Det finns många slags känslor, enligt andligheten kallas vissa "känslor" och andra "emotioner". Emotioner är känslor som inte finns i vår själ, utan i vår mänskliga kropp. Där finns avundsjuka, bitterhet, svartsjuka, hat, destruktiva känslor. Under alla mina värsta levnadsår har jag nog vandrat mellan de mest negativa känslorna, oavsett om de tillhör själen eller inte. För att stilla de allra värsta, har de trubbats av med onaturliga medel. Konstgjorda känslor. Falsk lycka. Jag vet inte ens om det är jag, som känt dem. Men de har funnits där.
Nu är jag på väg att bli normal (eller ja, haha, ni förstår begreppet). Jag har vanliga problem istället för att vara orolig på om rösterna kan få mig att ta mitt liv, eller rädsla att bli lämnad utan ett värde om jag inte står kvar på samma ställe 5 timmar till och tvångstänker. Allt sådant har suddats bort, existerar knappt. Jag släpper alla såna känslor. Istället får alla vanliga känslor plats att tränga fram. Känslor som ilska, glädje och sorg. Känslor som avtrubbats. Känslor som nu är så starka att jag knappt kan hantera dem.
Jag är SKITFÖRBANNAT arg. Jag har aldrig lärt mig att få utlopp för den känslan, för jag har trängt undan den. Totalt. Så nu kan det se rätt kul ut när jag skriker åt TV:n som vägrar byta kanal medan jag viftar som en tok med fjärrkontrollen. Hade gärna kastat en stol i golvet. Men så långt har jag inte haft mod att gå. Måste börja försiktigt. Men vilken lättnad! Att kunna bli arg, och få agera lite på det...
Jag är FÖRTVIVLAT ledsen. Hade rätt svårt att gråta förut, kunde känna någon form av ledsamhet men ögonen vägrade att producera tårar. Satt mest och knöt händerna. Nu kan jag sitta i två timmar och bara stört-tjuta, och känna innerlig sorg. Det gör ont i halsen, näsan blir blöt men samtidigt är det så skönt. Samma smärta som förut, men den kommer UT!
Jag är FNITTRANDE glad. Visst har jag väl kunnat skratta tidigare, och känna glädje, men det här är extremt. Mitt i en gråtattack efter ett utbrott, skrattar jag så tårarna rinner lite till. Allt ifrån HIHIHI och HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHA till HAHAHAHA, ja ni fattar. Allt är så hysteriskt jäkla kul ibland så jag får kämpa för att inte asgarva mitt på stan.
Sen blir jag trött, och somnar.
I tisdags åkte jag till F för att stanna över natten. Vi handlade mat, och jag kunde inte sluta skratta. Vi gick runt och försökte hitta rätt prylar, sen skrattade vi lite på vägen hem med. Kvällen innehöll matlagning, (jag blev ledsen, no shit), filmtittande (för min del, internt skämt hehe), TV, prat och sen somnade vi framåt halv ett. F åkte iväg på jobb på morgonen, så jag sov kvar i hennes hus och lagade frukost. Hann lyssna på musik, kika dator, duscha och börja sminka mig innan hon dök upp. Då blev jag ledsen (igen) och grät i en halv evighet, innan vi skrattade igen och såg på film. Efter lite mer skratt åkte jag till Vaaasssssunda med F, där mamma hämtade mig. I bilen... *fanfar* grät jag hela vägen hem, och ännu mer hemma, och lite till, sen såg vi på en film, skrattade och snark. Somnade halv elva-elva.
Idag har jag hunnit med lite i alla fall. Kontakta några viktiga personer, sovit, suttit här och gjort ett smycke. Och kikat lite på TV. Och ätit. Och nu måste jag sätta igång med föreläsningsarbetet.
Jag erkänner mitt i alla mina ståndpunkter vid att jag inte är bitter - jag kan nog innerst inne känna en viss sorg (INTE bitterhet, men sorg) över allt som varit. Ilska. Och inte bara på mig. Inte över de senaste åren lika mycket som över min uppväxt. Allt självförakt och alla lögner, allt som inte stämde. Allt jag inser nu. Att känna sig älskad och veta att man förtjänar kärlek är nytt. Väldigt nytt. Jag är ovan, oerhört ovan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den insikten, så då gråter jag. Och är arg. Och känner en himmelsk glädje över att jag hittat hem tillslut.
Jag hittade hem.
Ljus, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar