Du bär ansvaret för ditt eget liv. Alla gör ett val.

Sitter och lyssnar på Tori Amos och ska strax syssla med ett litet projekt....... undra det ni.

Hann inte skriva så mycket igår mer än ett citat från Dido som jag gillar, läs gärna. Skrev 6 sidor på boken igår, och tanken är att skriva minst 4 till idag. Det var lite det jag gjorde, skrev och tog det lugnt, behövde det. På kvällen såg jag först bridesmaids med mamma, och sen hoppade jag över till "Sebbe" som gick på svt2.

Filmen grep verkligen tag om mitt hjärta och slet brutalt ut det och lämnade kvar en röd ilsken sörja (ursäkta poesin). Sebbe handlar om en 15 årig kille vars pappa är död och mamma är deprimerad och lever fattigt med sin son. Mamman är fullkomligt vidrig och klär sig i en enorm offerroll, utan att ta hand om sin son, istället slår hon honom känslomässigt och ibland även fysiskt. I skolan är han mobbad, och inte många ser det.

Foto: jag, 09. "Du bär ansvaret för ditt eget liv" sade hon.
Jag vaknade upp, där började kampen.

Detta är ett ämne som på allvar berör mig starkt. Om vi börjar med mamman, hade jag gärna strypt henne, om man ska vara riktigt ärlig. Människor, specifikt föräldrar, som klär sig i en offerroll och därmed försummar sina försvarslösa barn - är INTE okej. Överhuvudtaget känner jag personligen att det är väldigt, väldigt skevt att skylla över sitt beteende på ett mående. I de flesta fall gör du ett aktivt val när du försätter ditt barn i en dålig sits, och har du inte kontroll över ditt beteende behöver du söka hjälp både för dig, och för barnet. Orden "jag kan inte hjälpa det, jag mår ju dåligt..." i såna sammanhang och i väldigt många sammanhang får håren på mina armar att resa på sig. Som förälder har du ett ansvar, ett av de skarpaste och mest viktiga ansvaren. HUR DÅLIGT DU ÄN MÅR, har du detta ansvar. Att som barn se hur ens egen förälder går sönder, utan att något kunna göra, är ett trauma. Föräldrar ska vara förebilder, någon att se upp till. Att se upp till någon som ligger på marken, får dig att sjunka under jorden. Att se den 15 åriga pojken kämpa i sådan motvind och ändå inte ge upp, det ger mig en tankeställare. Att kämpa sig igenom asfalt och ändå nå upp i solljuset kan alla göra som inte har något annat val. Samtidigt slår det mig att mamman som heller inte borde ha ett val, ger upp. Oftast finns det alltså ett val. I detta fall borde det vara mamman som ska kämpa sig igenom asfalten, ändå är det Sebbe som snällt tackar mamman för att hon för en gångs skull ordnade mat, och ursäktar sig för sin existens. Varför väljer då inte mamman att hjälpa Sebbe? Det handlar antagligen om ren egoism.

I skolan blir Sebbe kallad jävla bög och tönt varje dag, han blir slagen och nedtryckt mot marken. Och ingen ser. Ingen väljer att se. Lärarna blundar, eleverna går förbi, och mobbingen fortsätter. Sådant får mina öron att avge rök. Världen är allmänt väldigt egoistisk. Alla gör egoistiska handlingar. Jag är i allmänhet ingen egoistisk människa, men även jag har betett mig egoistiskt. Varje gång jag skadat mig har det funnits ett val. Ingen annan har lagt det vassa föremålet i min hand. Anledningen till att jag gjort det, är att jag mått dåligt. Jag trodde då att det inte fanns något val. Men jag inser idag, att det fanns det. Det är ingen ursäkt att jag mått dåligt. Livet är mitt, det är mitt ansvar. Ingen sjukdom i världen kan ta ansvaret ifrån mig. Jag tänker på alla som fått se på, utan att veta vad de ska göra. Jag skadar inte enbart mig själv, genom att självskada. Min lillebror var 7 år första gången jag skadade mig själv. Hade jag varit 14 år igen hade jag gjort annorlunda. Men det visste jag inte då. Det är många som inte vet att de kan göra ett annat val. Det är inte då vi går in i offerrollen. För Sebbe kunde också gjort annorlunda. Men det visste han inte. Det är därför jag nu säger det, det finns ett val! Många som läser detta, och många andra, vet redan att de kan göra ett annat val. Frågan är; varför gör de det inte?

