H, hallelujah och föreläsnings-pepp!

Hej
Hejsan
Hej där
Hallå
Halloj

Helt otroligt att 9/10 hälsningsfraser börjar på H. Ska jag skriva en bok om i framtiden! "H, hallelujah" ska den heta. TÄNK vilka briljanta idéer jag besitter!!!

Jaja, nog om det.

I lördags rullade en bus med Yasmine på hela vägen in till staden på U. Åkte med stadsbuss ut till A, och gick till hennes hus. Vi drack kaffe och pratade non-stop i flera timmar som vanligt. Sedan gick vi till en pizzeria och beställde, köpte lite läsk och choklad och gick tillbaka. Det blev middag och skratt till tio, då vi bestämde oss för att bege oss mot stan. Kvällen och midnatt spenderades på en pub med hög musik. Det var faktiskt jätteskönt att komma ut, även om jag var lite ängslig tidigare på morgonen, av någon anledning. Vi kan ju konsten att skratta åt allt, folket på busshållsplatsen måste ju tänkt både ett och annat (både stört och normalt, internt skämt, osv). Efter ett var vi hemma, och drack te och pratade till halv fyra innan vi somnade. Det var skönt att få prata på djupet också. Tack finaste du <3

Dagen efter gick vi upp halv tolv, åt frukost och hjälptes åt att skriva på min föreläsningsövning jag hade till idag. Efter mycket prat och lunch åkte jag hem till Skokloster. Det var totalstressarbete tills jag skulle sova, skrev på föreläsningsmaterial som jag skulle redovisa idag. Men jag fick sova en skvätt längre idag i alla fall, då vi skippade träningen. 11 var vi på teamet, träffade E och PK. Nervös som en ångkokt banan var jag, men det hade jag inte behövt vara. För när jag börjat prata, släppte nervositeten, och det flöt på med lite omtagningar och upprepelser. E och PK öste ut beröm sen, vilket värmer ett självkritiskt hjärta. Vi pratade om det jag kunde ändra lite på, men mest fick jag bekräftelse på det jag gjorde bra. Och det känns faktiskt... som att jag var med och påverkade. E verkade genuint berörd och glad över väckarklockan jag lade fram när jag beskrev dagens sjukdom- och symptom-fokuserade psykiatri.

Som en viss (h)järnkoll en gång sade - alla kan göra något!

Snart börjar det på riktigt. Känns fantastiskt, skrämmande och galet. Lilla jag... Men det kanske verkligen är så, att jag kan jag med.

Åt lunch med Y och mamma på ett matställe, sen var det musikgrupp. Vi sjöng lite gamla och nyare låtor, med stämmor och komp, väldigt roligt. Snart är det ju julkonsert också! Amen.

Kom hem för ett par timmar sen, har ätit och pratat i telefon. Nu ska jag kika på smyckestillverkning och skriva lite!

Värme och kärlek, Yasmine