Första fallet på tre månader

Bakslag finns det gott om, bakslag finns det alltid. Jag får inte ge upp, gräva ned mig och tänka att jag är tillbaks på ruta ett. Sådant här händer. Det har en tid hänt varje dag, så vad är ett fall? Ändå sätter det en tagg i hjärtat.

I fredags träffade jag psykolog-S på teamet och pratade frisk-tänk och lite förflutet. Jag berättade om en nära anhörigs alkoholproblem och hur det påverkat oss, om destruktiva relationer och farliga tvång. Sedan träffade jag musikläraren och sjöng i högan sky (eller något). Roligt var det, lika lugnande varje gång. Efteråt träffade jag fina vännen S på teamet, vi pratade lite där och åkte sedan buss hem till henne efter att ha gått lite på stan.

Det gick ju bra. Jag mådde ju bra. Lite ångest, men så är det ju alltid. Inte mer än vanligt. När vi kommit in i lägenheten lagade vi mat. Inget konstigt. Det gick ju bra. Men så började tankarna ställa sig i kö och plötsligt blev det proppfullt. Ångesten gnagde i bröstet, men jag försökte ignorera. Änglamorbror började prata och lugna mig, men så samlades allt negativt i kanterna och tillslut tog det över.

Var det negativa energier eller änglamorbror som pratade? Vem sade vad? Vad ska jag lyssna på? Och så paniken. "Jag är yr" fick jag ur mig, sen försvann jag. Jag tror jag tillslut hamnade på S&J's säng. S försökte lugna mig, men jag var både ovanligt död-lugn och samtidigt panikslagen. Jag kände igen alla mönstren. Jag kände igen känslan av fullkomlig rädsla när det inte går att lita på sina sinnen.

Jag har väl någon slags grund-PTSD till allting, så minnen från diktatorns tid poppade upp och jag dissocierade. Efter några timmar gick det över, vi fikade, jag hjälpte S att sminka sig och vi begav oss till stan. Och jag åkte hem. Själv. Ingenting konstigt, det gick ju bra.

Det är inget återfall, det är ett bakslag. Helt klart. Men känslan av förlorad kontroll och misslyckande kan vara stark. Jag skulle ju inte ge rösterna uppmärksamhet. Om det nu var röster. Eller var det tankar? Jag ska inte ge det negativa uppmärksamhet, helt enkelt, men ibland måste man få ge upp. Och komma igen.

Idag mår jag bra, har skrivit mycket på boken och har oerhört många tankar och idéer och drömmar och viljor. Nu är det dags att ta tag i allt. Jag ska kontakta SHEDO angående mer info om att bli attitydambassadör, kanske kan det ge mig en skjuts i rätt riktning när det kommer till drömmen om att föreläsa. Jag ska maila SHEDO-L och prata om utvecklingen av bloggen, idéerna blomstrar och det är dags att ta nästa steg. Boken ska skrivas, information ska spridas, världen ska (nästan) räddas. Jag har tankar åt olika håll och kanter om kurser jag vill påbörja. Kanske en skrivarkurs? Kanske en föreläsningsutbildning? En kurs på Englagård vill jag helt klart gå. Och knyta nya kontakter. Smycken... jag vill verkligen fortsätta göra smycken och - här skriver jag inge mer än, förrän saker och ting är färdigplanerade -, och... nu drömmer jag för fullt här, men det är drömmar som gör livet så fantastiskt. Jag har hellre bara drömmar än att ha allt utom drömmar, i ärlighetens namn.

Imorgon ska mamma operera tand, ajaj. All lycka till mamsen, love you! <3
Själv ska jag fortsätta mitt planerande och gärna följa planeringen också...

Ljus och kärlek, Yasmine

Ps. jag är normal. Ds.

Ps 2. APRIL APRIL! Hahaha-haaaaaaaaaaa, där fick ni. Jag är bara normal när jag sover, ja jävlar i min själ.

Ds.