Nu har jag varit glad, lugn, aningen nack-spärrig, men väldigt mycket bättre i några dagar. Har egentligen inte gjort så värst mycket mer än att sitta vid datorn, men den konstanta på-flykt känslan har släppt. Och så garvar jag mig både stum, blind och döv. Det sistnämnda skulle jag i och för sig mer vilja lägga över på min mamma, och resten som hört mig. Höhö.
Känner att jag vill få ur mig lite av min positivitet också, nu när det mesta knaset sprungit iväg, om så bara för en stund är jag nöjd. Har lärt mig att njuta av de bra stunderna och ta med dessa in i de dåliga - istället för tvärtom. Det här med att ändra sitt sätt att tänka tror jag är A och O, och jag tror jag aldrig skulle kunna må så dåligt att mina tankebanor blir som förr. Har kommit för långt.
Hmmmm... ja, kan räkna upp tre saker som är roliga, för att spinna vidare på det här med gladigheten.
1.
Roliga telefonsamtal/sms. Ja, såna finns det gott om. De flesta är lite väl över-ointelligenta, lite väl knäppa och innehåller lite väl fula och konstiga ord - men det är sådant som gör livet värt att leva! Nyss skrev jag 5 konstiga saker till min mamma, medan jag var hos pappa ett hus bort, och mamma tyckte antagligen det var hysteriskt kul. Hon svarade kort och konsist, för att inte bekräfta min knäpphet. Då kan den bli lite väl utsvävande, min mamma vet hur hon ska hantera den. När hon inte är på samma humör själv, för då har vi en skylt med "stig in på egen risk" utanför dörren. Och så vidare.
2.
Evelyns videoblogg. Det var jag och mitt ex som hittade den för ett par år sedan, på SVT-humor. Alltså, egentligen är den verkligen inte rolig. Samtidigt som jag sällan skrattat så mycket, för att den är så torr och HYSTERISKT ROLIG! Älllllllllllskar människor som kan bjuda på sig själv, och driva lite med sitt ursprung/läggning/åsikter/personlighet etc. Det kan Evelyn. Jag ska gifta mig med henne när jag blir stor.
(Ja, videon var väl utvald)
3.
Metaforer.
"Jag sitter i en mörk tunnel, väggarna kryper närmre. En evighet utan tecken på avslut. Mitt hjärta slår fortare, och en känsla av rädsla kryper inpå. Allt som sker runtom mig blir suddigt, och jag blundar så rynkor bildas över mina ögonlock. Ångesten stryper mig sakta inifrån, och i mina hörselgångar sitter en gubbe som skriker åt mig, väser, vrålar, för att jag ska slippa denna känsla av vanmakt"
Ja, det är alltså jag när någon tuggar, smaskar eller sörplar. En ren jävla plåga med andra ord, gubben har jag döpt till Bertil.
Så var det med det, nu ska jag se en film och så får vi se vad som händer sen!
Värme och kärlek från en uråldrig permanent länk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar