Igår hann jag med rätt så mycket nyttigheter! Kändes så jäkla skönt. Hann kika lite på ekonomin, betala en räkning, gymma, träna på pianospel och ordna ordentligt med hemsidan. Nu är den i princip klar, måste bara kolla en del viktiga detaljer och ändra om det behövs. Den är nu låst, men snart kommer den öppnas. Kändes otroligt skönt att få det gjort.
Igår kände jag hur jag höll på att få utbrott på mina tvångstankar. Ja, de har dessvärre förvärrats lite den senaste tiden, har jag insett nu. Antagligen för allt det nya (och positiva) som händer i mitt liv, och rädslan att förlora det. Jag gör allt för att få kontroll, och använder tankeritualer som förstör mer än hjälper. I tisdags, i samband med att min sko gick sönder, dök den så kallade "tjatrösten" upp i mitt huvud, en inre röst som dömer ut mig själv och andra. Av rädsla att det rösten säger ska stämma, analyserar jag det, hakar upp mig, kan inte släppa. Använder ritualer för att kunna släppa ritualer, det blir moment 22. Jag måste lära mig att bara släppa. Sluta analysera, sluta haka upp mig, låta tankarna försvinna, även om jag stämplar dem som "superviktiga" och "livsfarliga att släppa". Tjatrösten tillhör inte mig och det jag tycker och känner, utan är ute efter att förstöra. Jag behöver inte vara rädd att det den säger stämmer. Jag får tänka mig det värsta, att alla kommer försvinna och att jag kommer misslyckas med mig själv, kanske att jorden går under och alla dör, fine - må så hända! Då har jag i alla fall försökt att leva mitt liv kravlöst. Antagligen kommer inte dessa katastrofer inträffa, och då har jag vunnit. Jag har vunnit i vilket fall. Det är min främsta uppgift nu, att kämpa med tvångstankarna och självbilden. Mitt liv har tagit en ny vändning till det positiva, men blir jag av med dessa hinder kommer jag kunna leva mitt liv med ännu mer livskvalitet. Gjorde en andlig rening igår, och tvången har släppt lite idag. Kanske en grund att stå på för att kunna förbättra mer. Nu ska jag kämpa. Successivt och försiktigt, med balans, ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och känslan av att behöva vara perfekt.
Idag har jag haft piano/sånglektion, väldigt roligt! Har annars suttit på en buss och halvsovit, och kommit hem för att äta och dricka kaffe. Har packat lite inför kryssningen imorgon, och tänkte förbereda lite för ikväll. En vän (fina M3) kommer över för lite film/TV-kväll med tacos, jordgubbar eller något annat gott, och mycket prat.
Ser fram emot morgondagen supermycket också! Kryssningen blev med enbart älsklings-F, men lika mysigt och roligt det. Kommer bli sjukt roligt, hoppas bara på fint väder. Åker in imorgon för att träffa honom i Stockholm ett tag innan, sen blir det party för fulla muggar!
Hörs eventuellt på söndag, ta hand om er!
Peace, Yasmine
fredag 28 juni 2013
onsdag 26 juni 2013
Tjohoo!
Blir ett kort inlägg nu, eftersom jag ska sova strax. Ska upp tidigt och träna!
Kort resumé:
Måndag
Var i Uppsala och sjöng på musikgruppen, roliga timmar, mycket prat (på engelska, för den franska damen som går där), skratt och musik. Två nya låtar, och några gamla körde vi. När jag kom hem tog jag en promenad med mor + bror, sen gjorde jag nog inte så mycket mer än lagade mat och tog det lugnt.
Tisdag
Åkte till Uppsala på eftermiddagen för att fira min och älskade pojkvännens 2 månadsdag <3 Vi tog med oss saft ut i en bägare + två glas, och gick och satte oss på en parkbänk och hade många intressanta diskussioner om allt möjligt. Älskar att kunna ha vettiga samtal med någon som står mig så nära, vi har mycket liknande tankegångar.
