Tema självkänsla: mitt självförakt

Jag har alltid dolt mitt självförakt väldigt väl. Som liten hade jag inget av det, det hade inte startat och jag tyckte som alla barn att jag var bäst och "jag kan allt!", men det kom att ändras. När skolan startade och jag kommit in i det jag var utsatt för, fanns det inget som hette självförakt - det var så det var och det fick jag acceptera! Jag var helt enkelt mindre värd, inget mer med det.

För att hitta tillbaks till mitt värde började jag redan där göra ritualer, och BDD-biten satte igång. Jag tyckte jag var monstruöst ful, eller som jag skulle sagt då; jag var monstruöst ful och var tvungen att rätta till. Många gånger ville jag slita bort mitt skinn och ersätta det med något som gick att se på. Jag gick igenom hela min skoltid med den inställningen. Jag föraktade inte mig själv som sådant, jag bara visste om att jag var värdelös. Och det var ju bra..? Då går det att rätta till! Vilket var en kamp att försöka göra.

När jag började sjuan var jag nedbruten, men det visste jag inte då. Jag förstod inte hur mycket jag föraktat mig själv under hela uppväxten, något jag då började förstå inte var naturligt. Men jag visste inte varför jag gjort det. Jag anklagade fel händelser, fel personer och kom på helt fel spår. Där föll jag. Jag minns hur arg jag var på mig själv, för att jag varit så dum och konstig. Allt som inte var mitt fel gjorde jag till mitt fel, vilket fick mig att hata mig själv mer.

Under sommaren växte tankarna, och då hösten närmade sig hade jag helt försvunnit in i självföraktet. Jag skadade mig själv för att straffa, utvecklade långa ritualer kring utseendet och mitt värde för att göra mig själv bättre. Började under vintern svälta mig själv, och närmade mig sakta en undergång, döden. De kommande två åren balanserade jag mellan självförakt och någon slags självrespekt, jag ändå lyckats uppehålla. Jag gled in och ur anorexin, gled in och ur depressioner, självskadebeteende och svåra tvång. Utan att finna mitt värde. 2009 ställdes allt mot sin spets. Jag valde att dö, slängdes ändå in i livet igen och där var allt jag ville - att känna mig värdefull. Att vara värd något.

Alla de gånger jag knappt låtit mig spilla en droppe utanför glaset, det innebar ett misslyckande, som skulle straffas med att stå på samma ställe flera timmar och tänka igenom, neutralisera. Allt för att bli befogat älskad. Jag ansåg mig vara älskad, men jag var samtidigt inte värd att älskas, kunde inte riktigt tro att någon verkligen älskade mig. Det gick mot det extrema. Varje dag blev jag allt mer handikappad, liksom en rullstolsbunden, där jag stannade i huset, helst i mitt rum, och gjorde tvångshandlingar. Lät mig inte röra mig, lät mig inte röra något annat, lät mig knappt ta ett steg i trappan. Allt tog timmar, och jag förlorade ett liv. Varför? För att det inte fanns ord för hur mycket jag obeskrivligt HATADE mig själv, innanför och utanpå. Jag kunde inte ens jämställas med en människa, jag var värre än en ondsint mördare, hemskare än de som startade krig.

Under den värsta perioden lät jag inte många få veta om mitt självförakt. Berättade jag om det, drog jag genast parallellen att jag bad om att få tröst - och det var jag ju inte värd. Detta sitter kvar, och det är få som förstår hur jag - som är så glad, positiv och öppen - kan avsky mig själv till den gränsen att ingenting spelar någon roll. Ofta slog jag mig själv i ren desperation, i perioder grät jag ständigt för att jag mötte min egen värdelöshet. Under 2009 och 2010 uppdagades det varför jag föraktade mig själv så, men ingen ville ta itu med det. Räddningen kom på våren 2010 då jag hamnade på min nuvarande behandlingsenhet, med min nuvarande psykolog. Genast tog vi tag med mitt självförakt och orsakerna, och en hård kamp startades. Inte en kamp om att finna mitt värde, utan om att förstå mitt värde.

Vi använde oss av metoder jag senare kommer berätta. Sakta, sakta gick det, men successivt gick det framåt. Jag avskydde mig själv lika mycket, skadade mig delvis för att straffa och vågade inte tro på andras komplimanger. Men jag försökte dra in på ritualer och handlingar att återgälda, och istället analysera mitt självförakt. När jag träffade min första kärlek och kom ut i livet igen, var vägen skrovlig men jag vandrade den i rätt riktning. Under den tiden kom annat som påverkade min självbild och känslan av att aldrig känna sig tillräcklig. Men andra delar, som mitt utseende, blev mycket bättre. Under 2011 har det kommit och gått - men aldrig har det blivit lika illa. Det kom perioder då jag hatade mig själv så mycket att jag inte kände mig värd att leva, men de blev färre. I dessa perioder hände det att jag skadade mig svårt, eller försökte ta mitt liv, för att jag kanske var värd något på andra sidan. Ofta var det självföraktet som var i grunden.

Idag måste jag säga att jag lämnat den värsta tiden bakom mig. Jag började tillslut våga prata om självföraktet, flera år tidigare, och människor såg det tydligt på sättet jag behandlade mig själv. Idag är jag mer tyst om det, har inte velat att människor ska se på mig att jag föraktar mig själv. Jag lägger på mig att leende - som visserligen delvis stämmer - men det gömmer sig något där bakom som vill gråta och be om tröst. Jag är så glad över de vänner jag funnit som accepterar mig själv precis som jag är, men min egen kamp är inte över. Det kommer inte automatiskt, orden "jag är värdefull", och det ska de en gång bli.

Jag skriver detta för att ni ska få se starka kontraster, att det GÅR att bli bättre från ett självhat, men även att vem som helst kan lida av det. Att visa att det finns människor, liksom jag idag, som gömmer ett självförakt - och att det gäller att ta tag i dem med. Fortfarande tar det emot att skriva det, och mitt inre skriker "nu kräver du tröst och uppmärksamhet igen, du är inte värd det!", men jag försöker att släppa. Det är få gånger jag verkligen ber om tröst, för det första. För det andra är det mitt självförakt som talar. Orden stämmer inte. Och även om de gjorde det - gör det mig inte mindre värd. Och dessutom, alla är värda tröst. Även jag.

Jag måste bara inse det.

Nu har jag skrivit lite om mitt självförakt, skriv gärna en kommentar där du berättar din historia. Detta var för att ge kontrast på det jag sedan kommer berätta - min väg tillbaka. Där kommer jag beskriva mina tankar kring förbättring, och mer ordentligt hur jag verkligen blev bättre.

Detta kommer jag säga många gånger; kom ihåg att du är värdefull. Alla människor som lever på jorden har en mening, och är en viktig pusselbit i en vacker helhet. Dessa meningar kommer komma mer framöver - då jag vill att ni ska veta vad JAG har att säga ER!

Värme och kärlek, Yasmine