Mina tankar om diagnoser

Nu tänkte jag slänga in ett inlägg om diagnoser, just för att jag kan bli rätt trött på begreppet.

Diagnoser är på sätt och vis en rätt bra uppfinning; det ger en förklaring, det leder till rätt behandling, det ger förståelse och acceptans. Men enligt mig ska diagnoser endast vara en benämning på en grupp problem - snarare än en karta över hur du ska vara. Många som får sin diagnos känner en lättnad och kan i sammanhang då problemen behöver förklaras endast säga "jag lider av..." så förstår alla. Men det har gått för långt.

2007, innan jag kom till BUP, visste jag knappt vad det fanns för själsliga sjukdomar. Jag trodde schizofreni var splittrad personlighet, och att alla med ätstörningar var gravt underviktiga. Jag hade inte varit i den världen. Men så besökte jag Enköpings BUP-enhet och fick höra att jag led av OCD och depression.

Reaktion:
- lättnad
- förvåning
- insikt
- är jag sjuk??? rädsla

Jag smakade på orden, men tog inte alls till mig att jag var sjuk. Jag sade inte till någon att jag "var sjuk" till en början, utan berättade att jag led av just tvångstankar och depression. Andras reaktioner: förståelse! Det var oerhört skönt att få ett namn på eländet. I slutet av 2007 visste jag mycket väl vad det fanns för sjukdomar, specifikt de diagnoser jag hade fått. BUP beskrev mig som sjuk, jag började kalla mig sjuk, jag föll in i en ond cirkel - och kände mig faktiskt så sjuk. Jag slets ned i en spiral där jag "blev" det sjuka. Jag gjorde ett val - valet var att omfamna sjukdomen, för det var allt jag var. Det valet är det sämsta jag någonsin gjort, och är INGET att rekommendera. Men det skulle bli värre.

Jag hade till en början inte så mycket kontakt med andra "sjuka" och de som mådde dåligt beskrev sig inte så. Jag visste fortfarande inget om vad som pågick på internet, där alla plötsligt benämnde sig själva som svårt sjuka. 2009 hade jag hört röster i 13 år utan att någon ryckt på axlarna åt det. Och jag hade förstått att jag var medial. Därför sköt jag alla tankar om schizofreni och psykoser åt sidan, det hade inte med min problematik att göra. Men psykiatrin försökte greppa efter halmstrån, då min problematik gått för långt. Jag led av väldigt svåra tvångstankar, vilket efter ett tag inte nämndes på våra samtal. KBT avslutades, medicin mot OCD minskades, och istället började jag få en felaktig behandling för psykoser. Tunga neuroleptika med farliga biverkningar som ökade min egentliga problematik (OCD och anorexi) sattes in, och namnet "psykos" skrevs in i mina journaler. BUP vände helt. Allt jag någonsin lidit av var schizofreni. Mina tvångstankar var plötsligt svåra vanföreställningar, rösterna var svåra hallucinationer och tankefällorna var tankestörningar. Jag förstod ingenting.

För att få diagnosen schizofreni ska du uppfylla vissa kriterier, och har oftast en viss mängd symptom. Psykiatrin började analysera och granska mig noggrant, och varje gång jag gjorde något "udda" frågade de; tror du att maten är förgiftad? Ser du koder? Känner du konstiga dofter? Jag svarade oftast "nej, eller... ja, i vissa fall, men..." och de tog det som ett JA, hon har de symptomen. När jag fick symptom kastade på mig började jag själv analysera. När jag kände en konstig doft, begrundade jag mig i det, och blev rädd när jag trodde att jag faktiskt hade symptomet. BUP frågade igen, jag svarade "jo, jag kände faktiskt en konstig doft härom dagen, men..." och de tog de som ett OJ, nu har symptomet förvärrats. Jag läste om schizofreni och psykoser, och omedvetet tänkte jag mer på vad symptomen innebar, och började springa ned för spiralen där jag tillslut trodde att jag kände så. Och i och med det, skapades symptom som inte behövde finnas där egentligen. Jag fick tyngre doser av medicinerna, många biverkningar VAR "hallucinationer" och jag började faktiskt uppleva psykotiska händelser. Jag fick medicinerna för att jag hade diagnoser, och inser idag att diagnosen mer eller mindre gjorde mig sjuk. Inte schizofren som de ansåg, men psykotisk och sinnesförvirrad. I slutet av 2009 stod det i mina papper. Paranoid schizofreni, en svår sådan.

Jag hade diagnosen ett halvår, med symptomen. 2010 fick jag ÄNTLIGEN komma till vuxenpsykiatrin och hamnade på min nuvarande, fantastiska mottagning. Jag berättade där som det var - jag har inte mest problem med rösterna, utan kämpar mest med tvångstankarna. Tvången som vid den tiden gjort mig rullstolsbunden utan rullstol. Jag kunde knappt förmå mig att gå eller röra mig, och stannade i rummet. På två samtal avskrevs diagnosen, och medicinerna minskades eller togs bort. Efter en månad minskade alla symptom drastiskt, och i början av sommaren var rösterna allt det "psykotiska" jag hade kvar.

