Jag ska aldrig mer...

... slänga mig i dödens armar. Jag har gjort det tillräckligt, jag vill aldrig mer ge inför potentiell livsleda. Jag har stått på kanten av livet, drogad och blodig, och jag minns bara minnesflimmer. Jag skräms av mina... ja, inte är det ens impulser. Varje tillfälle har varit noggrant planerat. Brevet har legat framme. Tanken skrämmer mig oerhört. Hade inte änglamorbror stått där bredvid mig den där natten den sista februari, och skrikit från botten av sina lungor, hade jag aldrig stoppat mig själv. Jag var allt för borta i min egen lilla dödsbubbla. Jag har aldrig vågat kika på det där brevet, minns knappt vad jag skrev. Var helt i diktatorns makt, det var mina armar, men inte mitt sinne, som skrev. Då jag såg det där ljuset från änglamorbror vaknade jag upp. Det var som att plötsligt vakna upp ur en mental koma, allt var så verkligt, och jag skrek. Och så öppnades dörren. Och så hörde jag pappas röst. "Yasmine, inte nu igen". Fem minuter senare blev benen allt svagare, känslan vagare och jag förlorade greppet. Men jag hann få ur mig att jag även tryckt i mig lite vita runda mojenger med nån bokstav ingraverad. Kanske handlade det om minuter.

Foto: jag, 15 år.

Jag har förlåtit mig själv delvis för mina planer. Jag har ju planerat för att jag älskar att planera, och att planera en eventuell lyckat utgång, det är väl bra? Sist jag planerade var jag tvungen att stoppa mig själv, denna gång i tid. En plan är ett steg närmre utgången. En plan är inte bara en tanke, det är indirekt en handling. Vi måste stoppa i tid. Det som hände i och med att jag insåg farligheten i mina tankar, var att jag istället för att försköna tankarna, började att förakta dem. Jag såg Ludmilla, vars dotter tog sitt liv, i nyhetsmorgon (<--) imorse. Genom webben. Jag grät. Det handlade om Alfred som skrivit en bok om självmord. Jag håller med i varje ord de sade. Man måste kunna stoppa det tidigare. Det går inte att skicka en person till akutmottagningen plötsligt en dag, därav personen får ett "vi tar in dig på avdelningen" (det vill säga, vi tar in dig för att du tillfälligtvis inte fysiskt ska kunna skada dig, men tyvärr, det fungerar inte helt det heller) eller ett "vi återkommer om tre månader". Hur ska man då kunna rädda en person från att ta sitt liv? Tankarna kommer inte plötsligt, det är en process. Bara en sån sak som att vi lägger ned 10 gånger så mycket pengar på forskning om trafikolyckor, när ett STORT antal mer människor dör genom självmord. Det går inte.

Jag vill vara med att förändra. Jag har varit där, 10 år gammal på sidan "kamrat.nu" på internet och pratat med en tjej som aktivt haft självmordstankar. Jag har stöttat, pratat och försökt förhindra, och jag har också misslyckats. Fanny tog sitt liv någon gång där, jag fick ett meddelande av hennes vän där det stod att jag funnits med i hennes avskedsbrev.

Jag har varit där, 14 år och utan viljan att leva. Tänkt, men inte vågat. Tagit ett steg, men gått tillbaka. Tanken på anhöriga har hindrat mig. En process hade börjat. En process som slutade med att jag 16 år gammal körts in akut till intensiven för att viljan att dö blivit för stor. Efteråt gjordes ingenting. Mer än att jag fick höra hur hopplös, hur sjuk jag var.

Jag önskar att skolan skulle sett mig då jag gick ensam genom korridorer, försökt ta sig in i mitt dödsfulla huvud och frågat hur jag mådde. Jag önskar att psykiatrin hjälpt mig finna en vilja att leva, istället för att bekräfta att livet inte var värt någonting. De gjorde de inte. Mina nära anhöriga var min enda spärr. Utan dem hade jag inte körts in den där natten, den sista februari, för att viljan att dö blivit för stor. Då hade jag inte levt då de hittat mig.

Vi måste göra något, nu. Det första jag gör är att bestämma ett avtal med mig själv. Jag kan aldrig lova att jag aldrig mer kommer förlora en bit av mitt livsljus. Däremot lovar jag att jag aldrig mer ska låta döden omfamna mig. Jag vill leva. Och jag ska leva. Mitt liv kan bli en väg mot hjälp för andra. Jag vill påverka samhället, och låta mitt avtal bli ett avtal även för andra. En dag ska en människa inte ens behöva få den första dödslängtande tanken. En dag ska livet få regera. <3*;-¤