"Och jag njuter av varje andetag"

Hinner inte skriva så ööööööverdrivet mycket dessvärre, men lite kan jag allt få till innan nattinuffsan.

Klockan halv ett bromsade den gröna bilen upp på uppfarten vid ungdomsteamet, så en liten Yasminus kunde gå in och välkomnas in i den röda stugan. Träffade K, vi pratade om debatter om avdramatisering inom vården, om saker som måste fram där. Vi diskuterade mina framsteg och ett hopp som glöder, om tidigare hopplöshet, om mående och acceptans. Jag har blivit expert på att acceptera, driva bitterhet ur mig och bli vän med livet. Det var ett bra samtal, jag gick glad därifrån och in i nästa händelse - aktivitetsgruppen! Jag och K körde till Ulva kvarn där vi mötte B-M, det blev bara oss tre. Kikade på ett loppis där jag köpte två örhängen. Vi fikade på ett café, jag åt en laxmacka och drack supergott vatten, de hade där. Väldigt varmt var det idag, en söt lukt virvlade i området, och jag fann total frid. Allt negativt försvann, och jag var glad hela vägen. På vägen hem, efter att jag köpt tre kristaller (Agat, Turkos och Bergskristall), pratade jag med K om mina framsteg då det gäller stadsbesök. Jag fasar inte för Uppsala längre. Bålsta är svårare, i Bålsta finns det värsta, men annars känner jag mig fri att ta mig plats överallt. Jag ska inte behöva hålla mig undan, bara för att jag är rädd.

Mitt i allt dyker det upp några små ord över min näthinna. "Och jag njuter av varje andetag". Ibland slår den totala friden till. Och jag njuter verkligen, av varje sekund. Av varje steg. Av varje andetag. Jag lever igen, och jag älskar det.


Sen kom den lilla dippen hemma. Jag gick upp och sjöng, och där är min självkänsla väldigt skör. Jag har inte riktigt likställt mig vid att jag kan sjunga än. Mamma kom in och sade att det lät jättebra ("det säger hon bara för att hon är snäll"), jag bad henne komma in och lyssna ("nu ska du sno all uppmärksamhet igen, din självgoda jävel"), hon lyssnar, säger "det låter bra ibland, men den låten passar inte dig riktigt". Jag har precis bett om kritik, jag får konstruktiv kritik, tänker "men jag som trodde att jag kunde sjunga den, patetiskt, jag kan ju inte sjunga alls, jag är värdelös, ETCETERA" och mamma känner sig dum och säger "jag vågar ju inte säga något... du blir ju bara ledsen" och ja, jag kan verkligen inte ta kritik. I vardagen säger jag "tack, det ska jag tänka på", ler och stänger in ledsenheten. Visar den aldrig, det vore patetiskt. Men med mamma vågar jag visa, och tillslut är jag nästan tillräckligt övertygad att jag inte är dålig, vore inte ens dålig om jag sjöng som en kråka, "men du sjunger ju faktiskt bra Yasmine!". Jag tror mammas ord sjunkit in. Men jag är så förbannad skör. Ska det vara så svårt... att känna sig värdefull.

Men jag accepterar dippen. Accepterar att jag kommer få såna i livet. Accepterar, bearbetar, låter ljuset ta över.

Snart kommer jag återigen njuta av varje andetag.

Kärlek, Yasmine