Paradiset är fritt från dig

Ibland halkar man tillbaks lite lätt, men efter lite tårar känns det alltid lättare. Träffade min reserv-psykolog idag, och fick tider både av henne och av min psykolog som är tillbaka. Det känns jättebra att min psykolog är tillbaka, och lika bra att jag får fortsätta att träffa S utöver min andra tid. Vi diskuterade mina tankemönster, och de är väl vid såna tillfällen det går upp för mig hur absurda de egentligen är. Efteråt sånglektion! Vi sjöng låtar från Tori Amos och Kate Bush, och det är alltid lika roligt. Sedan gick vi lite i affärer, jag och mamma, och jag fick med mig hem en korsett...

En korsett jag råkade ta i fel storlek, men inte tänker jag att det var storleken som var liten, utan istället att det är jag som är för stor. Och så hugger självföraktet in, monsterbilden skymtas i spegeln och känslan av fulhet blir omtumlande. Jag blir ledsen för att jag är ful, men mest av allt för att det inte är en sanning, och ändå kan jag inte låta bli att hata mig själv. Alla komplimanger människor ger mig varje dag försvinner och ja, kvar står jag och mitt monster till spegelbild. Jag vill ha kommit förbi det där. Men det är djupt rotat. En dag ska jag bli fri.

Fri från dig. En dag kommer du inte längre finnas i mitt minnescenter, och den dagen kommer jag inse att jag är lika vacker som världen kring mig. Det som egentligen är riktigt monsterlikt är den du skapat mig som. Jag är inte hon.


På kvällen har jag kollat på fråga-Olle dokumentären på webben + högklackat. Och där grät jag visst igen *blink, blink* men av andra anledningar. Sminkat mig har jag också gjort!

Foto: sminkning, paradise

Nu ska jag strax kila ned!

Ljus&kärlek, Yasmine