Våga vara ditt eget livs huvudperson

Idag har varit en vååååldsamt seg dag. Vaknade fem och kunde inte somna om, så jag gick ned och drack oboy. Sov i soffan till nio, sen gick jag upp. Har mer eller mindre bara degat, skrivit lite och pratat med vänner och mamma. Tog en promenad till morfar/affären på eftermiddagen, hämtade min telefon på vardagsrumsbordet och handlade mjölk och bröd. Hela dagen släntrade efter fullkomligt, och under såna dagar känner jag att jag slösar bort livet. Så mycket jag vill göra, så många drömmar, och allt jag orkar är att bläddra mellan kanalerna på TV:n. Försöker intala mig själv (läs: mamma försöker intala mig) att man måste få ha såna dagar, ibland är det det man behöver. Och det stämmer ju. Tidigare hade jag kunnat bli stött då någon talade om att det berodde på vädret, "mitt inre kompakta mörker beror väl för i h*lvete inte bara på vädret???+" och så vidare, men insikter har gjort att jag tackar och tar emot sån information nu. Det kan faktiskt bero på vädret. Jag har lärt mig för mycket för att förstora upp och göra det mer invecklat än vad det är, jag tål inte drama. Livet behöver inte vara svartvitt, om du gör det till något annat.

Mycket cirkulerade i mitt och mitt mammas huvud idag på promenaden. Vi diskuterade det här med normer och osynliga regler när det kommer till relationer, samhälle, livet, ja allt egentligen. Det är så mycket som är "bestämt", det "ska vara" på ett visst sätt och "det är väl självklart" att det är så. Det finns bara en sak som är självklart. Och det är att det inte finns något som är självklart. Inte ens det är självklart. För vem bestämmer det? Jag minns när jag var liten och fick för mig att "hajar du?" betydde "följer du med mig?", mamma talade om att nä, hajar du betyder ungefär "hänger du med?" (hårfin skillnad, men ändå), och jag blev arg. "Du kan inte bestämma att det betyder det, det är väl inte så självklart, har någon bestämt att det betyder det ena, kan väl jag få bestämma att för mig betyder det det andra, etc", ja jag var ett mycket bestämt barn kan jag få be att tala om. Men just det faktum - vem bestämmer hur livet är uppbyggt?

Mycket är av ren bekvämlighet, för att det är enklast, och för att ett samhälle ska fungera. Men det finns mycket osynliga regler och spel som egentligen kunde vara helt onödiga. Allt är bestämt av människor, allt kan göras om av människor. För alla människor som har en klar bild av livet, kan deras tro vara självklart för dem. Ibland får andra en människa att välja synsätt, ibland föds man med synsättet, ibland skapas ett synsätt av erfarenheter och livsval. Vissa har ingen klar bild och vet inte riktigt. Och så finns det de som har ett synsätt klart för dem, men de blickar så strikt fram mot sin tro - att allt annat försvinner. Att de inte tar in något nytt, att de inte låter nya erfarenheter bygga på tron, att de stänger alla dörrar utom den de går igenom. Där kommer ordet "självklart" in i bilden. "Det är väl självklart att man bara har sex med en av det andra könet", "det är väl självklart att man gillar musik", "det är väl självklart att inte spöken finns" och så vidare. Över dessa uttryck finns det inte ord för hur mycket mina muskler drar ihop sig av obehag och håren på armarna reser sig.


Varför är detta självklart? Vem bestämmer det? Har vi en sån förutbestämd bild av världen, att det inte finns några andra möjligheter? 


Det är inte självklart att jorden är rund. Det är inte självklart att himlen är blå. Det är inte självklart att vi finns. Livet är inte självklart. Det är inte självklart att du läser detta. Det jag skriver nu är inte självklart.


De flesta människorna vandrar förbi livet likt en grå massa. Höjer inte handen för att berätta att ingenting är självklart, för det är enklast nu. Tänker inte närmre. Flyter in i det normala. Gör det andra förväntar sig av dem. Föds, går i skolan, går i gymnasiet, skaffar jobb, partner, barn, gifter sig, arbetar, pensionerar sig, dör. Låter inte detta hemskt trist egentligen? Jag är rädd att vara en av dem. En av dem som tar allting som "självklart". Jag skulle kunna bli en av dem, och lämna mitt öppna och andliga synsätt. Men någonstans har jag redan bestämt mig för att inte vara en av dem. Jag ser varje del av livet som en lektion. Varje människa som en lärare. Allt för att jag ska utvecklas och finna mig själv. Jag tänker bränna upp ordet "självklart" i mormor och morfars eldspis. Jag har gått genom livet utan att ställa mig upp och visa vem jag är. Det är enklast att bara följa med. Jag vägrar. Jag vill få en stor plats i mitt eget liv, för det är inte förrän då jag verkligen kommer kunna älska och känna andra med hela mitt hjärta. Du är ditt eget livs huvudperson. Låt ingen annan ta den platsen. Öppna ditt hjärta och våga känna, våga såras, för att kunna lyckas. Vägra vara en av dem som såg på.


Jag är här, och jag ska leva mitt liv ordentligt. Jag tänker aldrig mer behandla något som självklart.


Våga vara dig.


Ljus, Yasmine