Glad alla gula kycklingars makalösa dag.
Eller nåt.
Påskmiddag hos tak över Ejner Lind igår (psykhem, internt skämt, reds. anm), det var jätteroligt.
Tills det inte var så roligt längre.
Lite panikångest from hell och en visit till tak över Ejner Linds exotiska soffa, tvångstänka några år och sen åkte vi hem. Vi hann äta och jag hann leka lite med lill-Maja.
Dagen har inte varit så mycket bättre, promenad i väldigt (inte) trevligt väder, sen bröts det ihop på grund av att det där förbannade självföraktet inte kan hålla sig borta vissa dagar. Det ligger alltid nära. Jag känner mig ful, dålig, äcklig, totalt misslyckad och allt jag säger och andra säger misstolkas till förbannelse. Ibland går det inte att hålla ljuset uppe, och så måste det kanske få vara. Jag kommer alltid ha den känsligheten efter år av självförakt. Jag vet ju att jag kan. Att jag inte är så mycket sämre än andra. Att jag faktiskt är rätt bra. Egentligen. Eller ja, jämfört med tidigare år vet jag det ovanligt mycket. Men ibland går det inte. Och då kommer tårarna. Det bor mycket kärlek inom mig, mycket ödmjukhet, men det är ändå det svåraste som finns att rikta det inåt. Jag är inte värdelös. Men det känns så ibland.
Det gäller bara att stå upp i regnet.
So stand in the rain
Stand your ground
Stand up when it's all crashing down
You stand through the pain
You won't drown
And one day, whats lost can be found
You stand in the rain
Superchick - stand in the rain
(Och ja, blogginlägget känns också totalt värdelös men det ska jag överkomma och skickar det ändå, utan att analysera i kvadrat. KBT <-- )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar