Dagens slutenvård

Råkade halka förbi det här klippet igår på URplay. "Psykakuten" är en dokumentär där vi får följa personal på S:t Görans psykakut, och se något av det mest tabubelagda ur deras synvinklar.

... jag borde inte sett det.

Irritation blandas med sorg och ångest, och jag är så innerligt tacksam att jag inte befunnit mig där på snart ett år. Första gången jag kom till BUPs psykakut var 2007. Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade självmordstankar, matspöken och var allmänt deprimerad. Vi hade precis besökt ätstörningsenheten i delen bredvid, och min läkare skickade mig vidare till en läkare på avdelningen. Läkaren tog mig på högst allvar, förringade inga problem alls vad jag minns, men ändå tänkte jag då han inte ville lägga in mig, att jag inte var "tillräckligt sjuk". Det läkaren menade var att jag ändå verkade ha en relativt frisk attityd till sjukdomen, trots att jag var djupt nere och farligt ute. Han sade att, skulle han lägga in mig innebar det att jag kom till en sjuk miljö bland unga tjejer som hade en tävling mellan sig. Han bad mig inte låta honom ta det beslutet, och poängterade att jag skulle vara tryggare hos min mamma hemma. Jag kände det som att min hjälp rann ur händerna på mig och tyckte han gjorde fel - idag inser jag att så var inte fallet.

Ett år senare, 2008, hamnade jag på intensiven i oktober och skickades återigen till BUPs psykakut. Läkaren jag träffade mig där var beredd att lägga in mig om jag trodde det skulle hjälpa, men efter ett snack mellan honom och mamma, ändrades hans uppfattning. Han berättade om tävlingen som pågick, poängterade att personalen på avdelningen inte känner mig och förklarade att BUP-akuten främst var till för unga som inte har något annat skyddsnät. Många börjar skada sig, eller skada sig mer, på en sån avdelning. Jag var ändå beredd att ge det en chans, men tackade i sista stund nej. Idag är jag fruktansvärt glad för det. Kommande två åren var väldigt tunga och farliga, men jag hade en ansvarstagande mamma, en trygg familj och ett ständigt öga på mig. Mamma känner mig, mamma ser tecken, och kunde stoppa mig under omständigheter en personal skulle brista i sitt arbete. Det gick inte åt rätt håll, men jag behöll min sunda attityd på att jag "hade" en sjukdom, och inte "var" den sjuka Yasmine - under annan omfattning än vad många blir på avdelningar. Mamma hade läkarintyg för mig under två års tid för dygnet-runt-vård hemma, två år där jag aldrig lämnades ensam mer än korta, korta stunder. 2010 var första gången på väldigt länge som jag fick gå mellan busshållsplatsen och hem själv, ett halvår senare gick läkarintyget ut. Jag fick bygga upp min friskhet i en frisk miljö, vilket jag fasar för att jag aldrig haft annars.

Sen kom 2011. I februari gjorde jag ett allvarligt försök att lämna världen, vilket fick mig att skådespela mig ur den värsta uppmärksamheten från läkare, då jag inte ville att någon skulle förstå hur illa det varit. Medlidande och mer ord om hur sjuk jag var, tålde jag inte, och jag ville inte att mina närmaste skulle veta. Jag gjorde det mindre allvarligt än det var, och av farten ljög jag. Inte manipulativt och uttänkt, utan på ren reflex. Läkaren frågade om jag ändå kunde tänka mig att läggas in några dagar, och det värsta var att jag grep efter halmstråt, kanske kunde det hjälpa "några dagar". Men väl inne kom jag knappt ut. Det första jag fick göra var att träffa en läkare, och min första känsla var "shit... de ser mig verkligen som ett psykfall". Det gnagde i magen och minsta lilla avvikande handling jag gjorde väckte tankar hos dom om att jag hade "hallucinatoooooriska uppleeeevelser" och allt tolkades som en svår störning. (Hallå, jag behöver inte vara sjuk för att jag råkar kika lite åt sidan några sekunder, kom igen). Men mina försök att berätta övertolkades och mycket tolkades som "bristande sjukdomsinsikt". De ville ta in mig, och jag blev fast.

Första gången var jag inne ett par veckor, i den sjuka miljön. De delade ut mediciner som godis, många gånger behövde jag inte det, men "här har du, så blir du lugn i några sekunder så vi kan dricka kaffe i fikarummet", var ungefär kontentan. Patienterna pratade ständigt om sjukdom och mediciner, jag tvingades berätta hur många symptom jag hade och varför 14 gånger om dagen, men varför jag mådde dåligt var inget viktigt. Inga permissioner trots att jag inte skadade mig, jag fick inte göra något friskt, och de sterila väggarna får mig idag att bli spyfärdig. Gökboet here I come, trots att jag inte alls är unik och har varit med om det värsta, är mina veckor där näst intill traumatiserande. Jag blev inom en vecka hospitaliserad, och när jag fick komma ut kände jag mig utanför världen. Jag blev rädd för friskheten.

