Rösten som faktiskt tystnade

Diktatorn var min vän från barndomen. Inte var jag gammal då en manlig röst började tala till mig på de vuxnas språk, fylla mig med den värld där jag var utvald och ett offer för ondska på samma gång. Det var han som gömde sig i natten för att skrämmas, men det visste jag inte då. Allt jag visste var att jag var underlägsen honom, en följare.

Något som fanns med senare i livet, då han gav vidare uppdraget till en människa.


Hur som helst hade jag väl val, jag kunde välja att inte lyssna, men hur väljer man att inte lyssna på en ledare, som barn? Jag fortsatte. Grät mig själv till sömns av skräck då jag bad för livet, fortsatte följa hans krav som senare var mina tvångsmässiga krav. Det fanns en tid då kraven från hans sida smalnade av, jag var inte längre de sökandes huvudmål. Inte fasen levde jag fritt, men han fanns mer som en vän att ständigt bära med sig.

När jag var 15 började jag höra de sökandes röster igen, och kraven från hans sida började på nytt. Det gällde att följa mörkret varje steg, jag fick inte andas en glimt ljus. Då var jag synlig. Så jag klädde mig i svart, dränkte musik och filmstil i mörker och vågade inte tänka ljusa tankar. Det var väl någonstans här jag besökte ett medium för första gången, och vaknade upp. Vad höll jag på med? Följa en väns råd? Nej jag var ju bokstavligt talat en slav till eländet. Det skulle bli en process. Tills dess var han kvar i min aura.

När jag insåg detta släppte jag i alla fall delvis, successivt taget om mörkret. Under sommaren mådde jag väldigt mycket bättre, trots min egen tvångsmässighet som var jobbig. Det var inte förrän nästa vinter, då jag hade slängt mig i dödens armar, misslyckats, och sett hur änglamorbror mötte den kära döden, som jag var helt i diktatorns grepp igen.

Varje minsta steg styrde han. Jag tog inte upp besticken från bordet utan att han först beskrivit exakt hur. Tvångstankarna sade till vad som blev fel och han manade till att rätta till allt det felaktiga. Det kunde handla om att jag råkade hosta till mitt i en mening till någon annan så det lät som att jag skrattade, och tvångstankarna skrek att jag hånade personen. Ett litet fel kunde innebära att jag gick omkring i sex timmar med händerna över öronen och hörde på medan Diktatorn rabblade upp hur jag skulle rätta till det. Analyserade till förbannelse. Detta gjorde att jag utförde allt mindre handlingar, att stiga upp ur sängen tog en  timme och femton steg kunde ta en halvtimme. Diktatorn bredvid mig "nu tar du ett steg. Så, bra. Då kollar du på foten så du inte fick smuts på dig då du klev över golvet. Så, då kollar du golvet". Det var viktigt att jag gjorde allt rätt, i bra ordning och utan att snubbla på orden i en tanke. Det hände ofta att jag gjorde om en handling, parallellt med sjuttiofjorton tankekedjor där jag analyserade varje tanke, steg, handling och ord, tills timmarna hade runnit iväg, och jag hade kommit ned för trappen.

Det var en tid då livet successivt försvann, och jag hade bara Diktatorn som vän under en period. Jag pratade bara med honom, och jag tog inte ett steg utan en ordentlig beskrivning av hur det skulle se ut. Jag gav mitt liv till honom, med hoten att han annars skulle ta bort mitt värde som människa. Jag var tvungen att göra allt detta, och rädslan för att vara värdelös blev för stark.

I ett och ett halvt år var det så här varje dag, varje timme. Efter ett år gick vi tillbaks till mediet, för att jag inte orkade mer. Jag grep efter halmstrån. Och mediet gjorde en andlig rening, tog farväl med orden "om ett halvår är han borta". Då nästan ett halvår gått fanns han kvar. Men jag gjorde något jag aldrig kommer ångra. Jag trodde så starkt på mediets ord att jag successivt tog över hans arbete. Ingen skulle få tala om för mig vad jag ska och inte ska!

Under en period började jag höra röster igen, men inte på samma sätt. Efter ytterligare en rening, där jag dessvärre redan slängt mig i dödens armar några gånger på deras bevåg, försvann även dessa.

Det är som att vara förlamad, rullstolsbunden, sedan födseln. Kan du då ens tro på att du en dag kommer kunna gå igen? Så kändes det. Det var omöjligt. Jag visste inte hur man levde utan honom. Det var overkligt och skrämmande, tanken på att han skulle försvinna. Men tanken på att leva så här ett helt liv var med skrämmande. Två månader senare hörde jag inte längre diktatorn. Han fanns inte mer. Och jag började bygga mig ett liv.

Med detta vill jag säga att ingenting, INGENTING, är omöjligt. Även en förlamad kan börja gå, om man nu tar det metaforiskt. Allt försvann inte i och med detta, och svåra år fanns framför mig, men jag började bearbeta minnet av hans makt. Jag började bearbeta minnet, även av hennes makt. Jag skapade mig en självkänsla av att JAG kunde, JAG kan, jag är en egen person med fri vilja. Trauman från barndom, uppväxt och grundskola var starka, men jag började tro.

Ingenting är omöjligt. Rösten som aldrig tystnade, blev

Rösten som faktiskt tystnade.

Han tystnade.

Och jag tänker aldrig överlåta mig till någon annan så, någonsin igen.

Värme, kärlek och UNDERBAR TYSTNAD! Yasmine