2011 hade jag gjort en SCID-intervju och fick beskedet att jag har/haft 10 diagnoser totalt. De diagnoser jag fått, var tvunget att sättas då det inte kunde förklaras bättre. Jag vet och har fått acceptera att psykiatrin och dess personal inte FÅR låta bli att ställa en diagnos, för att man egentligen är medial. Även om de faktiskt tror det. Så jag lät de vara där. Min mottagning sade ALDRIG att jag VAR schizoaffektiv eller anorektisk, utan att jag LED av sjukdomarna. Detta gjorde saken lättare. Men 2011 hamnade jag på akutpsyk av andra anledningar, och lades in på en psykosavdelning. Där var jag sjuk, och det var allt jag var. De nämnde symptom, jag analyserade, jag lade märke till, jag utvecklade, jag fick mediciner och blev sjukare. Och kom under de gångerna jag var inlagd knappt ut med hot om att de kunde sätta tvångsvård. När jag kom ut blev jag snabbt bättre. Även på avdelningen, men det var när jag bestämt mig för att inte låta psykiatrin trycka ned mig. Det kunde ta flera veckor.

Jag tycker att diagnoser ska finnas, de ger rätt hjälp och stöd, och så vidare. MEN läkare måste vara TYDLIGA med att säga att man inte ÄR sin diagnos. Psykiatrin måste arbeta med sitt tänk, och sluta vara så FÖRBANNAT sjukdomsinriktade. Personer, främst unga tjejer, får tillslut en skev uppfattning om att de ÄR sin diagnos. Jag ser på internet hur vissa heter sin diagnos och försöker fylla alla kriterier. Det blir fel. Det är bara en benämning, och du behöver inte ha alla symptom. Risken finns att diagnosen tas bort, men då är det för att du helt enkelt inte lider av den sjukdomen. Samtidigt måste personer som bara uppfyller vissa kriterier också få hjälp, annars kan det hända att personerna försöker fylla upp kriterier för att få hjälp. Det blir så jävla fel. Saknas en kriterier från en diagnos och hjälpen inte finns - finns en risk att man driver det till att kriterien fylls i. Omedvetet eller medvetet. En diagnos kan också bli en slags bekräftelse på sjukdomen som kan vara farlig. Man identifierar sig lättare med en diagnos än vaga beskrivningar.

Men anorexi... eller psykos... eller cancer, är inte det sjukdomar? När det kommit så långt att ditt negativa mående nått sitt klimax, kanske ordet "sjuk" kan platsa. Men det får inte bli bestående, vem vill vara sjuk precis överallt, hela tiden? Begreppet sjuk och frisk är väldigt svårt, det är omöjligt att benämna det alldeles rätt och riktigt, men för oss drabbade är det antagligen mest sunt att vara sparsam med ordet. Bestämma själv, när blir jag sjuk i min problematik? När förtjänar jag inget bättre än att kallas sjuk? Ens tankemönster och talesspråk kan påverka ganska mycket, du kan faktiskt tänka dig friskare. Som jag skrev, är det verkligen så konstig att du blir "sjuk" av att ständigt använda dig av uttrycket?

Geni eller galenskap. Diagnoser gör också lättare genialiska drag ett tecken på en störning, snarare än en begåvning. Är du lite annorlunda, kanske pratar du lite egendomligt eller har udda intressen? Ja, men då är du ju sjuk! Du lider nämligen av... Men hallå. Tragisk nog fungerar det så i samhället. Följer du inte normen är du sjuk. Att må dåligt är en mänsklig rättighet och ett måste i livet, det behöver inte naturligtvis innebära att det är en sjukdom som ska placeras i ett fack. Det är för läkarna och personerna inom psykiatrin som ska ha ett namn att gå efter - nu har namnet blivit ett sätt att benämna ens person på.

"Jag är den tvångsmässiga Yasmine, läget?", jag är så oerhört mycket mer än så. Jag är mer än bara en psykisk sjukdom. Jag har gått från att säga "jag är sjuk" till "jag lider av en sjukdom", men snart vill jag inte uttrycka det så heller. Jag är TRÖTT på psykiatriska begrepp, TRÖTT på att höra "jag är inne i en mani" så fort en människa ska berätta att den är gladare än igår, jag är TRÖTT på ordet "personlighetsstörning" i mina journaler - min personlighet är ingen störning, JAG är ingen störning, jag är Yasmine och jag lider av... svårigheter. Inte problem. Det kan bli problem, men det är inte bara problem. Svårigheter. Jag har svårt för vissa saker på grund saker som hänt mig i livet, men det gör också att jag har lätt för annat.

Idag inser jag att jag är värd bättre än att kallas sjuk. Jag mår ibland dåligt, ibland bra, som alla människor. Kanske (eller ja, förmodligen) mår jag sämre än "normen" men fortfarande är jag samma människa, med lite andra förutsättningar bara. Jag har svårigheter som kräver hjälp. Men jag vägrar att vara mina, ja rätt fåniga, namn jag fått tilldelad av anledning att ge mig rätt hjälp och stöd. De är bara riktlinjer. OCD och depression och psykos i en salig röra, mitt i allt finns jag, och namnen kastar jag iväg. Med anledning av det tar jag bort sidan "mina diagnoser" åt höger. För att visa att alla dessa namn inte har någon större betydelse. Mina svårigheter kan ni läsa i "om bloggen/kort sjukdomshistoria" och för att det blir enklast, låter jag namnet på sidan förbli så tills vidare. Men sakta och successivt ska det försvinna, och det friska ta över.

Hej, mitt namn är Yasmine. Ingenting annat.