Har ordnat för fullt de senaste två dagarna. Skrivit, målat, pysslat, städat, skickat viktiga mail och gjort viktiga samtal. Många järn i elden. Och har mått väldigt bra, lyckan är spirande inom mig och jag orkar mycket. Förkylningen är dessutom helt borta. Känner riktigt hur jag längtar, efter allt möjligt, ut i livet. Längtan är död under mörka perioder.
Samtalet med S i fredags var jobbigt men nyttigt. S är min andra psykolog. Vi gick in på minnen från mitt förflutna, vilket rev upp en hel del, men samtidigt kände jag mig fri. Imorgon ska vi träna, åka och fixa mammas naglar och hämta upp mitt paket från odium på vägen hem. Min korsett och blus kommer då! Härligt. Sedan är det lite viktiga samtal, och så ska jag fortsätta på målningen. På onsdag ska vi till min psykolog, och sen - hämta upp M på station! Finaste, finaste M som jag känt i två och ett halvt år men aldrig träffat. Ska bli så underbart att se henne efter all denna tid.
Länkar till en viktig, gripande och mentalt uppslitande dokumentär innan jag går och lägger mig. Den var svår att se, känslomässigt laddad men jag är glad att jag såg den. Den handlar om Sara som var med om en våldtäkt då hon var 15. Efter den svåra händelsen tar det år innan hon förstår att det var en våldtäkt. För kan det kallas för våldtäkt, trots att man inte sade nej, trots att det inte ingick våld? Det kan man. Och det kan bli lika svårt och traumatiserande för det. Trots att förövaren är jämngammal, trots att de är vänner.
Dokument inifrån - ingen riktig våldtäkt
----------------------------------------------------
Tiden går och frågorna är många. Vad som hände och varför. Jag vet inte om jag vill ha svar. Men kanske är det den enda vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar