Utekväll på Zipper och tankar om framsteg

Hej hopp!

Med 6 timmars sen sömn är man lite seg, lite trött, minus "lite". Begav mig till Salem igår för att träffa M3, vi gjorde oss i ordning och åkte till Östermalm för att träffa M6, T och F hos F, ny bekantskap. Vi snackade och åt middag till tio, tiden bara rusade iväg. Och ja, mitt skratt pågick där också, för er som undrade. Psykiska åkommor försvinner inte bara så där ska ni veta. I alla fall, vid tio åkte vi till Zipper, vilket är en gayklubb för killar. Jag har ju lite speciella känslor för homosexuella killar, så att säga, och att vara mitt bland ett ex antal av dem - var inte allt för dåligt (internt skämt med väldigt mycket sanning). Vi dansade till halv två på natten, och ja, man kan dansa bra nyktert fick jag höra ;) Var riktigt roligt, men mina fötter var inte att leka med. Smärta med stort S.

Vi åkte sedan in till centralen, och åkte nattbuss hem till M3, efter att vi sagt hejdå och hämtat våra jackor i garderoben. Drömde lite konstiga drömmar vid mina små slumrar på bussen, antagligen gjorde jag ett ex antal konstiga miner, för jag vaknade av att mitt ansikte drog åt lite alla olika håll. Så kan det gå om man inte är helt pigg i huvudet. Var skönt att komma tillbaks och sova sen, åt en blöt 7 eleven macka i M3s rum, sen försvann min medvetenhet ned i sängen. ... det där var ett konstigt uttryck. I alla fall!

Vi vaknade halv elva idag, åt frukost, duschade och tog oss till bussen. Åkte buss till tåget och tåg till bro, där mamma hämtade mig. Vi var antagligen lite trötta båda två, för det blev en del asgarv i bilen som inte riktigt gick att avsluta. Har mest suttit vid datorn när jag kom hem, och så var vi hos pappa nyss och åt räkmackor.

Det är en oerhörd lättnad att det bara går bättre och bättre för mig när jag går ut. M3 sade att hon märker det med, det känns verkligen att jag utvecklats i mig själv. Till och med mer än i somras, och då gick det ändå bra. Tänk att kunna vara ute en hel kväll utan att känna att svårigheter tar över... Det har varit en kamp, men jag har varit benhård! Jag har inte haft i huvudet ens att ge upp, för jag har tänkt att en dag blir det faktiskt bättre. En dag har jag tagit mig förbi alla hinder. Och det är där jag är nu. Det kommer upp tankar som stör, jag hakar tvångsmässigt upp mig, men jag lägger ingen vikt vid det. Säger någon något jag måste analysera, låter jag det inte ta över, utan tänker "vad glad jag kommer bli om jag lyckas släppa det här!". Tanken på den lättnaden får mig att släppa taget, och hittills har det fungerat varje gång.

2 veckor kvar till utbildningstillfälle nummer två!!! Wiihooo!! Ser fram emot det supermycket. På tisdag ska jag redovisa för PK och kanske läkaren, så jag måste förbereda mig lite till. Men mycket är redan gjort.

Ska göra mig färdig för sängen, sen är det bara övning, övning, övning!

Värme och kärlek, Yasmine

Det är stort och krävande...

Det har hänt något. Det känns inte så bra. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag vet inte hur jag ska berätta det här...

...
...
...

Förlåt, det är fult att skrämmas, men det fick er att vilja läsa vidare, huh? Jo, något mystiskt händer i mitt hus. Något som får mina vänner att fundera över min mentala hälsa, något som får min MAMMA att fundera på min mentala hälsa (och då är det illa), något som får min lillebror att skaka på huvudet och säga...

"Yasmine, det är därför jag inte vill ha dig i mitt rum ibland. Du är liksom lite i-r-r-i-t-e-r-a-n-d-e!"

Jag skrattar. Jag skrattar så att hakan flyger av och tänderna skadas. Jag skrattar så att det ekar "HIHIHIHIHI" i hela huset. Jag skrattar så att familjen fasar för att grannarna ska flytta. Jag skrattar så att jag inte tror att jag är helt okej funtad, och så att jag blir lite rädd att jag aldrig kommer kunna sluta. Kanske stängde mina sablarns pilur-kapslar ned min förmåga att känna äkta befriande rå-glädje eller något, för efter en hel del sänkningar och ett bättre liv, lever jag i en KOMEDI. Livet är så JÄKLA roligt, och det utnyttjar jag genom att typ gap-flabba och fnissa tills citron-läsken sprutar genom näsan.

SÅ härligt är det att ha renat kanalerna till mina känslor. På rosa-bandet galan grät jag, framför datorn ibland blir jag arg och nästan alla andra tillfällen skrattar jag. Jag känner mig levande. Jag önskar att jag kunde ge ett skratt till varenda ledsen människa på denna jord - jag behöver långt ifrån alla.

Förövrigt börjar min sjuka bli bättre. Var på teamet idag och sjöng (gick faktiskt super!) och pratade med K. Jag berättade om föreläsningsarbetet och så pratade vi om vården och mitt mående. Efteråt åkte jag hem för att vila, påta på lite arbete och kika på TV.

Vid "Gustavsson 3 trappor" gick det mot sin spets. Jag tjöt och grät, ungefär. Eller vänta, inte ungefär, tjöt och grät, punkt.

Imorgon blir det utgång med det lilla gay-gänget, skriver mer på söndag.

Peace n' love <3 / Yasmine

En bättre problemlösningsförmåga - det går!

Fick bli en sjukling dag igår. Vaknade tio och ringde M3 med tanken om att vi skulle bege oss till krogen, sen gick några timmar och jag mådde okej. Pluggade på utbildningen i några timmar - kom ingen vart - kände feberyran krypa inpå, och insåg efter några timmar att jag inte skulle orka. Kanske fanns det en liten låga av hopp där, att jag skulle klara av någon timme av spelningen på krogen i alla fall, men det sprack, jajemän. Klockan sju bestämde jag mig för att hålla mig hemma, och vilade till rosa bandet-galan och något tatueringsprogram hela kvällen. Och inte är vi det minsta bittra för det! Blir jag frisk tills på lördag blir det utgång med M3, M6 och T i alla fall, så det så.

Idag får det bli helsatsning på utbildningen. Det börjar närma sig, två veckor kvar tills nästa gång. Ska bli oerhört roligt att träffa alla igen. Ser fram emot själva arbetet med. Tänk! Snart är jag föreläsare. Har räknat ut att oddsen för att släppa min bok blir högre, och det är min andra stora dröm. Ska försöka skriva lite på den i helgen också, om jag hinner. Vill bli klar till årsskiftet

Har upptäckt att jag har en extremt mycket bättre problemlösningsförmåga. Tänker faktiskt inte ens tanken att skada mig längre, då jag mår dåligt. Tanken är främmande, distanserad. Jag vill faktiskt inte ens göra det. Att vara fri från den utgången är en befrielse, en lättnad. Det har varit en kamp, samtidigt som det till sist inte var så svårt, när jag väl tagit mig över tröskeln. Önskar att jag kunde sprida den tanken till andra unga tjejer som känner maktlöshet - visa att det går. För det går faktiskt.

---------------------------

REKLAM!

http://www.hjarnkoll.se/

Tycker deras nya logga är super!

Jag mår illa

Man kan säga allt med en låt! Barndomsidol, oh'yeeah!

Idag sov jag rätt länge, gick upp vid 9, åt frukost sen sov jag igen. Har försökt plugga hela dagen, lite gick det, sen bleva jag trött. Igen. På tre dagar har jag alltså gjort arbete för en, pressure here I go. Vid fyra hade moster kommit, så vi fikade och jag förberedde healingsession. Healade henne i en timme, sedan kom det.

DET.

Illamåendet.

I fem timmar har jag varit allmänt spyfärdig, tyckt synd om mig själv och varit lite bitter, eftersom jag skulle träffa M3 imorgon och gå ut på kroga'. Sen kom jag ihåg att bitterhet inte ligger i min natur, så då var jag mindre bitter och tänkte...

1. Jag kanske faktiskt mår bättre imorgon.
2. Gör jag inte det, kan jag inget annat göra. Vila, tycka synd om sig själv, resa sig, hinna med lite plugg och gå ut en annan dag!

Hoppas mest på det första.

Håll nu tummarna för mig, så skriver jag eventuellt något mer intressant imorgon. Meningen med livet, och lite sånt smått.

Nu ska jag sova! Nassinass <3 / Yasmine

En dag ska jag visa er...

Idag var det söndag, den heliga depp-dagen. Vi börjar med nego-delen! Så slutet bliva lyckligt!

Vaknade 9 med en bula i huvudet efter gårdagens bravader, åt frukost och hade föreställt mig en ytterst produktiv dag med föreläsningsarbete och bokskrivande. Problemet var att humöret iiiiinte riktigt var på topp, någon märklig blandning av ångest-depp-irritation. Två (två, hehe, eller snarare 7) samtal med F gjorde saken lite bättre, men det gick liksom inte riktigt att få liv i glädjen. Var endaste jäkla gång det blir så fryser jag till is och blir livrädd att det är på väg ned igen. Den känslan får jag nog räkna med ett tag. Men min första tanke var att göra allt i min makt för att må bättre, jag har inte riktigt tid att må dåligt. Samtidigt - lägg dig ned, deppa, tänk negativa tankar, bryt spiralen, tänk positivt, res dig. Ibland mår man faktiskt dåligt, och det innebär ingenting mer än just det.

Så jag kollade på gamla hederliga klipp på youtube...

... och nu mår jag ett snäpp bättre. Man måste få tillåta sig att bara gräva ned sig ibland, bara man lämnar luckan till ljuset öppen. Imorgon är en ny dag, - jag får helt enkelt ställa in mig på att försöka må bättre!

---------------------------------------

Tänk... tänk den dagen jag får chansen att föreläsa för delar av psykiatrin som gjort mig illa. Som inte trott på mig. Som för den femtonde gången hävt ur sig att jag är en svårt sjuk patient som kanske, möjligtvis kan må lite bättre om några år med högsta dos på tyngsta medicinen. Jag vill verkligen visa var jag är på väg. Var jag kommer stå om några år. Hur stark jag blivit. Jag vill säga tack, för att ni gjort mig starkare, trots att det var den hårda vägen. Jag vill visa att jag inte är ett offer! Huvudet högt, blicken varm men målmedveten, rösten tydlig och publiken beredd. Ögonen får gärna leta sig till huvudpersonen, som jag vänligt men bestämt siktar in mina revanschsugna ögon på.

"Här är jag, och jag fick mitt överlevande att leda till det största av allt - ett värdigt liv." 

Känn på den du, mister "överman"...

Ljus, Yasmine

Varning för konstig humor, för er som nyss kommit hit - jag har en normal sida också!

Skrattattack.se, så slutar deppig kväll.

SLUTSATS - EFTER REGN KOMMER SOLSKEN!

Nej, nu blev min blogg lite väl djup. Vi diskuterar något annat istället? Välj valfritt ämne, kött, killar, hårblekning. Nej det går ju int'. Jag kan ju inget om det.

Ursäkta vitsen, jag drar den alltid på lördagar.

SERIOSITET PÅ BESTÄLLNING!
Absolut, skratt kan vara förtärande.

Yasmine, 20 år, singel, störd och seriös - de tre S:en.

Jag har inga kommentarer om detta /anonym

------------------------------------------

Så! Nu beter vi oss som folk och berättar om dagen.

