Det är stort och krävande...

Det har hänt något. Det känns inte så bra. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag vet inte hur jag ska berätta det här...

...
...
...

Förlåt, det är fult att skrämmas, men det fick er att vilja läsa vidare, huh? Jo, något mystiskt händer i mitt hus. Något som får mina vänner att fundera över min mentala hälsa, något som får min MAMMA att fundera på min mentala hälsa (och då är det illa), något som får min lillebror att skaka på huvudet och säga...

"Yasmine, det är därför jag inte vill ha dig i mitt rum ibland. Du är liksom lite i-r-r-i-t-e-r-a-n-d-e!"

Jag skrattar. Jag skrattar så att hakan flyger av och tänderna skadas. Jag skrattar så att det ekar "HIHIHIHIHI" i hela huset. Jag skrattar så att familjen fasar för att grannarna ska flytta. Jag skrattar så att jag inte tror att jag är helt okej funtad, och så att jag blir lite rädd att jag aldrig kommer kunna sluta. Kanske stängde mina sablarns pilur-kapslar ned min förmåga att känna äkta befriande rå-glädje eller något, för efter en hel del sänkningar och ett bättre liv, lever jag i en KOMEDI. Livet är så JÄKLA roligt, och det utnyttjar jag genom att typ gap-flabba och fnissa tills citron-läsken sprutar genom näsan.

SÅ härligt är det att ha renat kanalerna till mina känslor. På rosa-bandet galan grät jag, framför datorn ibland blir jag arg och nästan alla andra tillfällen skrattar jag. Jag känner mig levande. Jag önskar att jag kunde ge ett skratt till varenda ledsen människa på denna jord - jag behöver långt ifrån alla.

Förövrigt börjar min sjuka bli bättre. Var på teamet idag och sjöng (gick faktiskt super!) och pratade med K. Jag berättade om föreläsningsarbetet och så pratade vi om vården och mitt mående. Efteråt åkte jag hem för att vila, påta på lite arbete och kika på TV.

Vid "Gustavsson 3 trappor" gick det mot sin spets. Jag tjöt och grät, ungefär. Eller vänta, inte ungefär, tjöt och grät, punkt.

Imorgon blir det utgång med det lilla gay-gänget, skriver mer på söndag.

Peace n' love <3 / Yasmine