Tidigare liv och tredje ögat

Det var länge sen jag skrev om det andliga här. Därför tänkte jag ägna idag åt det.
För att berätta lite kort om dagen, har jag sovit länge och ringt musikaffären i Bålsta. Stängt på grund av sjukdom, suck. Så jag satt i bilen medan mamma handlade, sen åkte vi och tränade. Rätt tomt var det, men det blev ett hårt pass. Hem, dusch och så har jag pratat med lillebror och suttit här.

Foto: jag ryser...

När jag duschade funderade jag lite. Under ett års tid, kanske längre, har jag drömt väldigt mycket mardrömmar om hav. Jag har befunnit mig i luften, i drömmarna, och sugits ned i ett djupt böljande hav. Det har varit fiskar i havet, vackra koraller och mycket färger. Men jag har varit livrädd. Det går inte att beskriva den hisnande känsla som dykt upp, och jag har vaknat genomblöt (ironiskt)... Jag funderade länge på om jag dött så i ett tidigare liv, att jag drunkat? Änglarna på andra sidan sade att de inte riktigt trodde så, sen har mina funderingar spunnit på.

Jag läste i en drömtydarbok att drömmar ofta är metaforiska, en bildlig beskrivning av något annat. Där stod det att hav ofta stod för en storm i livet, och att man slutar drömma när man får ordning på livet. Kan ha stämt, då jag i de perioder jag haft stabilitet i livet haft mindre såna drömmar, eller inga alls. Ett medium jag träffade berättade att hav ofta stod för kvinnan, och att jag kanske inte kände mig trygg i min kvinnliga position. Transexuell? tänkte jag, och förnekade det. Men efter närmare eftertanke, behöver det inte vara den enkla tolkningen.

Ett annat medium förklarade det andra bekräftat - jag är inte jordad, alltså förankrad till jorden. Jag är delvis fortfarande kvar på andra sidan. Kanske innebär att jag inte är trygg som kvinna, att jag inte är trygg i en människokropp över huvudtaget - då själen är könlös? Mediet berättade även att kärleken till en kvinna på andra sidan har hållit mig kvar till andevärlden. (Har det faktum att jag är homosexuell, fått sin inverkan därifrån?)

Jag har under alla mina sjukdomsår haft en av mina största svårigheter i att jag "svävar iväg". Jag har haft svårt att anknyta till verkligheten. Psykos, har det väl hetat tidigare, men jag blir alltmer tveksam och nästan övertygad om att så inte är fallet. Vissa psykotiska symptom, som paranoia, är väl inte så konstigt då man faktiskt varit utsatt... jag vore väl sjukare om jag inte reagerat med instinktiv rädsla?

Rösterna, anser jag komma ifrån medialiteten. Jag uppfattar andra röster än bara de som finns på jorden. Att rösterna varit elaka, behöver inte innebära sjukdom, utan ha sin förklaring i att allt i denna värld inte är gott. Det finns ondska, om man tror som jag. Jag har haft fördelen att vara medial - att jag kan få ta del av andra sidans kärlek - och också nackdelen i att ha en skadad aura - att jag kan ta in negativa energier som påverkar mig. Detta har jag fått hjälp med av ett medium - och vips - ett halvår senare var rösterna borta.

Det faktum att jag ibland kan se verkligheten som genom en förstörd glasyta, intryck svävar iväg och blir skrämmande, hörsel och syn hör inte ihop, det blir som ett pussel som delar på sig, jag försvinner iväg i min egen lilla värld och så vidare... det är det enda vi kunnat se som enbart sjukt. Men stämmer det helt? Är jag fortfarande förankrad till andra sidan - och ligger i mellanvärlden, är det då inte så konstigt att verkligheten blir diffus? Tvångstankar och självskada har varit ett sätt att felaktigt "jorda mig" för att vara kvar på jorden. Destruktivt, men allt jag kunnat ta till. Idag har jag, i och med att jag börjat se andra sidan som ett andra hem, släppt andra sidan som ett enda hem. Detta har lett till att jag sällan eller aldrig upplever detta längre.

Men det finns mer. Idag då jag duschade, drog jag på kallvatten, visualiserade mig en jättevåg och böjde huvudet långt bakåt under vattnet. Jag skakade, hyperventilerade och såg en mängd bilder framför mig när jag kommit tillbaka. Vad upplevde jag? Vad betyder egentligen havet? Det vet jag inte. Men det jag också upptäckte var att jag efteråt såg världen så klart. Det drog mig tillbaka till de gånger jag renat tredje ögat (pannchakrat, energifält) och sett som en nyfödd. Allt har varit så klart! Samtidigt har jag kunnat se långt in i mitt förflutna.

Slutsatsen jag drar, är att alla de gånger jag sett otydligt, kan härstamma från ett blockerat tredje öga. För då jag upplevt sådan syn, har varit då jag även förträngt halva min livshistoria. Det började 2006 då jag blev vad jag kallade "yr", jag såg världen genom en glasruta. Jag har läst om "derealisation", ett form av dissociativt, psykiskt tillstånd (ja, jag ogillar fortfarande psykiatriska termer) som går ut på att omvärlden blir diffus, för att förklara det enkelt. Allt jag läst om detta har stämt in på 2006.

Det jag också inser är att jag i dessa tillstånd alltid haft en viss person med mig, och har förträngt det trauma denna givit mig. Jag har blockerat tredje ögat, för att tala andligt, eller dissociera/derealisera om man ska tala psykologiskt. Derealisation kan bero på fysisk sjukdom (migrän t ex), psykisk sjukdom (ångest, EIPS, schizofreni, bipolär) och det jag tror mitt härstammar ifrån - trauma!

Lite tankar och idéer. Jag vill veta mer. Just nu är det bearbetning som gäller på samtalen med K, jag måste öppna upp pannchakrat och verkligen ge mig in i det förflutna. Har en sten/kristall (tror det var "änglahår") som är bra på att hjälpa till med detta, den ska jag ta med imorgon till teamet. Nu gäller det att verkligen blotta mitt förflutna helt - bearbeta, släppa, lägga bakom mig och aldrig se mig om.

Nu gäller det...

/ Yasmine