Om jag så ska slå sönder datorn!

Man får må sämre ibland. Det är nog ett steg bak, två steg fram-regeln som gäller, även mig. Jag tvångstänker inte mer än tidigare, skadar mig inte, planerar inte någon dödlig utgång och sannerligen har jag heller inte tänkt svälta mig. Allt det där är destruktivt, och egentligen ganska (väldigt) onödigt. Jag har känt att jag behöver såna hanteringsverktyg, men har insett att det bästa är att härda ut alla impulser, ta sig igenom alla konsekvenser och stanna där. Stand in the rain. För det blir bättre. Det jag genomgår nu är en process, en friskhetsprocess! Att jag gråter, visar ilska och sorg över det som varit är definitivt inget sjukdomstecken. Jag går mot friskheten!

Det gör lite ont ibland bara. Att inse. Att man förlorat tid. Energi. Liv. Men har jag det? Om tio år kommer 30 års krisen. Vissa går in i väggen, andra bli deprimerade. Då har jag haft mitt. Då har jag verktyg. Min barndom, uppväxt och tonårstid blev väl inte riktigt som jag tänkt mig, men lite överraskningar har väl ingen dött av (ironi). Nej, men på riktigt, har jag förlorat? Jag tror jag förlorat lite, men vunnit mycket. Alla har en chans att få en vacker fortsättning, även jag. Det är aldrig försent. Jag tänker aldrig bli bitter. Då förlorar jag resten också.

Jag har så många drömmar. Så mycket jag vill göra, uppfylla. Att ge upp vore att förlora. Och det tänker jag inte göra!

Men nu gör det ont. Idag. Inte imorgon - framtid. Utan nu.

Nu cirkulerar alla minnen av mitt förflutna inuti, och jag vet hur jag ska bekämpa.

Pratade med änglamorbror idag. Han talade om en process.

1. Traumat inträffar. Jag är hjärntvättad, går in i normaliseringsprocessen och inser inte att något är fel.
2. Traumat tar stopp, det undermedvetna vet att jag inte kan hantera traumat nu - och stänger av. Jag förtränger.
I och med detta stänger jag av mitt öga inåt. Får ont i huvudet ofta (vilket man får om man stänger av pannchakrat). Går igenom livet och mår dåligt av konsekvenserna utan att veta varför.
3. Jag uttalar mig om traumat, utan att benämna det som trauma, utan rent allmänt "ja, lite värdelös har man ju varit, men vem har inte det?" Omgivningen reagerar, jag reagerar med chock.
4. Jag öppnar lite på locket, det pyser ut lite i taget.
(Vid den här tiden ville psykiatrin, BUP, inte lyssna så det är bara smått som läcker ut. Det kommer inte förrän jag är redo att bearbeta)
5. Jag får hjälp, börjar berätta (vuxenpsyk) och luckan öppnar sig.
Nu går två år och allt kommer i takt med jag klarar av, jag stänger undermedvetet fortfarande av.
6. Jag släpper sjukdomen, känner mig mogen, vågar öppna luckan. Luckan slits av och för mig gäller det att hålla ut.
7. Den stora bearbetningen. Här är jag nu.

Det jag nu ska göra är att...

• Låta det komma. Bli arg. Visa ilska. Samla ihop alla minnen, skriva, älta. Hela tiden yttra mig.
• Bearbeta med K på teamet, gå igenom alla föremål från den tiden, alla brev (sparade i en låda).
• Andlig hypnos, änglamorbror hjälper. Berättar mer om det sen.
• Finslipningen, to be continued...

-------------------------------

Idag har jag skrivit 6 ½ sida på min självbiografi. Hurray! Fasiken vad jag pressade ned tangenterna som om alla mina krafter låg i det, jajemän, hade gärna velat trycka sönder dem. Ilskan forsade ut, jag tryckte på "caps" några gånger då jag skrev om BUP och skrev "JA FÖR ALLT ÄR JU EN PSYKOS OCH JAG ÄR JU SÅ JÄVLA SJUK, ELLER HUR @!¤&*%???????????++++++" och liknande, etcetc osv.

Jag behöver detta. Ska skaffa femton boxningskuddar i olika storlekar och döpa dem efter varje slags ilska. Jävlar vad det ska låta i lägenheten då, jajajajaja.

--------------------------------

Imorgon ska jag träffa fina S, förbereda mig inför fredag då bearbetningen börjar. Nervös. Som tur är får jag sjunga efteråt, kan lindra efterskvalpningarna lite.

Nu ska mamma få sin morsdagspresent! Alex tavla ska nu torka, sedan är den klar.

Värme och kärlek, Yasmine