Dagens sjukdomsfokuserade Sverige, psykologbesök och en traumalåda

Idag blev det ingen träning tyvärr, vaknade lite sent. Men det bar av till Uppsala vid tolv, innan fick jag ett intressant samtal, men jag lämnar det åt sidan så länge *nu blir ni nyfikna* och så vidare. Träffade K för ett bra samtal tycker jag. Vi pratade mycket om dagens vård för självskadebeteende och ätstörningar. Det gör mig så trött. Vården i sig gör personer som bara är "lite sjuka" till "väldigt sjuka". Vården i dag måste göra ett val. Det måste läggas resurser tidigare. Det går inte att ta tag i personerna när de närmar sig kulmen av sjukdomen och är färdiga att gå sönder. Dagens psykiatri är ALLDELES för sjukinriktade, all friskhet dessa tjejer (och killar) faktiskt HAR, tas bort, helt. Genom att ständigt bekräfta personernas sjukdom, blir bilden "sjukdom är allt jag har" och det skapar en dramatik inom psykiatrins väggar. Antalet stygn och dagar inlagd blir status, attityden blir sjuk, sjukare än själva problematiken. Det snackas om att förändra omgivningens attityd, men även patienternas och vårdarnas attityd måste förändras. Sjukdom får inte bli en livsstil, då går det för långt. Vi pratade idag om att det vore bra att avdramatisera sjukdom, EJ bekräfta den, göra FRISKHET till prio på samtalen - istället för att bara snacka mediciner och sjukdom. HELA TIDEN görs sjukdomen till självskadarnas värld, de får det intalat i dem att de bara är en vandrande sjukdom. Mediciner och läkarsamtal får inte bli det som prioriteras. Se på min behandlingsmottagning! Där arbetar det HÖGT med friskhet, att utveckla det friska hos patienterna, som faktiskt BLIR friskare. MÅNGA jag pratat med på behandlingsmottagningen uttalar sig om att de blivit räddade. Innan var mediciner och psykiatri allt som fanns i deras värld, de slutade tro på ett liv. Helt plötsligt kommer de till en mottagning där man erbjuds musikcoachning och dramaterapi i första hand - och det här med mediciner behövs allt mindre. Det ÄR inget liv att leva med tio mediciner på en slutenvårdsenhet. Det ska inte behöva gå så långt.

Nu babblar jag på, men jag är ytterst insatt i denna debatt och enligt mitt tycke måste det komma ut. Dagens Sverige blir allt sjukare. Vi likställer psykisk sjukdom med fysiska problem, samtidigt som bland annat vården gör det motsatta - får de flesta cancerpatient ständigt prata i timmar om deras symptom och mediciner? Får de också framtryckt i ansiktet hur hög status de skulle ha om de fick några till tumörer?

Kom gärna med egna åsikter gott folk!

Ja, jag blir upprörd. Och blir jag upprörd är det (som jag skrivit tidigare) illa.

Vi pratade även om kärlek, vänskap och mående. Vi avslutade med att plocka ett föremål ur traumalådan. Det blev en skrivbok. Jag läste igenom varje ord högt, skrattade, höll andan, fnös och K förstod varför. Allt är bara så jäkla sjukt. Jag skulle trott att allt var en hemskt dröm om jag inte hade bevis i form av lådan. Det har hänt. Något jag måste acceptera.

Något annat jag måste acceptera är att jag även mår dåligt. Jag är så inställd på ljus och friskhet att jag glömmer att negativa känslor, ångest och sorg, också ingår i friskhet. Man är inte sjuk för att man känner ångest och ledsamhet ibland. Jag får falla. Bara jag reser mig igen.

På kvällen har jag ätit jordgubbar, blåbär och läst "Skamfläck" av Caroline Engvall. Väldigt bra om tankeväckande bok om destruktivt sex, sex som självskadebeteende. Skriven efter hennes debut (?) 14 år till Salu. Ett tips!

Nu tänkte jag meditera, och läsa lite till.

Kärlek till er, Yasmine