Andra gången låg jag inne längre, och vården blev sämre. Nu hade jag fått en diagnos på en personlighetsstörning, och behandlades därefter. Jag klarade inte av att berätta allt, och ropade sällan på hjälp. Jag stängde in allt inom mig, för att slippa bli kallad sjuk. Men allt jag gjorde tolkades. Antingen som att jag vore svårt psykotisk och knappt hade ett huvud att tänka med, eller som att jag var manipulerande och uppmärksamhetssökande. Min psykolog och jag kunde skratta åt det samtidigt, för jag var inte den personen de framställde mig som, alls. När jag skadat mig blev jag LPT-hotad, och allt jag ville var att komma ut. Jag behövde inte deras hjälp. Insåg att jag hade kunnat bygga upp mig själv lättare hemma. De ökade mediciner och lade till för svårigheter jag inte hade, miljön och läkarna gjorde mig så sjukdomsinriktad så jag såg saker som inte fanns. "Hjälpen" gjorde mig sjuk, något jag inte var innan. För sjuk, det var så det hette. Inte drabbad eller lidande, utan sjuk, psykfall. Ingen färg på deras vita väggar, bara tomt, blankt. Till slut fick jag nog och bestämde mig för att lägga på ett pansar, och tänkte mig friskare, för mitt tankesätt hade behållit lite friskhet. Men då var jag manipulativ, och dagarna blev veckorna. Till slut kom min psykolog, och jag berättade att jag mådde bättre, men det kunde brista om jag inte fick komma därifrån. Min psykolog som känner mig, förstod att jag behövde komma ut, och fick tillslut lite vett i läkarna. Tre veckor senare fick jag komma ut, och kunde bygga upp mig själv igen.

Sista gången jag lades in var hösten 2011, september. Då låg jag inne längst. Jag hörde väldigt mycket röster och var inte särskilt redig i huvudet, tog därför beslutet att åka till akuten. Rösterna ville att jag skulle dit, då jag lättare kunde skada mig (ja, faktiskt, mycket lättare). Väl inne var allt som förut. Jag mådde väldigt dåligt och var rädd att skada mig samtidigt som jag ville det, fast jag förstod att inte jag, min själ, ville det. På avdelningen den gången gick saker längst. Jag fick bara höra hur sjuk och psykotisk och manipulativ jag var, där träffade jag läkaren som efter en självskada sade att han egentligen ville skicka hem mig så fick jag ta livet av mig hemma, för det skulle ske förr eller senare ändå. De såg inte mig. De såg min yta som färgades av deras fördomar. Hela tiden fick jag fler mediciner, tunga i starka doser, och jag kom att förakta mediciner. Samtidigt insåg jag att jag inte kunde säga ifrån. De var stränga med vad de ville. Jag fick ett preparat som de höjde farligt långt på kort tid och jag svimmade och började krampa. De upptäckte ett hjärtfel, gav mig hjärtmedicin och var beredda att åka in till intensiven, undersökte mig hela natten med kanyler och slangar och urinprov. Jag var rädd att jag skulle dö, livrädd. Vad säger de då efteråt? Jo, att anfallet berodde på ångest, och höjde lite mediciner till. Jag kunde varken prata, gå, röra mig eller tänka normalt och var en zombie. För att jag behövde det? Nej, jag behövde en bråkdel om ens det. Jag var inte sjuk på grund av det de trodde. Jag var sjuk för att jag blev stämplad som sjuk. Tillslut kom jag ut och bestämde mig för att aldrig mer åka in.

Det har jag inte gjort heller.

Med blicken på dataskärmen och dokumentären gror en irritation, en ilska, en sorg och en ångest. Jag vet att andra är med om ännu värre saker, och det gör ont i mig. Känslan av att bli så felbedömd väcker andra minnen. Minnen av att inte bli sedd. Av vilken anledning? För att hjälpa mig eller för att slippa ta itu med "det svåra fallet"? Så jävla svårt fall är jag inte, de bara gjorde på EXTREMT fel sätt.

Taget ur dokumentären: (något i stil med) "med lite seroquel kan du väl ta, det är väl en treeevlig medicin?"

PYTSA! Japaner är trevliga, mina familjemedlemmar och vänner är trevliga, men SEN NÄR blev MEDICINER det minsta trevliga?

Jag ska visa att jag kan bli fri utan deras hjälp, och jag är på JÄVLIGT god väg! kan jag ju bara be att få tala om.

Man är inte gladare än man gör sig, och man är inte sjukare än man gör sig. INGEN ska behöva bli sedd som sjuk. Som människor i nöd, möjligtvis, men inte som sjuka. Av såna ord BLIR man sjuk. Jag tycker dagens slutenvård arbetar väldigt, väldigt fel. Vi måste se individen. Mediciner och britsar gör ingen friskare, och jag tycker inte att man ska läggas in utan rimliga skäl. Eller snarare utan att vi vet att det gör personen bättre. För skada sig - det kan man göra även på en avdelning.

JAG SKA KÄMPA FÖR ETT FRISKARE SVERIGE, OCH EN FRISKARE PSYKVÅRD!

Värme, kärlek och agggggggrrrr... Yasmine