Gårdagen + svart/vitt eller nyanserat tänkande

Det blev en sångdag igår, och när jag kom hem hade jag ingen riktig kraft att skriva, så jag somnade i min fåtölj. Men det blev en sida på boken i alla fall, och så började vi se en film som vi ska se klart nu. Mamma, och jag. Sången gick riktigt bra, lär mig mer och mer hela tiden. Däremot har jag EXTREMT höga krav på mig själv vissa stunder, jag vill gärna kunna sjunga en låt perfekt innan jag lärt mig melodin. MusikD försöker förklara att resan till resultatet är det viktiga, att ha roligt och utvecklas. Det finns egentligen inget mål, man kan alltid lära sig och plocka fram mer. Det gav mig en tankeställare. Jag sjunger för att det är roligt! Och det är det, när jag släpper kraven och låter det vara. Det är då musiken låter som bäst också, har jag insett. Slappna av nu Yasmine, du är inte sämst för att du inte är bäst.

Har alltid tänkt väldigt nyanserat om omvärlden. Aldrig egentligen placerat människor i fack om "bra" eller "dåligt". När jag skulle göra SCID-2 intervjun, alltså diagnosutredning för personlighetsstörningar, då kom frågan om jag tänkte svart/vitt. Det blev en svår fråga. För när det gäller mig själv och mina egenskaper, är allt svartvitt. Har varit, i alla fall. Var jag inte bäst på något, var jag sämst, värdelös. Därför blev det ett kryss i rutan, när det kom till den frågan. Det blev då så skevt. För jag kan tänka väldigt nyanserat och sunt, det bara glöms bort när det handlar om mig. Inte på grund av en personlighetsstörning. Utan på grund av ett fruktansvärt självförakt grundat i tidigare händelser. Numera har jag nyanser även av mig själv, och det är så himla skönt.

Snart ska jag äta lite och bege mig till Uppsala för tredje dagen i rad, ska träffa K på teamet. Vad vi pratar om, får vi se! Ska skriva ut en sak, om jag hinner.

Tjingeling!