Blev lite krisigt sedan då en viss händelse inträffade, inklusive att min sko gick sönder, så jag började tänka på min ekonomi som jag måste få att ordna upp sig. Har gjort av med lite väl mycket pengar utan att tänka, har inte riktigt lärt mig att handskas med ekonomin tidigare då jag knappt klarat av att klä på mig kläderna själv, och nu har jag insett hur viktigt det är att jag tar tag i det här med utgifter. Har planerat att göra upp en budget, kika vilka utgifter jag gjort, och helt "enkelt" försöka minska på dem. Men just i det ögonblicket tänkte jag inte så klart, utan oron trängde sig på ordentligt, och jag fick svårt att tänka klart och prata rent. När jag mår dåligt, vill jag gärna tränga undan det snabbt, men jag har insett att jag ibland bara behöver uthärda känslan. Vilket jag gjorde, och med hjälp av käraste F försvann känslan efter ett par timmar. Vi ordnade mysmiddag (tacos + choklad, inte samtidigt), dukade och åt, och hade det istället väldigt mysigt då jag fått äta och tänka klarare. Efter mycket mys, skratt och kramar, somnade vi i varandras armar, rätt sent.
Åh, är så glad att jag har världens finaste pojkvän, någon (och inte vem som helst inte, utan den bästa av alla!) att krama, hålla om och älska, någon att känna sig trygg med, att kunna släppa garden med, att kunna både snacka djupt och skratta med. Någon som alltid själsligt finns med en, och som man får längta efter då man inte ses. Känslan är enormt stark och djup, går knappt att beskriva. Tack för att du finns älskade <3
Onsdag
Idag har jag hunnit vakna med F, göra mig i ordning, äta glass med hallon som vi inte åt upp igår, ta mig till bussen och åka hem. Väl hemma har jag haft två fina telefonsamtal, pysslat med facebook, lagat mat, kikat lite smått på ekonomin och fixat till min bikini. På lördag kilar jag och F + eventuellt några till, på kryssning (galaxy), ska bli SÅ roligt! Därav bikinfixandet ;)
Nu blir det sömn!
Ljus och kärlek,
Yasmine
Blir ett kort inlägg nu, eftersom jag ska sova strax. Ska upp tidigt och träna!
Kort resumé:
Måndag
Var i Uppsala och sjöng på musikgruppen, roliga timmar, mycket prat (på engelska, för den franska damen som går där), skratt och musik. Två nya låtar, och några gamla körde vi. När jag kom hem tog jag en promenad med mor + bror, sen gjorde jag nog inte så mycket mer än lagade mat och tog det lugnt.
Tisdag
Åkte till Uppsala på eftermiddagen för att fira min och älskade pojkvännens 2 månadsdag <3 Vi tog med oss saft ut i en bägare + två glas, och gick och satte oss på en parkbänk och hade många intressanta diskussioner om allt möjligt. Älskar att kunna ha vettiga samtal med någon som står mig så nära, vi har mycket liknande tankegångar.
Blev lite krisigt sedan då en viss händelse inträffade, inklusive att min sko gick sönder, så jag började tänka på min ekonomi som jag måste få att ordna upp sig. Har gjort av med lite väl mycket pengar utan att tänka, har inte riktigt lärt mig att handskas med ekonomin tidigare då jag knappt klarat av att klä på mig kläderna själv, och nu har jag insett hur viktigt det är att jag tar tag i det här med utgifter. Har planerat att göra upp en budget, kika vilka utgifter jag gjort, och helt "enkelt" försöka minska på dem. Men just i det ögonblicket tänkte jag inte så klart, utan oron trängde sig på ordentligt, och jag fick svårt att tänka klart och prata rent. När jag mår dåligt, vill jag gärna tränga undan det snabbt, men jag har insett att jag ibland bara behöver uthärda känslan. Vilket jag gjorde, och med hjälp av käraste F försvann känslan efter ett par timmar. Vi ordnade mysmiddag (tacos + choklad, inte samtidigt), dukade och åt, och hade det istället väldigt mysigt då jag fått äta och tänka klarare. Efter mycket mys, skratt och kramar, somnade vi i varandras armar, rätt sent.
Åh, är så glad att jag har världens finaste pojkvän, någon (och inte vem som helst inte, utan den bästa av alla!) att krama, hålla om och älska, någon att känna sig trygg med, att kunna släppa garden med, att kunna både snacka djupt och skratta med. Någon som alltid själsligt finns med en, och som man får längta efter då man inte ses. Känslan är enormt stark och djup, går knappt att beskriva. Tack för att du finns älskade <3
Onsdag
Idag har jag hunnit vakna med F, göra mig i ordning, äta glass med hallon som vi inte åt upp igår, ta mig till bussen och åka hem. Väl hemma har jag haft två fina telefonsamtal, pysslat med facebook, lagat mat, kikat lite smått på ekonomin och fixat till min bikini. På lördag kilar jag och F + eventuellt några till, på kryssning (galaxy), ska bli SÅ roligt! Därav bikinfixandet ;)
Nu blir det sömn!
