Jag ska bryta mig loss

Jag är på väg nu. Att släppa taget. Jag har

Tvångstänkt, till förbannelse. Låtit bli att röra mig, vandrat från sida till sida i timmar och tänkt. Analyserat, begrundat, i minsta partikel. Känt mig tvungen att begränsa mitt psyke, min själ, Lagt upp ritualer som sträckt sig över dagar, innan det efter två lugna minuter börjar om igen.


Svält, slitit bort all uns på kroppen. Vägt mig för att bekräfta, mätt mig för att förringa självhatat. Hatat mig till andedräkten av döden.


Skadat, torkat, tvättat, döljt, sytt, bortförklarat, sparat föremål och tid.

Gömt mig i en annan verklighet, flytt från nuet, från dået, från allt som är och varit. Lyssnat på yttre krafter och gömt mig bakom dem.

Medicinerat, tagit emot milligram efter milligram, inte för att jag är sjuk, utan för att förtränga friskheten där minnena finns.

allt för att slippa minnas. Men jag har kommit till det här vägskälet, där jag kan välja att fortsätta att fly. Eller att släppa min gard, sluta fäktas, låta allt komma, stanna kvar i nuet. Släppa in allt mörker och låta det passera. Jag kan välja livet. Självföraktet har tärt, jag har vaknat svettig efter mardrömmar, jag har gråtit, jag har förbannat mig själv. Jag har fått uppleva minnesflimmer från helvetet, jag har ångrat, jag har förlåtit, men har jag förlåtit mig själv? Arg. Jag har vart så INIHELVETEJÄVLAARG, ut kommer nu en satans irritation, som får mig att vilja strypa första bästa då det kokat inuti. Förut hade jag strypt mig själv, nu står jag handfallen. Vill inte ta ut det på mig själv mer. Personen i fråga, centrumet för minnena, var sjuk. I den bemärkelsen är jag frisk. Det är ett friskhetstecken, något naturligt, att jag äntligen reagerar så här. Allt kommer samtidigt. Jag är arg på mig själv för att

jag tillät det
jag inte gick därifrån
jag sade förlåt, gång på gång, fast det var jag som skulle tagit emot ordet
jag var så förbannat feg att jag inte sade ifrån, fan, det var ju SJUKT, allt var så jäkla sjukt
jag straffade mig själv
jag gjorde slut på mig själv successivt

Minnena har drivit mig intill döden ett flertal gånger.
Alla besök på akuter av olika slag, för att jag i grunden hatar mig själv något så förfärligt.
Hatade.
Jag hatar inte mig själv längre. Tror jag. Jag inser i alla fall att det inte är befogat.
Jag är värdefull.
Men det är en lång bit kvar till den dag jag kan säga det naturligt.

Jag vill bara bryta mig loss.

Varför gjorde du detta mot mig. Vad är ditt motiv till mordet av mitt inre? Du hade mig aldrig. Du trodde det, jag trodde det, men det var aldrig så. Mitt hjärta, min själ låg aldrig i dina händer, hur hänsynslöst du än förbrukade min kropp och mina tankar. Handlingar och ord. Kanske är det dig jag borde hata. Men jag har inte förmått mig själv till det. Jag tänker bränna upp allt som tillhör dig i konkret föremål, i en brasa där alla flagor sakta ska bli till aska.
Minnet av dig ska bli till aska.
Jag släpper taget, hör du det? Du har ingen makt över mig längre.
En dag ska du vara jämnlik med en penna på bordet, stol på golvet. Inget att lägga märka till. En bekant att hälsa på då jag går förbi.
Inte än.


Men dagen ska komma.
Jag släpper dig.
Du finns inte.