Feghet. Man måste få vara feg ibland. Man måste få krypa in i någons famn och känna självömkan. Sen måste man ta ansvar igen, resa sig och gå vidare. Jag upplever att många i dagens samhälle har förmågan att stå upp i regnet, stå upp i mörkret, och skulle lika gärna kunna vara maskrosbarn. När regnet passerat kommer solen, och det uppdagas vilken modig handling som gjorts. Mod som ger människan en ny chans, och som attraherar ljus. Det blir en vinst. För många. Varför gör vi då inte detta, varför väljer vi att medvetet lägga oss på marken? När E sade till mig då jag besökte henne i hennes andliga rum i Uppsala, att jag var tvungen att ta ansvar, det var då jag vaknade upp. Jag hade fått medlidande ständigt. Det är synd om mig som mår så dåligt. Jag absorberade detta som en svamp, omedvetet kände jag mig starkare. I några sekunder. Men E visade inte medlidande denna gång. Utan hon sade "Yasmine, du är snart vuxen. Du måste växa upp. Det bor en stark kvinna inom dig, du måste ta ansvar". Och jag vaknade upp. Jag förstod då, att det fanns ett val. Och jag valde medvetet att inte tycka synd om mig själv längre. Jag valde att ta ansvar. Jag föll många gånger efter det, valde fel, valde egoistiskt. Självskadorna och självmordsförsöken var många. Men jag var medveten. Och idag, när jag är 20 år gammal, har jag klätt av mig offerkoftan. Jag har segrat. Och se hur bra jag mår! Jag önskar fler fick sig en tankeställare.

Jag vill kunna säga; "det är bara DIG det skadar!" men där skulle jag ljuga. Och gör man ingenting åt en ohållbar situation för att skada sig själv, kan man behöva höra att det skadar andra också. För att det blir lättare då. Det är inte lätt. Psykisk sjukdom är inte lätt. Man kan inte alltid hindra en känsla från att komma. Men man kan välja att inte låta den stanna. Det gäller att ändra sina tankebanor. Detta säger jag inte för att bittert förakta andra människors val, utan jag säger det för att det behövs höras för att du som läser ska vakna upp. Det kommer en bättre dag. Men ingenting kommer till dig. Min mamma brukar säga något klokt. Jag tänker på de som lägger över skulden, inte på sitt mående, utan på andra människor. De som föraktar alla inom sjukvård och skola, utan att göra något själva. "Vem är den gemensamma nämnaren?" brukar min mamma säga. Det är du. Om alla människor i världen gör fel mot dig, kan det inte vara så att det är du som tänker felaktigt? Jag hoppas du inte tänker "ja, men då är det ju mig det är fel på. Se, jag sade ju att jag var värdelös!" för då gör du det du precis gjorde, satte på dig offerkoftan. Det gäller att hitta en balans. Du ska inte anklaga dig själv, det kommer du heller ingen vart med. Istället kan du blotta ditt inre, lägga fram dina så kallade "skuggsidor" och acceptera dem med.

Jag säger det här och nu...

Jag har gjort fel. Jag har gjort rätt. Men trots alla fel och rätt jag gjort, är jag densamme. Jag förlåter mina fel, utan att medvetet göra om dem. Jag lär mig av dem. Jag lär mig även av mina rätt. Jag lär mig att jag gör egoistiska val. Utan att vara egoistisk. Det är en ny tid nu. En tid för för- och eftertanke. En tid när jag accepterar mig själv, precis som jag är. Fortfarande kan jag förakta mina misstag. Men jag väljer att låta föraktet passera. Jag tänker inte sjunka i mörkrets vatten. Jag tänker simma tills jag når fram. För att jag kan. För att jag väljer att inte ge upp. För att respektera andra. Men främst för att respektera mig själv.

Ingen har det lätt. Att må dåligt är ingen ursäkt för att ge upp. I livet mår vi dåligt, det är det som är livet. Att handla negativt efter det, är ingen annans än min egen handling. Jag bär ansvaret för mitt eget liv. Nu klär jag av mig offerkoftan. Jag är inget offer. Jag är en vinnare. För jag står kvar trots regnet. Och nu kikar solen fram.

Jag har gjort mitt val. Har du gjort ditt?

Värme och kärlek, Yasmine