Ljus och kärlek,
Yasmine
tisdag 25 juni 2013
Att våga känna känslor
Tidigare i livet har jag förbjudits känna känslor, med blickar, ord och handlingar. Jag tänker inte gå för djupt inpå vem, när eller hur, men kan konstatera att det har med traumatiseringen att göra. Jag förknippar särskilt känslan ilska, med skam. Sorg gentemot mitt förflutna har jag sällan tillåtit mig känna, trots att det vore onaturligt att inte känna sorg. När jag gråter har jag gråtit kontrollerat, stilla tårar som aldrig fått välla ut, utan bara sippra lite lätt. Jag har svårt att kontakta de allra starkaste känslorna. När jag lämnade utsattheten i min uppväxt, utvecklades konsekvenserna av det, i många olika former. Länge har jag tvångsmässigt analyserat och malt ned allt jag känner, gör, tänker och säger i små bitar, försökt få varje bit "rätt", "perfekt", så jag inte kvarstår utan värde. Måste göra allting rätt, för att det inte ska ske igen. Det har lett till en oerhörd påfrestning i livet, det har gått ut över maten, över sömnen, över min rörelse- och talförmåga, blivit ett självskadebeteende (för att "straffa" och göra mig mindre "patetisk"), försatt mig i tillstånd där jag lämnat mitt medvetande, etc. I en period som sträckte sig över ett och ett halvt år, gick det till den gränsen att jag stundtals varken rörde mig eller talade. När jag rörde mig gjorde jag det stelt, försiktigt, kontrollerat, sakta, och när jag väl talade kom knappt något ljud fram. För att slippa tvinga fram minnen och förbjudna känslor.
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.
I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.
Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.
En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.
Kärlek, Yasmine
söndag 23 juni 2013
Midsommar i Öregrund
Nu har det gått några dagar, och jag tänkte berätta lite om hur dagarna varit!
I tordags åkte jag in till Uppsala för att sjunga och prata med K. Sången gick bra, både sjöng och spelade lite piano. Knepigt att lära sig de svåraste ackorden, men har fått i uppgift under sommaren att lära in "your song" med Elton John, som är svår men kan bli ett extremt stort steg för min utveckling. Var skönt att få prata med K. Berättade vad som hänt sist, om den oron som släppt och om min svårighet att visa känslor. K och jag diskuterade hur vi kunde gå vidare, eventuellt genom att ta hjälp av en bok jag beställt som berör ämnet "det inre barnet". Göra symbol/visualiseringsövningar där jag får chansen att uttrycka all ilska och sorg gentemot mitt förflutna. Jag tog även upp med henne, att hypnos kunde vara ett bra steg. Vi skulle kika upp om det finns några hypnosterapeuter i närheten.
Efter besöket i Uppsala begav jag mig till Idealbyn för att ta det lugnt, vila upp mig och göra mig i ordning inför kvällen. Vid halv fem begav jag mig med bil och tåg till Stockholm för att möta upp M3, P och J. En väldigt trevlig kväll med picknick och besök på en pub. Blev mycket snack och skratt under måltiden på en parkbänk, och ännu lite mer när vi slagit oss ned vid ett bord på utestället. En intressant vistelse må jag säga, dock var jag tvungen att kila hem lite tidigare än de andra för att bussarna inte gick senare, och jag ville vara hemma till natten. Vid tolv var jag hemma, efter en tåg- och bussresa hem till Idealbyn. Tack tjejer för en superfin kväll!
