Här är första episoden, del ett. De andra finns intill.
Igår träffade jag två underbara tjejer i stan. Vi fikade, shoppade en hel del, och pratade om stort och smått. Det är en sån skön känsla då man verkligen helhjärtat känner sig omtyckt av människor man själv tycker om otroligt mycket. Panikångest vid flera tillfällen, men jag tog mig hela vägen utan att braka helt. (Bakslag - inget återfall). Jag försökte intala mig, då det var som svårast, att jag tagit mig ur det förr. Då jag får känslan av att en situation aldrig kommer släppa, tänker jag alltid så. Jag har klarat det. Jag kommer förmodligen klara det igen. Och det gjorde jag.
Ingen träning idag på grund av att vi inte känner oss helt friska. Bilbesiktningen gick inte igenom på morgonen, suck. Nyss tog jag ett bad men har tyvärr en del ångest. Halkar ständigt tillbaks i självföraktet. Och då blir det ett evighetsältande av allt jag gjort och sagt. Kan jag inte bara förstå att jag inte är värdelös!?
Till exempel sjöng jag, men jag bara fick inte ur mig rätt toner och det är frustrationens frustration. Då man vet att man kan men att det inte går. Då tänker inte jag att det är en sämre gång. Jag tänker att de bra gångerna var undantag. Men jag kanske inser lite att det inte är min röst som är felet, det är min galna självkänsla. Fy, fy.
Svackan är kvar. Men jag kommer ta mig ur det. Det är så jag gör.
I am done with my graceless heart
So tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar