Som ni vid det här laget vet, är jag väldigt andlig. Detta är
något jag står för, och jag skäms egentligen inte för det, det minsta. Mitt liv jag
lever är rakt igenom väldigt andligt, och detta är något jag delvis vill kunna
försörja mig på i framtiden. Det är ingenting jag känner ett behov att
"trycka upp" i någons ansikte, mitt mål är inte att jag ska pracka på
andra min tro - utan jag lägger upp mina teorier, så får andra tolka som de
vill. Jag tycker heller inte alla måste eller bör tro, man är inte "bättre"
för att man tror, och jag vet att många i världen har en helt annan livssyn. Så
länge man inte medvetet skadar andra, är det enligt mig fritt fram att tro som
man vill. Men världen är väldigt nyanserad, och när går det till den gränsen
att man skadar andra? Det är en bra och svår fråga, för skadar kan man även
göra omedvetet för att man är inpräntad i en tro; och när blir det fel?
Trots att jag försöker att aldrig klampa på - finns det en del som
tycker jag gör fel. Jag har fått höra att jag är vidskeplig, vilket jag kan
förstå då det är så min tro tolkas för många som inte tror. Jag har även fått
höra att jag är korkad, trångsynt, dum i huvudet, dålig, patetisk, idiotisk och
schizofren som tror. Jag har hört att min tro är fel, att det är önsketänkande,
att det är synd om mig som egentligen är svårt sjuk. Hån i rösten och
skrattretande tonläge. Jag har hört att jag skulle vara mindre vetande som
tror. Jag kan ta vissa av orden, men ibland blir jag bara jävligt irriterad. Jag
benämner dessa människor som "de", eftersom jag tänker inte lägga
dessa i ett fack, för jag vet själv att dessa "de" jag talar om i
stor utsträckning tycker om att placera i fack. Alla troende läggs över samma
kam, oavsett om man i tystnad tror på spöken eller att man hugger ned någon för
att den är homosexuell, i Guds namn. Man är "den korkade troende" i
vilket fall som helst. Det är lätt att av ren reflex placera i fack, även jag
kan göra det. För att jag inte har så stor kunskap om till exempel ateism. Alla
ateister är egna personer, på samma sätt som troende är det. Jag kunde få höra
att jag var en idiot som sade "metal" om Linkin Park, för det var ju
new metal och det är inte riktig metal. Det blir mest fånigt, det är att
utstuderat placera människor i fack i en rang av värde, jag ogillar. Samtidigt
har jag även förståelse för det.
Det finns trångsynta troende, på samma sätt som vissa icke-troende
är det. Men jag tycker man ska ta reda på mer fakta innan man kallar någon
trångsynt och önsketänkande, bara för att den har en tro. Jag tror inte på
något utan att jag har vettiga belägg, och ja, jag kallar dem vettiga. Jag
föddes inte upp i en tro jag har hållit fast vid utan att överväga och
analysera. Jag letade länge efter vetenskapliga förklaringar till allt. Jag
trodde på allvar att mina röster berodde på en sjukdom, tills motsatsen var så
bevisat att jag... kanske till och med kallats dum, om jag inte ändrat mina
teorier. När jag förstod vad jag bör tro för att göra mitt liv så logiskt som
möjligt, släppte jag mina vetenskapliga förklaringar. Fortfarande antar jag i
första hand att vinden släpade med sig ett föremål, om ett papper ligger på
golvet då den förut låg på bordet. Men hade pappret en sten på sig och fönstret
var stängt, tycker jag att en ej inbjuden ande är en rimligare förklaring. Jag
är väldigt öppen för andra teorier. Men hittills har jag funnit mina egna mer
logiska, för mig. Många av dessa "de" jag talar om, är inte öppen för
andra teorier. De letar vetenskapliga förklaringar hur orimligt det än är, för
att de anser att en annan verklighet inte finns. Men de vill inte kalla sig
trångsynta, för det är ju SJÄLVKLART att en annan verklighet inte finns. De bär
sanningen. Skulle de se en ande, vore det en hallucination. Försöker en troende
förklara och inbjuda till att diskutera, avbryter "de" och säger att
det är självklart att den troende har fel. Många troende gör på samma sätt.
