Ja, nu var det några dagar sedan, fick äntligen ett utrymme att skriva.
Vi börjar med det negativa för att få det avklarat.
Läget växlar, och är periodvis rätt illa. Från fredagen till igår var jag helt utanför min egen person, eller kanske snarare inifrån, och kikade ut. Ingen kontakt med varken mig själv eller världen, har fungerat per automatik. Varje dag har jag vaknat genomsvettig, helspänd och redigt borta, någon dag slutade det i tyst gråt. Drömmarna gör mig galen. Märker att någon slags inre stress strålar ut genom kroppen, vilket leder till kliande hud, värk i lungor, muskler och leder, yrsel och andningsproblem. Har inte riktigt kunnat särskilja det ena från det andra, men har en viss aning om vilka grunder måendet står på. För det första är jag mer eller mindre medicinfri vilket är ack så skönt och behövligt, och någon tung tjotahejsan vägrar jag gå tillbaks till. Däremot är barriären mellan mig och mina känslor borta, och allt jag dolt kommer fram. Trots att jag anser att jag inte bör ha mediciner i det omfånget och att det finns (mycket!) bättre sätt att hantera svårigheter, saknar min kropp något den haft i sex år, och då är det inte konstigt att kroppen ballar ur. Först vill jag vänta två veckor och se om det kan bli bättre, då min kropp vant sig.
Jag är väl medveten om att medicin inte har varit en lösning för att jag ska bli fri, utan bara för att jag ska slippa problemen en bit till. Någon gång måste jag ta itu med det, jag VÄGRAR ta mediciner hela mitt liv, det domnar bara bort, grunden finns kvar. Då kan jag lika gärna göra det nu, när jag någonstans ändå är mer mogen än jag var förut. Och nu när barriären är borta är allt mitt framför mig, och jag splittras upp och vet inte om jag ska blunda eller inte. Jag vet inte vad som är bäst. Jag satsar på en balans, titta utan att gräva, försöka leva, fungera i vardagen, framtill jag befinner mig i det stadiet där jag är redo. Jag förlitar mig på mig själv och kommer aldrig lägga ett ansvar hos någon annan, jag kan få nycklarna men måste använda dem själv. Problemet nu är att jag har 100 nycklar och vet inte vilken eller vilka jag ska välja. Det finns en tanke, en idé, ett hopp, och blir det som jag och många i min närhet vill, kan jag snart ha tillgång till dessa nycklar. Mejl ska skrivas, eventuella samtal ska ringas, frågor ska få svar. Vill inte dela med mig för mycket än, hinten jag kan ge är att jag hittat ett ställe som behandlar min typ av svårigheter. Det måste bara fungera rent praktiskt. Givetvis kommer jag fortfarande besöka teamet, och jag kommer inte ge upp och bli omhändertagen på det sättet, bara få hitta en plats som kan bearbeta det tunga jag bär på, på bästa sätt.
Jag ser egentligen inte den jag är i diagnoser och symptom, däremot är det en lättnad att förstå varför jag upplevt alla dessa former av känslor. När jag var 14 och ständigt befann mig i ett dröm-tillstånd där jag inte hade någon som helst kontakt med mig själv och omvärlden, förstod jag inte varför. Jag trodde jag var ensam, galen. Vetskapen om att många andra har upplevt detsamma, och liksom jag vandrat genom psykiatrin år efter år utan att bli sedd som annat än sjuk, gör att jag inte längre känner mig ensam och oförstådd. Det gör att jag kan förstå mig själv, hur jag fungerat. Jag har aldrig kunnat känna igen mig i alla dessa former av benämningar, det har funnits så mycket utanför dessa beskrivningar som inte haft ett namn. Nu har det, det. Och jag vet att jag kommer bli fri. Jag känner allt annat än hopplöshet. Det är bara nu, och under tiden, som allt känns förjävligt rent utsagt. Men jag försöker släppa taget om skammen och skulden över att inte kunna hantera alla problem just nu, inser att jag får "gnälla" och släppa masken, till och med vråla, skrika, gråta och självömka - bara jag inte fastnar. Har man inte haft förmågan att skrika ut sin förtvivlan i alla dessa år, är det fullkomligt legitimt att låta lite när man gråter, och inte hålla handen för munnen. Jag behöver inte bli våldsam och dramatisk, men det är okej att vråla och skrika att man är less. Det är inte farligt. Jag försöker att inse det.
Idag, just nu och många timmar tillbaka, är jag lugnare än på väldigt länge. Jag har pratat på och skrattat, lyckats äta utan kväljningar, varit produktiv och närvarande. För att berätta lite om dagarna som varit; var det sång i fredags vilket var....
ALLTSÅ HELVETE VAD DET KLIAR PÅ MIN FOT! DÖ FOTJÄVEL, DÖ DÖDEN DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.......!!!!!
Ehum, sorry.
... roligt och uppfriskande. Efter sången begav vi (me and moooom) oss ned till IKEA för att fika och köpa skor. Skor blev det, ett par hyfsat snygga stövlar! På IKEA (stammisplace foshoo') var det kul. Så kul att man fick ont. I magen. Halva bordet vände sig om. Kul för oss.
På kvällen kom finaste A för sleepover. Då blev det (A-citat) "70% skratt och 30% babbel", du får ursäkta mig min fagra mö om jag sabbade ditt citat med något påhitt. Det var så skönt mitt i allt, att få umgås med någon där vi verkligen förstår, både varandras tårar och skratt (aw, så vackert). Vi babblade och skrattade sönder oss (läs: jag skrattade sönder mig, A skrattade mycket men mer normalt. När jag skrattar nu för tiden, är det som att kräkas fram ljud tills det gör ont. Typ). Sedan sov vi.
I lördags åt vi frukost och pratade lite till, och när A gått var det gråtkalas och bortkoppling, men den biten hoppar vi. Över till måndagen.
Musikgrupp, wohoo. Igår hade vi en ny elev i klassen, det var jätteroligt att få mixtra mer med våra röster! Musiken vägrar jag sluta med, även om så mamma får dra mig dit. Fick även ett superhärligt besked från hjärnkoll - och har nu min första föreläsning bokad! Resten av dagen/kvällen/början på natten satt jag å surfa på näääätet. Då försvinner tiden kan jag säga.
Idag var det sång på morgonen och då fick jag höra väldigt lovande ord om mitt låtskrivande. Sådant är verkligen upplyftande, och jag kan faktiskt ta det till mig! Fick en tid med K efter och fick prata ut om allt som varit, och det kändes som något lättade inom mig. Sedan dess har allt känts okej, vissa stunder väldigt hoppfulla. Förutom lite ryggont känner jag en större harmoni inom mig, än de senaste tre veckorna. Nu ska jag strax sova!
Avslutning: jag såg en film i söndags, jag skojar inte, det var den vackraste filmen jag sett. Tre sekunder senare blev det "gilla" på facebook och lång eftertanke kring min nya favorit <3 Hjärta och smärta, eller något. Den hette "weekend" och handlade om två homosexuella killar som under en helg kom att påverka varandra för all framtid, jag höll på att smälta. För det första är jag ju (som ni kanske redan läst) VÄLDIGT förtjust i gay-killar, och jag har nog aldrig sett en vackrare film. Sådant som förgyller vardagen, helt enkelt.
 |
| Hade jag varit kille hade jag varit bög, så enkelt är det! |
Nej nu måste jag sova, önskar er en underbar natt och morgondag!
Kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar