Ursäkta dravlet, det jag skulle försöka komma fram till var att jag hade en liten halvstor heldipp nyss. Sjöng i tre timmar konstant och upptäckte att sången inte lät lika bra i min mick som på sångcoachningen. Jag sjöng, det lät gnälligt, jag fick panik, jag fick prestationsångest gånger 5 00 000 och gick ned och åt middag. Sen gick det utför, ajaj. Det blev lite tankenäste och diskussion-utan-utväg med mamma. Jag frågade om det lät falsk, hon sade nejdå. Jag trodde henne inte och förklarade situationen, hon sade "ja, kanske låter det annorlunda här utan rätt bakgrundsmusik, jag har inte hört dig på musiken så mycket men jag tycker att du sjunger bra" och jag hörde bara det första och tänkte "det låter annorlunda här, hon håller med, det låter dåligt, jag är dålig, etc, etc". Det var en hel jäkla historia emellan allt jag berättar nu, men kontentan av det hela var att det inte spelar någon roll hur mycket försäkringar jag än får, för jag tror inte på dem. I såna fall lever jag på bekräftelse, och just därför räcker inga ord. Jag måste tycka själv, och det gör jag inte. Det gör mig så "#*¤%&! ledsen för jag VILL tycka att jag kan, jag VILL tycka det i alla lägen. Jag vill ha kommit förbi det där. Jag vill accepterade mig nu äntligen, snälla? Men ibland sjunker man tillbaks i sitt eget självföraktsträsk. Och så känner jag mig gnällig (jag som hatar gnäll) = ännu mer dålig.
Jag försöker bryta spiralen, och efter en halvtimmas diskussion-utan-utväg kom vi tillslut till kulmen av tjafset och bytte taktik. Jag började diskutera lite mer konstruktivt. Mamma försökte övertyga mig om att jag inte behöver vara bäst på allt. Yasmine, du har en stor uppgift, en gåva i ditt skrivande. Du har fått massvis av bekräftelse där. Att sjunga är inget du har som livsuppgift, det gör du för att det är roligt, och du är ju duktig! Jag upprepade orden högt. "Okej mamma, jag har väl en slags gåva eller alltså... (hej, jag kan inte säga något bra om mig själv, då blir jag narcissistisk i mina ögon!) ... ja, i alla fall, skriva är något jag kan, något jag kan komma långt med, något jag blivit avundad för. Sjunga är något jag gör för att det är roligt, och ett plus i kanten är att jag sjunger bra!" Där bröts spiralen ordentligt och jag torkade tårarna. Varför har vissa en förmåga att känna sig värdelös om man inte kan allt bäst? Varför ska man ha så höga krav, orimliga krav, istället för att vara nöjd över det man har? Mitt tips, mitt sätt att bryta en sådan händelse, är att häva ur sig allt i en osalig ordning och sedan bena upp allt, använda det negativa som något konstruktivt, bryta spiralen.
Jag måste ställa mig dessa frågor:
- Vad vill jag med livet?
- Vill jag använda min tid till att ställa högsta möjliga krav, försöka uppnå dem, förstå att det är omöjligt, ge upp och stanna av utvecklingen?
- Eller vill jag njuta av min resa till ett ställe som är lättare att nå, använda glädjen jag känner till att dansa fram mot målet, känna seger då jag möter det, och fortsätta för att det gör mitt liv ljusare?
(Kanske kan jag till och med dansa mig förbi mitt ultimata mål, men med glädje och känsla, istället för med ångest?)
- Hjälper det mig att pressa mig själv till det yttersta och hata mig själv för att inte lyckas, eller vore det inte bättre om jag använde kärlek och respekt till mig själv som drivkraft?
- Är mina prestationer mitt värde?
- Eller är mitt värde grundat på innehavaren av prestationerna, mitt inre jag, oavsett vad jag gör och åstadkommer?
- Älskar mina närmaste mig för vad jag gör eller för vad jag är?
- Borde inte jag i så fall också se mig för den jag är, istället för vad jag gör?
(Är själen beroende av egenskaper eller prestationer?)
Ställ er de frågorna också.
Förövrigt har jag ringt (h)järnkoll idag, så nu ska vi bara kika lite med FK, men det känns lovande. Jag har promenerat, passat Kiara (M&F's hund), skrivit på boken och strukit kläder.
Nu ska jag duscha och skriva lite till!
Värme och kärlek, Yasmine
Det destruktiva ligger inte i vilka känslor du får till dig, utan vilka känslor du väljer - och vad du gör åt det! Det är det som avgör ditt kommande mående. Ljus. <3
Hej Yasmine :) Måste säga att du har en väldigt!! klok och förståndig mamma när hon säger och nu citerar jag henne * Yasmine, du har en stor uppgift, en gåva i ditt skrivande. Du har fått massvis av bekräftelse där. Att sjunga är inget du har som livsuppgift, det gör du för att det är roligt, och du är ju duktig! Slutcitat* Det stämmer så väl och jag är den första att hålla med henne :)så lyssna på din kära mor för hon har oftast rätt! Fråga mig för jag vet ;) *S*.
SvaraRaderaOch vad gäller sången så sjunger jag som en jäkla kråka *S* men jag gör det ändå för att jag tycker det är kul o då kan jag bjuda på ett o annat skratt på vägen :)
Så ta sången med en klackspark och sjung för att du tycker det är roligt och för din egen skull :)))
Ha en underbar helg nu och var rädd om dig!!
Varma kramar. Nisse