I fredags vaknade jag lite väl sent, men det behövdes då jag fick sova ut. Jag hann i alla fall packa ihop och göra mig i ordning innan klockan ett-bussen gick. Då tog jag mig till min kära pojk i Uppsala, mötte upp honom vid ekonomikum, vilken känsla att få krama om honom och pussas lite! Vi tog oss till honom för att lämna av mina grejer och packa ihop det vi skulle ha med oss, sedan tog vi en stadsbuss till stationen. Bussen till Öregrund var FULLSMOCKAD, men som tur var fick vi platser, om än lite långt ifrån varandra (det vill säga - samma ställe, men med sätena med en meters avstånd, ack vilken pärs). Bussresan var jävligt rolig ändå, vi kan konsten att vara rätt knasiga. Kvart över fyra var vi framme. Det skulle vara 14 grader kallt i Öregrund (brr), men det var som tur var inte så kallt när vi kom dit på eftermiddagen. Vi tog en glass var vid min favvo-glasskiosk sen barnsben (stället ligger nästan vid min farmor och farfars landställe, och vi har besökt Öregrund varje år sedan jag var liten, kul att få visa F runt!), gick runt vid vattnet och slog oss sedan ned på en bänk för intressanta samtal och mys. När klockan närmade sig halv sju-sju gick vi till en restaurang och beställde mat, + ett glas rosé till mig och öl till F. Mycket mysigt ställe, och senare mot kvällen blev det livemusik och då tog vi oss varsina drinkar och jag blev lite halvt... berusad. Jag har inte varit full så många gånger under mina dar av vissa anledningar, men den här gången slog det till. Vi gick ut på piren och tog kort, skrattade en hel jäkla del och knasade oss för fullt. Vi slog oss sedan ned på en bänk och mötte åtminstone ett par-tre lite halv-märkliga människor under resans gång. Jäkligt kul hade vi dock. Efter en sväng till runtom i Öregrund, slog vi oss ned på en pub och blev ännu mer flummiga (= dragna) innan vi vid tolv bestämde oss för att ta nästa buss hem.
Bussresan var rätt spejsad, bussen var ÄNNU MER fullpackad än senast och det blev att trycka ihop alla människor ordentligt. En kille spydde nedanför F = inte så trevligt, men den sista timmen fick vi två säten att sitta på, och halvsov tills vi nästan var hemma. När vi klivit av fick jag en sjuhelsikes huvudvärk och kunde knappt prata, tanken på att få lägga sig under täcket var mer än lockande. Efter en kort bussresa och en liten promenad var vi äntligen framme, och somnade några timmar senare. Älskar att få somna bredvid honom. Vi vaknade sent morgonen därpå, och efter lite morgonmys gick vi upp ännu senare. Åt inte förrän vid fyra, då vi slängt ihop lite mat vi köpt på macken, sen hann vi åtminstone få spendera lite mer kvalitetstid innan det blev bussresa hem för mig. Tack för en underbar midsommar älskling, kunde inte haft någon mer fantastisk att få dela den med <3
Var rätt slut när jag kom hem och somnade i soffan på kvällen, när jag vaknade satt jag här några timmar innan jag lade mig vid ett. Blev därmed en jäkla sovmorgon, men det behövdes nog. Har inte hunnit mycket idag, mer än att laga mat och slösurfa. Blev en rätt känslosam morgon, men den biten får bli ett inlägg i sig, får antingen skriva det ikväll eller imorgon. Slutresultatet blev i alla fall en himla lättnad. Tårar renar verkligen. Men som sagt, ytterligare förklaring senare.
Imorgon ska jag in till Uppsala för musikgrupp, annars gör jag nog mest nytta. På tisdag firar jag och F två månader! Vi får se vad vi hittar på då. Varje dag med honom borde firas.
Nu ska jag kika på TV, see you later!
Ljus,
Yasmine
Ps. häromdagen när jag åkte buss, var ytterligare ett tillfälle då solen sken in genom fönstret, jag slöt ögonen och lät all lycka omfamna mig. Jag värdesätter verkligen de stunder då allt faller samman och livet påminner mig om den där lyckan jag aldrig riktigt fick uppleva tidigare. Saker kan vara jobbiga, men känslan av hopplöshet infinner sig aldrig riktigt längre. Jag vet alltid att det blir bättre, den vetskapen bär jag med mig.
I tordags åkte jag in till Uppsala för att sjunga och prata med K. Sången gick bra, både sjöng och spelade lite piano. Knepigt att lära sig de svåraste ackorden, men har fått i uppgift under sommaren att lära in "your song" med Elton John, som är svår men kan bli ett extremt stort steg för min utveckling. Var skönt att få prata med K. Berättade vad som hänt sist, om den oron som släppt och om min svårighet att visa känslor. K och jag diskuterade hur vi kunde gå vidare, eventuellt genom att ta hjälp av en bok jag beställt som berör ämnet "det inre barnet". Göra symbol/visualiseringsövningar där jag får chansen att uttrycka all ilska och sorg gentemot mitt förflutna. Jag tog även upp med henne, att hypnos kunde vara ett bra steg. Vi skulle kika upp om det finns några hypnosterapeuter i närheten.
