Igår var jag iväg till en inspirationsträff med hjärnkoll, "att nå ut i media" var temat jag valde. En väldigt intressant träff, med väldigt inspirerande människor. Vi var inte många, men då var det också lättare att alla fick komma till tals. Var faktiskt lättare att ta sig dit än jag trodde, var bara att följa vägbeskrivningen lite lätt och så var man där. Kursen höll till på Tollare folkhögskola, där jag varit förut på ananke-läger.
Vi började med lunch och prat, sen rullade dagen på av sig själv. Kändes inte tråkigt en sekund. Lärde mig en hel del, både om media, de andra och mitt eget arbete, och vet lite mer hur jag ska gå tillväga. När jag varit med i media förut har jag inte riktigt haft kunskap om hur det fungerar, och det har varit svårt att få ihop rätt budskap inom tidsramen. Samtidigt ångrar jag inte det jag gjort, det har varit lärorikt det med. Men nu har jag ännu mer skinn på nesan, eller vad det nu heter.
På vägen hem spann tankarna på, och jag blir lite smått "#¤!*&%-galen på mina tankemönster. Saken är den, att jag inte analyserar något jobbigt eller känslomässigt krävande, utan jag analyserar ungefär allt. Typ "där står en stol, står stolen där? Hur många stolar har jag hemma? Är stolen vit? Hur stavas vit? Varför finns stolar? VARFÖR FINNS JAG???", snacka om att vara lite överdrivet analytisk och tänkande -.- Försöker konstatera att stoljäveln står där, varför eller hur spelar ingen roll, men tankarna rullar på av sig själva. Måste bryta i tid, för det känns både pinsamt och irriterande att stå och reflektera över hur jag klev in genom dörren och varför, när jag står och pratar med någon, frågan är i vilken ände man ska börja. Mina tankar har alltid varit lite märkliga, men någon måtta får det vara.
Förövrigt - bra helg, mycket skratt och roliga människor. I veckan är det en del inplanerat, och en del som ska planeras lite mer. Gäller att få någon lucka att andas, samtidigt som jag tycker om när allt rullar på och sker snabbt. Först ska jag bege mig till Uppsala för att träffa A och CO! Här skall det sjungas, tjohoo.
Ps. nostalgi:
Kära Bert, du är en äkta man. Utan dig hade jag egentligen inte haft någon barndom. <3
Ps 2. Skrev jag nyss mini-inlägg..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar