Känslomedvetenhet och självinsikt

Enligt forskning har det nu kommit fram till att personer med ätstörningar är mindre medvetna om sina egna och andras känslor. Relaterat till det tänkte jag ta upp känslomedvetenhet i kvällens blogginlägg. Hur självmedveten är jag om mina egna känslor?

Foto: Y. Ejner Lind 2012. Självinsikt?

Jag har alltid haft potential att få en väldigt stark självinsikt. Jag har överanalyserat snarare än missat, när det kommer till saker jag gör och känner. I perioder har jag haft ganska låg självdistans, och har tagit mig själv på kanske lite överdrivet mycket allvar, men även den biten har försvunnit. Då det handlar om självdistans kan jag både skratta åt mig själv och min sjukdom på ett retfullt men ändå varmt sätt, och kan se det hela väldigt objektivt.

Jag har nog delvis en förvånansvärt bra medvetenhet om mina egna känslor, ser underliggande mönster och tankar, och har väldigt god kontakt med mitt undermedvetna. Idag, vet jag när jag tänker något och varför jag tänker det. Jag har en ganska bra förmåga att lyfta blicken från mig själv och se från avstånd, som om det vore någon annan. Mycket har antagligen med mitt numera rena pannchakra att göra, om man nu tror på det, annars kan man väl säga att jag lärt mig att ta kontakt med det som gömmer sig långt inne. Jag kan få beröm för min syn på min problematik. Det har dock inte alltid varit lika bra.

En period blundade jag för mitt inre. Hit men inte längre, jag ville inte se mer. Jag ville inte se mina känslor utifrån med rädsla för vad synen skulle innebära. Det första steget mot en god självmedvetenhet var att våga. Att släppa rädslan för mitt förflutna och mitt känslomönster, och att märka att jag strävade mot något som gav motsatt effekt. Det har hjälpt mig väldigt, att se mig själv utifrån.

Jag har väl samtidigt använt mig av några tekniker. Eftersom jag skriver, finns där en god visuell förmåga, och genom att föreställa sig mig som en fiktiv karaktär, bygger jag upp ett "jag" längre bort. Försök skriv en berättelse om ett visst problem du har eller en svår känsla, fast att du beskriver varje del som att det vore någon annan. Inte helt lätt, men går absolut att träna upp. Eftersom jag har en god förmåga att se mig själv utifrån, kan jag även se någon annan inifrån med en viss enkelhet. Kanske kan man kalla det god empati, det finns både människor som har den förmågan, och de som inte har den på samma sätt. Det innebär inte att man är ond om man inte innehaver en känsla för empati, men det är lättare att fungera socialt om den finns där. Min empati har blivit på sätt och vis negativt överdriven, i och med att jag känner andras känslor starkare än vad de egentligen är. Det gör att jag kan få en impuls att gråta om någon tappar en matbricka, fast denne i själva verket bara har lust att svära lite.

För att återgå till det här med ätstörningar kan jag förstå vad forskningen visar. Då jag hade ätstörningar var jag som minst självmedveten. Jag visste inte varför Miss A alltid ville få mig att tänka tankar jag inte hade, eller hade jag dem, hur var det nu? Jag förstod inte riktigt varför jag kände som jag gjorde, och anklagade lätt mig själv, fast jag inte behövde. Däremot kan frågeställningen verka tyda på att de med ätstörningar saknar empati, och det kan jag inte på något sätt relatera till eller se.

Kanske handlar det om vårt svältande tankecenter; att vi rent fysiskt inte har förmågan? Det är en bra fråga.

Jag tror i alla fall detta går att träna upp, och att alla har en förmåga. Alla har vi ett undermedvetet, men en svårare eller enklare öppningsbar dörr till det.

Värme och kärlek, Yasmine