Varar inte för evigt

"19:33, midsommarafton, lite duggregnigt utanför fönsterrutan, jordgubbarna är uppätna, jag är ensam.
Har ingen annan än mig själv att skylla, har inte haft några planer, har inte tagit initiativ själv.
Ändå smyger sorgen sig på. 
Midsommar. Jag minns just den dagen i min barndom, varje år, med ett leende. Jag och mina kusiner sprang ned för framfarten vid vår stuga på vårt landställe. Plockade blommor i alla dess färger att göra en krans av. Vi knåpade ihop små kransar för våra små huvuden då vi kommit upp tills stugan igen, sen väntade mat, efterätt, dans kring stången och lekar för de vuxna.

13 år senare sitter jag här, lite duggregnit utanför fönsterrutan (tack gud, hade det varit strålande solsken hade nedstämdheten inte blivit bättre), jordgubbarna är uppätna, jag är ensam."


Ur inlägget  "behöver inte vara för evigt", samma period förra året, midsommar. 


Och nej, det behöver inte vara för evigt. Ingenting varar för evigt. Inte ens en sådan känsla av total tomhet varar för evigt. Jag ska berätta vad jag grundar det på.

Igår vaknade jag och gjorde mig i ordning. Skrev lite och pratade med familjen, klappade Kiara. Sedan åkte jag från bro till T-centralen, mötte upp M och letade oss fram till pendeln som for mot Kristineberg. Väl framme letade vi efter en toalett i en evighet, sen såg vi två tjejer från "flatpatrullen" som också skulle fira midsommar tillsammans. Precis därefter dök resten upp, och vi gick mot parken.

Först lärde vi känna varandra lite, alla väldigt fina tjejer som råkar vara lagda som mig. Vi skrattade, pratade och efter ett tag gick M, S och jag och hämtade mat. I samma veva kom I och vi gjorde sällskap tillbaka. Thaigryta blev det! Sedan blev det massor av prat, skratt, spel och diskussioner. Även när jag inte hade någon att prata med, kände jag mig ensam. Fångade upp en gemenskap.

Bara vid ett fåtal tillfällen kändes det lite jobbigt, men då stannade jag till för att tvångstänka och sedan var det ur vägen. Allt kändes bara lugnt, naturligt och bra. Skulle gått då M skulle hem, men stannade faktiskt ett par timmar till. Pratade mycket med L, en superfin tjej som var där. S och jag tog oss sedan tillbaka till Stockholms T-central och pratade andlighet. Hela vägen hem tog jag mig utan att bryta ihop det minsta. Jag var - helt - jäkla säker på att någon skulle hoppa på mig på tåget, för så bra kan det väl inte vara... något dåligt måste väl hända?

Nej, jag har insett att jag också har rätt att må bra. Jag är inget undantag. Och jag kände hur en annan del av mig kom fram mer, en levande person. En person som klarar sig. En stark person, mitt i all skörhet. Jag är skör, men inte svag.

På den där mörka botten kände jag mig delvis trygg, van och lärd. Hade ingenstans att falla. Jag klättrade mig högre upp, högre för varje dag. Ramlade ibland, föll, men tog mig upp igen. På stället jag befinner mig nu har jag en mil att falla. Men det gör ingenting. Jag svajar hellre i luften, känner rädslan att falla, utan att göra det, utan att förlora. Någonstans vet jag att stegen är mer som en trappa, det finns stadiga grunder lite här och var. Jag höjer armarna i luften och vrålar för fullt utöver stadens brus och kaos

JAG LEVER!

Värme, kärlek / Yasmine