Allmänt har dagen varit lite halvtrist. Finslipade i och för sig halva boken, och hade några trevliga timmar med M3 på morgonen, sen gick det utför. Såg på en deppig film och omfamnade mig själv i min egen ångest, sen tyckte jag ångesten blev trist, så på något sätt råkade jag skratta bort den efter pinsam olycka.

Så nu kommer kvällen sluta bra, och jag kommer sova gott. Imorgon samlar jag ihop mig och skriver något vettigt. Ibland måste man få vara lite knas, lyckas bara vara det lite väl ofta *flin*

Dagens +

M3, min lillebror och mycket skrivande gjort!

Dagens -

Precis när jag skulle skicka iväg detta första gången, laddade min dator ur, jag försökte hämta sladd inne hos min mormor utan att väcka henne men lyckades INTE, fick igång datorn men duckade huvudet i en hylla och fick ont. Med det avslutar jag detta inlägg.

Värme och kärlek, Yasmine

Du har ett val - välj om, välj rätt

Idag har jag simmat, förutom det har jag satsat stort på skrivandet. Hela den mörka delen, del 1, är nu färdig att finputsa. Del 2 ska börja skrivas, och den ska vara ljuset själv. Är faktiskt riktigt nöjd. Det slår mig hur mycket andligheten har räddat mig. Både själva tron, och änglarna på andra sidan som faktiskt varit ett av mina största stöd. Det gick upp för mig då jag skrev om höst/vinter 2011. Kortfattat så var hela den perioden en tid som var avgörande för mig. Jag stod och velade mellan ljus och mörker, liv och död. Tänket var friskt, men jag började ge upp på vintern, och planerade långt och ihärdigt mitt eget avslut. Hade mina närmaste (som jag uttrycker det i boken) lagt handen på min ena axel, varmt uttalat ord av medlidande och tycka-synd-om, "Yasmine, du har det ju så svårt, jag förstår att du inte orkar" och lagt sig bredvid mig - hade jag kanske inte levt idag. Men fallet var så att orden var hårda, svåra att ta in, men oumbärliga.

Yasmine, du har ett val. På många sätt kan du välja ditt lidande, det är ingen annan än du som har gjort illa din kropp. Att du mår dåligt är en förklaring, men ingen ursäkt. Nu måste du ta ansvar för DITT liv och börja leva, ingen annan än du kan göra jobbet. Välj om, välj rätt.

Ord som kan tyckas vara sådana som trycker ned, förringar. Men de sades på rätt sätt, och även där handlade det om ett val - jag valde att ta till orden som konstruktiva, och lät de påverka min fortsatta kamp. Jag valde livet, för att jag hade ett val. Hade lika gärna kunnat välja mörkret. Det kändes som en slags uppoffring, något krävande (för visst, det är krävande att bli fri) - men det var det mest godhjärtade och genuint konstruktiva jag kunde göra. Det gav mig allt, jag ångrar det inte en sekund.

Under en kort period blev jag fylld till bredden med konstruktiva, livsbejakande ord av änglamorbror, min guide och min skyddsängel. Jag blev tilldelad olika övningar, lärde mig att tänka om. Jag läste i min andliga dagbok från den tiden - där det klart och tydligt står. Jag visste redan innan 2012 och förbättringen, att det skulle bli bättre framåt våren. Och att det aldrig skulle gå tillbaks igen. Änglamorbror sade det. Och det mesta visade sig stämma. Slump eller meningen? Jag vet vad jag tror, men vad man än väljer att tro, är det en sanning att jag faktiskt mötte ljuset.

Känner du dig träffad av orden jag skrev i snedskrift, tänk till. Kanske finns det en anledning till att orden ömmar. Kanske är du en av dem som valt fel - då ska du veta att det inte innebär att du är dålig eller värdelös på något sätt. Det enda det innebär är att du har ett val. Du kan även välja rätt. Du kommer vinna mycket.

Värme och kärlek, Yasmine