Vägskälet att välja livet - ditt viktigaste val!

Har precis tränat och känner mig SUPERNÖJD över mig själv, gårdagen, veckan, morgonen och livet. Det sprudlar i mig, hjärtat dansar tango innanför bröstet och trots regnet bevarar jag solen väl inuti. Det är vid såna här stunder man uppnår total LYCKA - och vet att allt kommer bli bättre.

För tre år sedan trodde jag att jag aldrig skulle bli bättre. Jag skulle få leva med "den svååååra psyyykiska sjukdomen" och behöva "tuuuunga preparat för din svåååååra blablabla, etcetera och så vidare, heeeeeela livet" och jag började tro på det. Jag tänkte, jaha jag lider av en kronisk sjukdom och kanske har mina uppåtdagar men i helhet kommer jag få leva med stark inre smärta och själsligt lidande. Idag vet jag bättre!

Jag är inte helt "där" än, jag har en bit kvar att gå, men resan ska bli väldigt givande den med. Jag vet idag vad jag behöver, jag vet att jag inte behöver tunga mediciner, och det handlar inte om "bristande sjukdomsinsikt för du haaar ju en så svåååååår psykisk... ja ni fattar" utan det handlar om att jag idag vet vem jag är. Jag vet vad som hjälper mig. Jag har insett att behandlingen jag fått innan ungdomsteamet och den på avdelningarna gjorde mig sjukare än jag var, och fick mig att få en bit sjukare attityd gentemot svårigheterna.

I min innersta själ ÄR jag en frisk person med sunda, friska tankar. Idag har den sidan fått framträda, tack vare att jag tog itu med mig själv. Det handlar inte om någon "störning" i hjärnan, kanske lite kemiska obalanser hit och dit, men det största låg i min självbild. Det var inget som gick att medicinera bort. Jag behövde börja älska mig själv, för att kunna älska livet. Och för att känna konstruktiv kärlek för andra.

Det mest fruktansvärda du kan göra mot en annan människa, är att förneka dennes egen person. Att slita bort personens kärlek och tillit till sig själv. Jag blev bestulen den kärleken. Och levde på bekräftelse och kärlek från andra. Alltid rädd att mista. Man mister aldrig sig själv. För att sluta vara rädd, måste du bero på dig själv. Du måste finna vem du är och vad du står för. Det har jag börjat göra. Den största kärleken är kärleken till dig själv, finner du den är mycket vunnet. Och förknippar du sig själv med en "sjuk" person, blir din attityd till livet sjuk.

Att känna äkta lycka och kärlek är en gåva. Jag har fått den gåvan. Och den gåvan kan i princip alla få. Det gäller att våga för att vinna. Livet bär på mycket risker, men vinner du kärleken till dig själv, kan kärlek till andra våga riskeras.

Jag hade ett val våren 2010, ett livsavgörande val. Jag var 18 år, total slut på energi. Psykiatrin hade givit upp hoppet, jag hade givit upp hoppet, och det fanns en svag låga kvar i mitt hjärta. Jag visste inte om vuxenpsyk var bättre när jag kom till ungdomsteamet för första gången. Jag hade ingen aning. Så livet låg i MINA händer, det var JAG som bar ansvaret, JAG som var tvungen att göra ett val. Jag kunde välja att ge upp livet helt och sluta kämpa. Det hade varit lättast, minst smärtsamt i det korta. Men när A frågade "vad behöver du hjälp med av oss?" svarade jag från hjärtat. "Jag behöver hjälp med att bearbeta trauman och stärka min självbild". Kanske var änglamorbror med när jag svarade det. Jag räckte ut handen, och fick känna en hand i min.

Där började min livs viktigaste resa. Och jag klarade det!

Mycket handlar om val. Allt består av val. Från "äppeljuice eller apelsinjuice?" till "leva eller dö?". Att välja livet är inte fegt. Det är det modigaste du kan göra. Alla mina försök att dö kan tänkas vara modiga, för "vem kan göra så mot sig själv? då måste man vara stark!". Men jag håller inte med. Att välja livet som jag gjorde, det är äkta styrka. Och alla har det valet, även om man misslyckas. Men väljer du fel misslyckas du ändå. Så vad är bäst?

Snälla, välj livet. Omfamna livet och kärleken till dig själv. Det är det viktigaste du har.

Värme och kärlek, Yasmine