Farligheter och romantisering i bloggvärlden

Detta är bara mina åsikter och jag har valt att skriva "jag upplever" och "jag har fått en känsla av" för att inte göra min åsikt till fakta. Läs, fundera, känner du dig utpekad - kanske finns det ännu mer att fundera på. Min mening är inte att anklaga, jag vill bara lämna ut lite tankar från en person som varit i skiten själv.

Ibland händer det att jag slinker in på olika bloggar, många intressanta och välskrivna guldkorn, men bloggvärlden kan även vara väldigt farlig har jag märkt. Särskilt om du lider av lättriggad problematik som självskadebeteende och ätstörningar. Jag tänker inte nämna namn eller länka till berörda bloggar, jag vill bara berätta min uppfattning om romantisering och triggande.

När jag började blogga, bloggade jag under namnet "Lucifer's Angel", år 2007. För mig var detta en väldigt tung och mörk tid. Jag visste inte riktigt hur ord kunde påverka, och under en viss period kunde jag skriva lite väl tunga saker. Aldrig rätt ut, men undermeningen kunde vara att jag led av självmordstankar eller var beredd att åter svälta mig själv. Detta pågick under ett halvår, och de som reagerade var mest anhöriga som blev väldigt oroliga. Vad jag vet triggade jag ingen drabbad, och efter den mörkaste perioden tog jag bort bloggen. Jag kunde benämna döden som något vackert, och självskadebeteende som något positivt. Detta var absolut inte sant - det finns ingenting romantiskt eller glamoröst med detta - men jag befann mig i en rätt omogen fas där jag dessutom var starkt påverkad av röster och depressivitet. Senare började jag blogga igen, men då hade jag tagit mig ur den fasen (ja, för mig var det endast en fas) och bloggade utan att lämna ut det mest triggande. Jag beskrev inget blod, och jag kom aldrig med hot. Jag hade en annan syn på min sjukdom! helt enkelt.

Dessvärre är det ingen fas för vissa, vad jag upplevt.

Jag har fått en känsla av att en stor mängd unga tjejer och killar använder sina erfarenheter av psykisk ohälsa till något väldigt destruktivt, där antalet självskador och minskande kilon blir en yta som ska synas. Det blir en tävling. Jag har varit inne på hemsidor där unga människor lägger upp bilder på självskador, beskriver dem ingående, och gärna hintar om hur genomsyrande detta är i deras vardag. Lika dåligt mående vänner kommenterar med "gör inte så mot dig själv, du är för vacker" eller "känner igen mig, gjorde detsamma igår" och i sin tur lägger de upp en bild på en utmärglad kropp, mera blod eller en bunt mediciner som gärna får vara så tunga som möjligt, och så många som möjligt. Flertalet bloggar tömmer ur all möjlig svärta av psykisk ohälsa, häftar upp det på bloggväggen och vältrar i hur sjuk, och störd personen i fråga är. Ibland kommer ett hot om självmord upp, ofta beskrivs sjukdomen på ett väldigt triggande och romantiserande sätt, samtidigt som personen motsägelsefullt skriver "psykisk sjukdom är inget vackert". Detta blir utan substans då de följande inläggen beskriver självmord och sjukdom i poetiska fraser i stil med "denna psykiska sjukdom och eviga mörker förtär mig långsamt medan jag smeker det vassa [...] lent mot min handled och ser det röda [...] i en depressiv melodi [...] etc, etc, osv" (ni förstår nog poängen). Dessvärre blir personens attityd och syn på sin sjukdom/störning mer sjuk än problematiken i sig. Jag uppfattar detta som något mycket omoget, att använda något allvarligt till en livsstil för syns skull. Att ständigt vältra sig i känslor och ord från omgivning om hur sjuk man är, och suga åt sig alla människors oroade ord - gör inte en människa friskare! Tillslut blir uppmärksamheten av sjukdomen från anhöriga och psykiatrin - ytterligare något att lägga märke till och skriva om, vilket bekräftar sjukdomen ytterligare. Jag är medveten om att dessa personer i många fall skriver i ett rop på hjälp och har ett behov att få ur sina känslor. Ändå vet jag att en hel del får hjälp utan att ge sken av att ta emot det. Jag säger inte att - alla - beter sig på - samma - sätt, jag bara vill beskriva mina fasor inför hur mycket detta påverkar andra unga människor.

