Sovmorgon idag, det var väldigt, väldigt skönt. Vaknade tio, åt i lugn och ro och kikade på topmodel. Vid halv två tiden simmade jag och mamma 1000 meter, ja jädrar, vi börjar bli riktigt duktiga. Folk i allmänhet måste tro jag blitt träningsgalen, av mammas taggar på FB att döma (...) men det känns bra. När vi hämtat upp lillebror och åkt hem, började jag ordna med ett armband till mormor dagen till ära. Damen fyller år, så vi var iväg en sväng på kvällen för att fira. Kunde skrivit tanten, men jag är ju lite fin i kanterna förstår ni så det fick bli damen. Klapp, klapp.
Dagen har varit bra av en del anledningar, lättande moment som gjort den värd att minnas. Imorgon bär det av till moster T, en liten fika. Ska bli supertrevligt!
... där, höll jag på att skriva att det inte finns något att skriva. Här glömmer vi ju både tid och rum. Terapin! för guds skull. Här vill vi förtränga, jajemän.
Igår var jag nervös som en liten randig tandkrämstub på väg till Uppsala. Vi hade tränat på morgonen, och åkte hem en sväng för att äta lunch innan jag skulle träffa K på teamet. Jag ska vara helt ärlig nu. Det var bland de vidrigaste timmarna i mitt liv. K sade något som faktiskt MÅSTE stämma - och det är att det inte KAN bli värre någonsin, än det var då det hände. Minnena kan inte bli värre än traumat. Det tog jag till mig, men det var fortfarande lika svårt. K förklarade hur det skulle gå till, pulsen bankade ilsket innanför handleden och jag bävade verkligen. Jag kunde inte ta till mig att det var nu det skulle ske. Att det var nu jag för första gången i mitt liv, sedan det hände, skulle vara tillbaka, där. Jag fick blunda, K frågade var jag var. Jag skulle berätta i presens. Jag var där. Jag slungades tillbaks i tiden, fragmenten blev tydligare, innan jag befann mig på golvet. Ditt golv. Jag öppnade munnen, försökte envist pressa ut orden, men de satt fast. Tungan limmades fast i gommen.
Tillslut hävde jag ur mig ett ord i taget, suckade, svalde, var där. Förklarade vad som hände, en blick i taget. Vad som sades. Vad jag kände. Vilken hopplöshet, vilket självförakt. Vilken frustration. Vilken ångest. På allvar, i nutid, började jag må illa. Riktigt spy-illa. Fasen i helvete vad jag bara ville fly, det jag gjort hela livet. Har man förträngt något så länge... när det kommer upp till ytan.När man rycker bort locket. Då anfaller det. Så oerhört många känslor på samma gång. Så tydliga bitar av dåtid, som nu var nutid. Vi gick bara några minuter i tiden, minuter av något när det inte var som allra värst. Men bara att vara där på ditt golv med mentala tag om mina handleder, och känna hopplösheten. Det sved. Och jag hatade dig. Och för första gången vågade jag riktigt hata dig. Bara under en sekund. Sedan hatade jag mig istället.
Vad känner du? frågade K. "Jag känner mig dålig" svarade jag. Det var milt uttryckt. Det var en kroppslig ångest, en avsky och ett äckel över vad min kropp gjorde. Vad dina ord gjorde mot mig. Vad min tystnad gjorde mot dig. Jag upprepade samma minnesfragment 6 gånger för K. Ångesten steg. Jag kände mig dålig för att jag inte ville vara med om det. Fånig. K väckte upp mig efter en halvtimme. Jag blinkade, försökte få fram nutid igen, men det var svårt. Oerhört svårt. Världen var suddig, efter tio minuter fick mina ögon grepp om den. Men jag, min själ, satt kvar i ett hål av tiden. Jag ville gråta, K försökte lugna mig. Vi försökte greppa varför jag kände mig dålig. Jag var inte dålig, inte egentligen. Det inser jag nu. Vilken jävla människa som helst skulle hatat att vara i den sitsen! Men nej, då tycker jag det är kul att känna mig dålig istället, för att jag inte vill känna exakt det du vill att jag ska spela att jag känner. Jag var inte konstig. Det konstiga är hur du kunde få ett sådant grepp om mig, att jag kände mig konstig som ville fly. Skammen måste försvinna, för den är inte befogad. Skammen borde vara din.
Första timmen efter var jobbig. Som tur var hade jag musiken. Vi sjöng somewhere på musikgruppen, och några andra låtar. På bilresan hem fanns det annat att prata om, tänker inte gå in på vad. Något som mest är sååååå irriterande. Men det lämnar jag nu. Dagen fortsatte i total trötthet, och jag kollade mest på film när jag kom hem. Och idag, ja idag är allt som vanligt. Men det kommer till mig ibland, föraktet. Och känslan av total frustration.
Nu fattas det bara ett X antal liknande sessioner. Typiskt, som en viss Nalle Puh skulle sagt.
Låten säger allt...
I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me
I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me
Värme och kärlek, Yasmine
Vilken hjältinna som kämpade fast det blev tufft. Du kommer att klara ptsd behandlingen. Din skam är inte befogad på något sätt och vis. Den är inte din att bära. kram
SvaraRadera