem, och för min del blev det mycket arbete kring föreläsningen. Gjorde säkert något mer, men minns inte vad. Just det! Skrev ju på den nya låten, och själva texten är klar. En dag ska ni få höra resultatet!

Dagen därpå träffade jag F i staden Stockholm, för lite omkringvandrande, lunch och fika. Var supertrevligt och vi hann prata en del, sen gjorde smärtan i F's knä att vi inte kunde gå så mycket mer. Själv fick jag FRUKTANSVÄRT ont i min kära mage (när jag har mensvärk... då har jag MENSVÄRK, och det är inte lindrigt kan jag säga) så vid tre drog jag mig hemåt. Hemma blev det hjärnkoll-föreläsningsarbete igen, heeeela kvällen.

Igår och i fredags var jag hemma mest, förutom morgonträning. Har hunnit göra hur mycket nytta som helst! Mail som skulle skrivas, arbetet för SafeSoul (presentation bland annat, länkar den i detta inlägg!), något SHEDO-mejl, sidor jag planerade kika in och allt hjärnkoll-arbete. Det har varit hela sista delen av föreläsningen som jag skulle träna på, och nu är allt som finns kvar till imorgon att köra igenom hela föreläsningen en gång till! Alla smådelar har jag redan framfört. Känns skönt, men stressigt.

Det är mycket intressanta texter jag hittat på internet, två bloggar jag fördjupat mig i mycket, och gråtit över en del. Tänker inte säga för mycket av vissa anledningar, men jag känner igen mig en hel del i tankesättet bloggarna beskriver över deras upplevelser. Samtidigt som det smärtar, gör ont och känns så outhärdligt äkta, ger det mig en förklaring. Ett svar. Och jag är inte ensam, långt ifrån ensam. Jag har förstått det nu.

Har även gått med i ett forum för bland annat PTSD, och liknande problem.

Det finns ju lite smått och gott och ganska mycket jag velat och vill skriva om, fast jag inte hunnit. Texten om andlighet har jag knappt påbörjat ("knappt", har inte påbörjat, punkt. Erkänner), vill få ner mer funderingar kring mobbing, romantisering och PTSD som jag tänkt få ned på pränt. Får helt enkelt ta en sak i taget. Kommer ha lite mer tid nästa vecka, efter att jag redovisat min föreläsning för PK imorgon.

Idag har jag gjort ungefär samma sak, efter att jag vaknat till efter sömnen, typ 3 timmar senare. Drömmer fruktansvärt mycket just nu, och kommer i princip ihåg allt. Känner mig inte så utsövd. För det mesta känns allt så jäkla bra, alla uppdrag jag fått till mig gör mig nervös, pirrig och superglad. Samtidigt finns det en risk med att gräva för mycket i sitt inre. Att föreläsa känns inte så svårt rent praktiskt, snarare känslomässigt. Det kommer bli tufft. Jag kommer bli mer hel, men samtidigt kommer det göra ont. Finns en känsla av ångest inom mig som tillkommit idag, av allt skrivande och upprivande. Men jag vill verkligen detta. Det är värt det, och jag ångrar inte en sekund att jag gav mig kast med det.

Här kommer presentationen!

(Tror du kan klicka för större bild!)

Här är länken till SafeSoul's föreläsare.

Nu ska jag fortsätta med arbetet!

Värme och kärlek, Yasmine