Att vilja ropa efter hjälp är något som inte bör existera om några år - då ska hjälpen finnas och ingenting behöver ropas efter. Idag finns dessvärre inte den hjälp många behöver. Psykiatrin idag är under all kritik (självklart finns det guldkorn) men ansvaret kan inte bara ligga hos en grupp arbetande människor - utan hos varje enskild person. Det går inte att bli frisk om man inte tar emot hjälp för att man någonstans trivs i den sjukdom man råkat ut för, och det medlidande man får från andra. Jag har varit där, i positionen där man inte vågar bli frisk, men hos alla handlar det inte om hur man vågar eller klarar. De mest romantiserande människorna har också ett ansvar. Jag kan inte säga att alla kan hoppa rakt in i friskhetens famn om man inte är redo, men snälla, ta i alla fall ansvar för andra människor som faktiskt behöver stöd och hopp i era ord - inte en osynlig tävlan om vem som är sjukast. Det mest intima kan skrivas i en dagbok ingen behöver ta skada av, bara för att orden på pränt hjälper dig innebär det inte att det mottages lent som bomull hos någon annan. När jag läst dessa bloggar känner jag - som ändå inte skadat mig på 6 månader snart - mig väldigt illa till mods, och blir rädd över den osynliga tävling som pågår.

Ytterligare en farlighet jag märkt är denna hyllning av kemikalier. Det ska vara tyngsta medicinen, högsta dosen och gärna flest - då är din status hög! Det ligger INGEN status i mediciner. Dagens läkare är alldeles för givmilda med mediciner, detta leder till att det skapas en tävling; vem kan få ut mest? Eller; vem blir påtvingad mest? Jag har skapat ett, ja, rätt obefogat förakt gentemot mediciner på grund av den status den har i dagens samhälle. Jag läser bloggar där mediciner är det enda innehållet. Andra läser, jämför, vill ha mer, söker efter mer, får mer, får biverkningar, får mediciner mot dessa, etc, etc. Mediciner är små runda piller med en skåra i mitten, man sväljer ned med lite vatten, och sen var det inget mer. Det är farligt med för mycket mediciner. Och det blir en kamp om att äta mest. För mig är allt jag nu beskrivit SJUKARE än vad sjukdomen egentligen är. Vad är sjukt och vad är friskt? Jag väljer att inte kalla mig sjuk för att jag vet att det när* friskheten. (*alltså ger näring, inte "när" som i "när ska vi äta?") Och när jag friskheten blir jag lättare frisk. Om vi slutar denna besatthet av sjukdom, kommer sjukdom i stor utsträckning minskas, för då ger vi den ingen uppmärksamhet.

SJÄLVKLART ska vi ta sjukdom på allvar! Men att ständigt ge den uppmärksamhet och låta den bli allt vi pratar om, allt vi tänker på, allt vi skriver om, allt vi diskuterar och allt vi är - det göder sjukdom. Att bilda en livsstil av psykisk sjukdom, gör det väldigt, väldigt svårt att bli frisk. (Varför göra en livsstil av något som faktiskt får en att må riktigt dåligt?) Det är min tanke i alla fall.

BLOGGTIPS!

Tips nummer ett; skriv bara det som du själv skulle kunna läsa utan att ta skada av.
Tips nummer två; bryt fri från en faktiskt egoistisk tanke, och tänk på dina jämnlikar som kan påverkas lika starkt av dina ord. Istället för att skriva om svåra självskador, lägg ansvaret hos någon som faktiskt kan hantera det.
Tips nummer tre; tänk efter; vad får jag ut av att lägga upp bilder på söndertrasade armar och ben? På samma sätt som andra tar skada av att läsa - blir uppladdningen för dig ännu ett bevis på din sjukdom, och bekräftar den starkt. När inte din sjukdom, ger du den inte näring är det svårare för den att hålla sig kvar!
Tips nummer fyra; hylla friskhet istället för sjukdom! Beskriv friskhet poetiskt! Vinkla det mörka, och låt mörkret bli ett ställe där ljusen får mest kontrast, istället för att mörket dominerar.
Tips nummer fem: många kan tycka "ja, men läs inte min blogg då!", och ja, det är väl en tanke. Om du verkligen har behov att skriva det allra mest utlämnande - sätt ett lösen på bloggen! Ge bara lösen till de som kan hantera det, kanske till och med bara för dig.

Vad tycker ni?

Värme, kärlek och friskhet / Yasmine