Efter besöket i Uppsala begav jag mig till Idealbyn för att ta det lugnt, vila upp mig och göra mig i ordning inför kvällen. Vid halv fem begav jag mig med bil och tåg till Stockholm för att möta upp M3, P och J. En väldigt trevlig kväll med picknick och besök på en pub. Blev mycket snack och skratt under måltiden på en parkbänk, och ännu lite mer när vi slagit oss ned vid ett bord på utestället. En intressant vistelse må jag säga, dock var jag tvungen att kila hem lite tidigare än de andra för att bussarna inte gick senare, och jag ville vara hemma till natten. Vid tolv var jag hemma, efter en tåg- och bussresa hem till Idealbyn. Tack tjejer för en superfin kväll!
I fredags vaknade jag lite väl sent, men det behövdes då jag fick sova ut. Jag hann i alla fall packa ihop och göra mig i ordning innan klockan ett-bussen gick. Då tog jag mig till min kära pojk i Uppsala, mötte upp honom vid ekonomikum, vilken känsla att få krama om honom och pussas lite! Vi tog oss till honom för att lämna av mina grejer och packa ihop det vi skulle ha med oss, sedan tog vi en stadsbuss till stationen. Bussen till Öregrund var FULLSMOCKAD, men som tur var fick vi platser, om än lite långt ifrån varandra (det vill säga - samma ställe, men med sätena med en meters avstånd, ack vilken pärs). Bussresan var jävligt rolig ändå, vi kan konsten att vara rätt knasiga. Kvart över fyra var vi framme. Det skulle vara 14 grader kallt i Öregrund (brr), men det var som tur var inte så kallt när vi kom dit på eftermiddagen. Vi tog en glass var vid min favvo-glasskiosk sen barnsben (stället ligger nästan vid min farmor och farfars landställe, och vi har besökt Öregrund varje år sedan jag var liten, kul att få visa F runt!), gick runt vid vattnet och slog oss sedan ned på en bänk för intressanta samtal och mys. När klockan närmade sig halv sju-sju gick vi till en restaurang och beställde mat, + ett glas rosé till mig och öl till F. Mycket mysigt ställe, och senare mot kvällen blev det livemusik och då tog vi oss varsina drinkar och jag blev lite halvt... berusad. Jag har inte varit full så många gånger under mina dar av vissa anledningar, men den här gången slog det till. Vi gick ut på piren och tog kort, skrattade en hel jäkla del och knasade oss för fullt. Vi slog oss sedan ned på en bänk och mötte åtminstone ett par-tre lite halv-märkliga människor under resans gång. Jäkligt kul hade vi dock. Efter en sväng till runtom i Öregrund, slog vi oss ned på en pub och blev ännu mer flummiga (= dragna) innan vi vid tolv bestämde oss för att ta nästa buss hem.
Bussresan var rätt spejsad, bussen var ÄNNU MER fullpackad än senast och det blev att trycka ihop alla människor ordentligt. En kille spydde nedanför F = inte så trevligt, men den sista timmen fick vi två säten att sitta på, och halvsov tills vi nästan var hemma. När vi klivit av fick jag en sjuhelsikes huvudvärk och kunde knappt prata, tanken på att få lägga sig under täcket var mer än lockande. Efter en kort bussresa och en liten promenad var vi äntligen framme, och somnade några timmar senare. Älskar att få somna bredvid honom. Vi vaknade sent morgonen därpå, och efter lite morgonmys gick vi upp ännu senare. Åt inte förrän vid fyra, då vi slängt ihop lite mat vi köpt på macken, sen hann vi åtminstone få spendera lite mer kvalitetstid innan det blev bussresa hem för mig. Tack för en underbar midsommar älskling, kunde inte haft någon mer fantastisk att få dela den med <3
Var rätt slut när jag kom hem och somnade i soffan på kvällen, när jag vaknade satt jag här några timmar innan jag lade mig vid ett. Blev därmed en jäkla sovmorgon, men det behövdes nog. Har inte hunnit mycket idag, mer än att laga mat och slösurfa. Blev en rätt känslosam morgon, men den biten får bli ett inlägg i sig, får antingen skriva det ikväll eller imorgon. Slutresultatet blev i alla fall en himla lättnad. Tårar renar verkligen. Men som sagt, ytterligare förklaring senare.
