Inspiration, uppror och seger

Efter två dagars vila har jag äntligen tagit mig tid att skriva här! Puh, men jäklar vad bra jag haft det...

I tisdags åkte jag in till Stockholm på morgonen, träffade C på vägen och vi tog sällskap på resan en bit. Sen åkte jag vidare till centralen med min tunga packning, släpade den vidare till söder och slutligen zinkensdamm. Där fanns lokalerna och hotellrummen, så det blev att bära upp väskan till min hytt innan vi skulle samlas i rummet. Första dagen var det presentation så vi fick lära känna varandra, och en föreläsning. Jag klickade direkt med de flesta där, och all rädsla jag känt under dagarna innan, andades jag ut. Det kändes underbart att släppa alla minnen på utfrysning i skolmiljö, och infinna sig med att alla där ville nå mitt inre. Det var en fantastisk grupp människor, vi blev snabbt vänner. Dag 2 och dag 3 gick vi igenom många övningar, erfarenhetsberättande och föreläsningar. Halv fem slutade vi varje dag, har jag för mig, sedan var det middag, prat och sång. Vi hade TV på rummet, och den mesta maten var supergod.

Trots att det var fullt upp hela tiden, blev man aldrig uttråkad. Jag har knappt haft så roligt, och känt så mycket inspiration. Mitt huvud gick på ultraspeed och sömnen blev sådär, men jag släppte in all kunskap och rikedom i mitt lilla bullriga, psykstörda huvud. Det sista var ett skämt för er som inte förstod, eheh, det blev mycket prat om hur man uttrycker själsligt lidande, fördomar och den diskriminering som finns. Jag fick mycket förståelse, och vet väldigt mycket mer hur jag ska få fram min berättelse. Hur jag ska uttrycka, och vad (h)järnkoll står för. Det kommer bli en väldigt rolig tid, och jag känner på mig att jag har ännu mer att vänta. Sista dagen hade vi en SUPERBRA föreläsning som gav mig oerhört mycket vetskap om hur man väcker intresse, och får publiken att agera. Med oss hem hade vi en röd (h)-kasse med pärmar, böcker och häften. TACK alla som deltog, och gjorde resan så fantastisk som den blev!

Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta några dagars vila innan jag tar itu med all kunskap. Det får bli att bara smälta, vila och sedan börja arbeta. Har oerhört mycket mer kött på benen nu! Det gäller bara att jag låter mig få ta det lugnt också, och inte stressa in i det hela. På bilresan hem dog mamma och lillebrors öron, min mun liksom glappade, kan inte vara riktigt normalt det... Vet inte vad som hände, käften öppnades och stängdes och hävde ut vokaler och konsonanter i en enda röra. Tror jag behövde prata av mig lite, hähä, med risk för att förstöra omgivningens trumhinnor. .......... eller? I alla fall blev det vila både torsdag och fredag, förutom en visit till teamet igår.

Pratade med K om hela erfarenheten och det var oerhört kul att få ge utlopp för min tvångsmässiga käft ännu mer, typ. Jajemän, och så IKEA! Såg hungerspelen på kvällen, men jag somnade efter halva, så det blev att se klart idag. Lägger in denna låt av soundtracket, väldi' fin.

Idag skulle det bli utgång, men M6 och M3 blev sjuka båda två, så det får bli en annan gång! Har hunnit ta det ännu mer lugnt, och såg nyss en dokumentär om mobbing på ettan.

Bully handlar om några människors liv i USA, föräldrar till barn som mobbas, de drabbade, mobbarna och personal i skolmiljön. Det finns ingenting, ingenting som berör mig så mycket som utsatta barn. Skolan är en fruktansvärd miljö för så många, och för en del går det så långt att de inte orkar mer. Mobbing är inget att leka med alls, lärare som fint uttrycker "nä, men sådant händer minsann inte på vår skola!" vill jag gärna placera i en hög med kobajs, och jag önskar att vi kunde ta hand om varandra mer. Civilkurage för guds skull, agera människor, de flesta ser bara på. Blundar. Låter det hända. Det är inte lätt och det är ett stort steg att ta, men jag tror liv skulle kunna räddas om fler griper in. Jag skriker inuti och gråter med de barn som blir utsatta, önskar jag kunde krama om dem och säga att allt ordnar sig. Den krassa verkligheten är att det just nu sällan ordnar sig. En dag ska verkligheten kunna ljusna, och fler stiga upp ur graven och vråla "STOPP!" Dokumentären gav mig om än mer inspiration till föreläsningar. Jag vill vara en av dem som stiger upp i ljuset.

Nu ska jag skriva lite på boken, och ta det lugnt. Ta hand om er! 

Värme och kärlek, Yasmine