Själv försöker jag alltid lyssna på den andre, överväger och delar med mig. Men
det är något jag bör göra, eftersom jag har fel, "de" behöver inte
lyssna. För de har rätt. Men de är inte trångsynta. Det är korkat att
bilda sig en uppfattning av något som inte går att bevisa. Men när går något
att bevisa?
(Ett litet tillägg: vad är egentligen vetenskapligt och naturligt? I framtiden kan det "övernaturliga" komma att kallas "naturligt". Tycker förövrigt inte om ordet "övernaturligt").
Oftast behöver vi ett mätinstrument, för att kunna kalla något
vetenskapligt. Men om vi nu tänker steget längre. Det kanske är en
hallucination vi ser när vi möter mätinstrumentets resultat med blicken? Kanske
är det långsökt, men jag tycker det är lika långsökt att frenetiskt leta
vetenskapliga förklaringar. Är det så säkert att mätinstrumentet har mer
rätt en ett flertal människors känslor? Känslor är inte vetenskapligt, om de
inte går att placera i biologiska termer. Men hur kan vi vara så säkra på att
"bevisen" stämmer? Jag har inte forskat i ämnet fysik, jag vet inte
ens om det dessa människor säger stämmer. Däremot vet jag vad jag själv känner.
Jag säger inte att något är mer korkat än det andra, men jag säger också att
jag inte tycker att NÅGOT är korkat. Var jorden platt innan den upptäcktes att
den var rund? och så vidare. "De" sade åt mig att överbevisa dem. Om
du nu tror detta, visa att det stämmer! Men hur mycket jag än skulle spå i
kort, pendla, kanalisera och heala - visar det sig att "de" inte
skulle tro på det. För då är det en hallucination eller en slump. Varför ska
jag då ens försöka? Det blir så motsägelsefullt. Min livsuppgift är inte att
föra över någon till "min sida". Jag behöver inte överbevisa. Och
skulle jag det, skulle jag bli kallad en sån som är trångsynt och prackar på...
Så vad gör man? Det ”de” ofta avskyr är den rang det blir inom religion, att
någon är Guds son och bär sanningen. Att någon är en grupps ledare, och får
över dessa till dennes sida. Då undrar jag; är ”de” medvetna om vad de själva försöker göra?
Jag tycker inte någon har rätt, och jag tycker inte någon har fel.
Vi kan ALDRIG veta vad som är rätt eller fel, även när vi tror att vi gör det.
Jag har valt att tro det som känns rimligast och bäst för mig. ”De” anser att
medier är kvacksalvare och tjänar på att trycka in nonsens i andra människor.
Går ett medium så långt att den tvingar någon att tro på sin egen uppfattning -
tycker jag det är väldigt fel! Men de flesta medier lägger bara upp sina
teorier, sedan är det människor som valt att gå till ett medium. Det är som att
säga att en artist lurar människor som tycker hon sjunger bra, bara för att
inte just DU gör det. Och även medier kan ha fel, på samma sätt som en
sjungande artist kan missa en ton. Det innebär inte att hela mediets
uppfattning inte stämmer. Jag har ingenting emot varken djupt religiösa, ateister eller agnostiker - så länge alla trosuppfattningar får accepteras! Ingen har en tro som gör människan mer eller mindre logisk och sund, för det är omöjligt att veta vad det rätta sanningen är. Och kanske finns det fler sanningar! Jag är väldigt intresserad av det här ämnet, just för att jag är andlig. Jag är väldigt öppen som person, och filosoferar mycket. Jag tycker alla människor har rätt till en tro eller livsåskådning - så länge den inte medvetet påverkar andra människor illa!
Jag kommer antagligen skriva mer om detta, för nu är ämnet i tiden. Det skrivs mycket om andlighet, humanism och det sekulära samhället. Skulle jag få ändra på samhället hade jag gärna burit in lite mer andlighet, både inom vård och politik. Detta är väldigt tabu. Jag vet att jag kommer provocera den dagen jag släpper en bok om mitt liv. Mycket i mitt liv kan provocera. Jag kommer få människor med mig och emot mig, bara genom att berätta om min egen tro! Jag kommer bli hatad och älskad, det första har jag varit rädd för. Men jag tror jag är beredd. Min mening är att skaka om samhället, och lägga fram mina teorier. Det är upp till samhället att tolka.
Vad tycker ni? Hur upplever ni att andlighet slash ateism kommer ut i samhället?
Berätta!
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar