I och med en trasad själ har jag tyvärr även förstört kroppen på många sätt. Inte bara genom att svälta och skada, två delar där jag också gjort förfärliga saker mot kroppen. Under perioden då tvångstankarna dominerade, lyfte jag under ett och ett halvt års, i perioder inte händerna ovanför huvudet. Jag rörde mig väldigt stelt och försiktigt, sprang inte under hela den tiden (det var knappt att jag gick snabbt). Jag viftade inte på händerna, att vinka till någon innebar extrem ångest. Gjorde jag en rörelse som inte var i slowmotion krävdes en kvarts ritual där jag stod på samma ställe och tvångstänkte. Under två veckors tid kunde jag spenderat all vaken tid med att först ligga i sängen eller stå upp i mitt rum och tvångstänka, ta mig ned till undervåningen på två timmar och ändå ha förlorat kontrollen genom att röra mig, och då sitta i soffan och spänna mig tills fötter och händer krampade, resterande delen av dagen. Tills kvällen, då jag tog mig upp till sängen på två timmar. Mina leder var nära att förtvina. Jag rörde ingenting, kanske datorn under två timmar någon gång ibland, men jag städade inte, lagade ej mat, dukade inte fram, klädde inte på mig själv vissa kläder, borstade inte mitt hår, bytte inte kanal på TV'n och rörde inte naturens under. Jag förlorade närkontakt med omvärlden.
 |
| Foto: jag, 2010 - en dag då det inte var lika illa |
Visst hade jag myror i kroppen, rastlösheten var enorm. Men jag vågade inte bryta den nedåtgående spiralen. När jag kom till ungdomsteamet hade jag svårt att gå och röra mig alls, hade ständigt ont och hade knutor i ryggen. Och så började jag på sjukgymnastik. Det räddade mitt liv... eller ja, i alla fall min kropp. Sakta mjukade jag upp kroppen. Rörde mig bitvis, händerna åkte fram lite snabbare för varje gång. En period gick det trögt, men sedan var det som något lossnade. Ett år senare sprang jag fram och tillbaks i huset som en galning, viftade med armarna hej vilt och njöt av att kunna röra en sten på marken. Vilken frihet! Som E sade (medium/healer); "din kropp längtar också efter frihet!". Och självklart gjorde den det. Den vädjade om att få röra sig. Idag är min kropp alltmer fri. Men fortfarande stelnar den lätt till, och det kanske jag aldrig blir av med. Men det går att hantera. Jag tränar, jag rör mig, och låter inte bli att sätta fart på kroppen.
Nu under dagarna med tråkigt väder har jag rört mig mindre, och det känns. Vilken rastlöshet! Men bara tanken på att jag faktiskt KAN röra mig är svindlande. Jag kan bryta mig loss! Jag kan dansa, jag kan springa, jag kan vinka sönder mig om jag så vill!
Det är en frihet. En enorm frihet. Jag tror jag ska börja dansa zumba. Eller någon annan dans. Bara för att jag kan. Bara för att jag inte är fången längre.
Shit, jag kan röra mig. Som att upptäcka världen på nytt. Jag upptäcker världen på nytt.
/ Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar