Bara en tankeställare (romantisering och sjukdomsfokusering)

Detta inlägg är inte skrivet för att döma eller anklaga. Jag skriver detta i ren välmening med en viss grund av upprördhet och rädsla. Det är väldigt sällan jag ser en människa som dålig eller ond. I och med att jag tror på godhet, tror jag på en viss typ av ondska, men säger att jag ogillar handlingar istället för människorna som utför handlingarna. Detta är egentligen inte riktat till en eller fler personer, utan till allmänheten, däremot vet jag att det finns människor som behöver höra orden.

Det är få som lyckas uppehålla en positiv fasad i alla väder. Att vara positiv jämt kan innebära en undergång för personer som alltid ler utåt. Jag är som person positiv, men är heller inte alltid den positiva Yasmine med livsglädje. Jag tror på balans. Yin och yang, allt kräver motpoler. För att visa det ytterst ljusa i livet, behövs en kontrast. Min blogg skulle inte ha ett djup om jag ständigt var hurtig – ingen realism, för livet ser inte ut så. Mitt liv har varit rent utsagt fruktansvärt, och jag förvånas själv över min positivitet. Många undrar hur jag överhuvudtaget kan le. Alla har inte den förmågan - jag har inte alltid heller den förmågan - men jag har valt att inte bli bitter.

Jag har länge fasat över den sjukdomsfokuserade gruppen människor på internet (precis som jag skrev här.). Det handlar om (främst) unga tjejer, som utmålat och poetiskt beskriver deras oerhört kassa mående i triggande former med hopplöshet, självmordstankar och självskador. Hade det stannat i harmlösa ord och kortfattningar hade jag inte blivit lika skrämd, men nu handlar det om beskrivningar av självskador på romantiserande och oerhört utmålade sätt. Verktyg beskrivs och hopsätts med romantiska ord, som om dessa hemska beteenden vore något att glorifiera. Det handlar om blottande bilder på sönderskurna armar, sjukhusarmband, britsar och droppställningar. Diagnoser blir användarnamn, mediciner fläks ut i exakta doser och ständiga poem där mörker beskrivs i vackra fraser och svåra psykiatriska ord. Inte ofta kommer ett svårt hot med antingen kryptiska utlägg eller helt enkelt, kortfattat; ”jag orkar inte mer, nu tar jag livet av mig, farväl”.

Bilder läggs ut, bilder kommenteras. Allt omfattar sjukdom och psykiatri, varje dag, hela tiden. Men om det nu är så? kan man tänka. Vad ska jag annars skriva? Där finns en sanning. Men det som händer, är att man skapar en ond cirkel. Är det allt du skriver, kan det å andra sidan BLI allt du är. Går det då inte att vända cirkeln, göra den ljus? Alla "lögner" där du uttrycker hur mycket liv som ändå finns BLIR en sanning. Sanningen kan vara, att det blir vad du gör det till. Med tankar kan du göra mycket. Du kan tänka dig lugnare. Du kan tänka dig till ångest. Om det är dina tankar som driver dig till självskador, kan då inte tankar även hindra dig ibland? Det är svårt, det tar tid, men det går. Och det är i slutändan värt det. Annars fastnar man.

Självklart har vi som mår dåligt inget att skämmas över! Fördomar om psykisk ohälsa är många – och dessa ska vi utrota! Däremot måste vi som bloggar tänka på att det även finns folk som läser, och trots att det är en sanning, finns det bättre sätt att hantera sanningen på. Du skriver det inte i en dold dagbok, utan blottat och öppet för världen att läsa. Även för psykolog och människor som kan hantera den brutala sanningen, och blir klokare på det. Men de som ser texterna som beskriver självskador och bilder på nysydda ärr, är även de som är där du var för några år sedan. De som precis har börjat. De som ser bilderna, tänker "jag har inte lika många ärr, ingen kommer ta mig seriöst" och två minuter senare gör några nya sår. De som kanske sitter där du är om några år. Om du visste att du kunde stoppa det från att hända, skulle du göra det då? Faktum är, att du kan det.

Jag kan förmoda att det finns de som tänker på sin egen vinst, men faktum är att de inte heller vinner på det. Jag har sett kommentarer på bilderna som säger ”så mycket skar jag mig också igår”, vilket mycket väl kan leda till att du planerar en ännu värre självskada nästa gång. Om möjligt kan kommentarerna säga ”vad mycket du skurit dig vännen, tycker synd om dig” vilket ger dig något som kallas ”medlidande”.  Jag känner också med dessa personer, även om jag tycker deras beteende kan vara skrämmande. Inte ”lider med” utan ”känner med”.  Unga som gamla med psykisk ohälsa behöver MEDKÄNNANDE, inte MEDLIDANDE. Medlidande prisar lidandet. Empati kan faktiskt ge en kick, vilket är rätt i dess rätta sammanhang. Men om kickarna gör att personen uppehåller sin sjukdom, sitt lidande, är det då det personen behöver?

Målet som det verkar är pepp och friskhet. Men målet som det är, må vara ännu starkare mörker. Allt blir motsägelsefullt och ord som ”kämpa, du klarar det” blir utan substans då nästa fras lyder ”jag mår också så dåligt så jag vill ta mitt liv”. När hot förekommer, blir jag faktiskt upprörd. Samtidigt tänker jag, dessa personer kanske inte kan hjälpa det? Och det kan stämma, men precis som att min lillebror med högfungerande autism måste lära sig sociala koder, kanske dessa personer måste lära in ett annat beteende. För att kunna må bättre, och hjälpa jämlikar. Kan jag vara en av de som öppnar unga tjejer och killars ögon, om så bara lite, är det så jag vill göra. Detta måste stoppas i tid. Och för all del – sjukvårdspersonal som uppehåller detta!

Psykiatrin behandlar sjukdom. Inget konstigt? Men om vi istället skulle få det att se ut så här: psykiatrin behandlar friskhet. Det är "sjuka" personer som kommer in. Men friska människor är så de bör komma ut. Om vi istället skulle öka det friska... istället för att minska det sjuka? Genom att uppehålla, bekräfta, sjukdom - sätter vi bara ett namn på det. Ett namn som ska ge behandling, men i många fall ger det bara mediciner som hjälper i några månader och sedan förstör. I papper skrivs uttryckligen "svårt sjuk patient" och personen som i själva verket skulle behöva benämnas "frisk med en sjukdom" får en bekräftelse på att - ja, jag är svårt sjuk. Börjar försöka passa in i det begreppet, även när den blir bättre. Vågar inte bli bättre, för då kanske den inte får hjälp. Håller krampaktigt kvar vid sjukdom. Tillslut försvinner allt friskt, och då är det redan försent. Självklart ska det tas på allvar, med sjukdom! Men det kan göras på olika sätt. Framhäv friskhet utan att förneka sjukdom. Blunda inte för mörkret - men prioritera det inte! Balansera sjukdomssnack med friskhetssnack. Balans - yin och yang.

Jag har tidigare inte vågat uttrycka såna här åsikter. Men jag känner att det är rätt i tiden nu. Jag vill väcka andras ögon, ge en tankeställare, påverka till det positiva. Det är detta jag vill föreläsa om. Och då det kommer ur Yasmine, 20 år, före detta självskadare med stor erfarenhet av psykisk ohälsa – är det inget dömande utan en tanke!

Vad tycker ni? 

Tack!
Ljus och friskhet, Yasmine