Imorgon ska jag in till Uppsala för musikgrupp, annars gör jag nog mest nytta. På tisdag firar jag och F två månader! Vi får se vad vi hittar på då. Varje dag med honom borde firas.
Nu ska jag kika på TV, see you later!
Ljus,
Yasmine
Ps. häromdagen när jag åkte buss, var ytterligare ett tillfälle då solen sken in genom fönstret, jag slöt ögonen och lät all lycka omfamna mig. Jag värdesätter verkligen de stunder då allt faller samman och livet påminner mig om den där lyckan jag aldrig riktigt fick uppleva tidigare. Saker kan vara jobbiga, men känslan av hopplöshet infinner sig aldrig riktigt längre. Jag vet alltid att det blir bättre, den vetskapen bär jag med mig.
onsdag 19 juni 2013
Att man aldrig nöjer sig (särskilt när man har facebook)
Moment 22 kan både bli roligt och ångestladdat.
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
Situation: jag och mamma sitter på altan, och jag är allmänt tillfreds med allt jag gör och gjort den senaste tiden. Jag har hunnit både skriva på boken, skriva lite här, spela piano, träffa vänner och pojkvän, och har dessutom hunnit må bra trots lite känslomässiga urladdningar. Sedan kommer jag och tänker på facebook. "FAAN vad alla gör saker hela tiden, man gör ju ingenting i jämförelse". Ångesten ökar. Jag försöker argumentera emot; "men jag gör ju faktiskt ganska mycket. För två år sedan satt jag och skar mig i armen på en avdelning, och nu har jag ett helt liv och hinner dessutom skriva på en bok". Men ALLA PÅ FAAAACEBOOK, sitter ju var och varannan dag på en fin restaurang och dricker vin, är ute i solen, reser utomlands etc, etc, etc. Ja, och hinner inte göra annat, som jag gör, försöker jag argumentera igen. Mamma kommer då med tankeställningen; alla dessa på facebook är olika människor som i snitt kanske hittar på något kul en gång i veckan, och resten av tiden sitter vid just FACEBOOK och gör upp en status om denna simpla handling, oavsett om det handlar om en dag på stan eller en drink på balkongen. Och jag sitter och kikar på FACEBOOK några gånger om dagen och känner ångest för att jag inte gör som denna hopsamlade facebook-människa (för när alla lägger upp sina statusar, verkar det ju som att ALLA gör dessa saker varje dag, när det i själva verket är olika människor som gör saker någon gång då och då), istället för att resa mig från datorn och må bra av solen på altan, eller kanske göra någon nytta. Skillnaden är att jag inte postar varje grej på facebook = det ser ut som att jag inte gör någonting, när jag kanske väljer att ta den tiden till att göra fler saker istället, som att skriva på en bok. Istället får jag ångest över att göra INGENTING, när jag å andra sidan gör så mycket att jag ibland knappt hinner andas, och vill få in ännu fler saker i mitt schema. Facebook sätter en enorm press, inte bara facebook utan hela internet. Alla verkar göra SÅ mycket och vara SÅ lyckade, men man vet inte vad som egentligen försiggår. Antagligen sitter de flesta och tänker likadant "varför gör alla andra så mycket?" innan man lägger upp en status om att man nyss gjorde något helvilt som om man gjorde det varje dag. Önskar varje människa kunde släppa all press på allt man BÖR göra, och ställa sig frågan; vad VILL jag göra? Vill man slita häcken av sig - do it! Men vill man hellre slå sig ned på altanen och blunda på en stol, njuta av att bara vara i nuet - är det ett tecken på att vara lika "lyckad" och "framgångsrik". Att verkligen kunna känna vardagslycka. Jag vill vara en av dem, därför ska jag släppa på min egen press, för det är egentligen bara JAG som pressar mig själv. Jag kan välja att inte påverkas av den stressiga normen.
Slutsats: släng ut dator-jäveln eller skrota facebook!
------------------------------
Bortsett från det har jag hunnit en del (eheh), jag har påbörjat boken på nytt (så skönt! nu är jag igång), klurat ut ett namn till min hemsida, promenerat, pratat i telefon och lagat nya vego-rätter. Och faktiskt hunnit njuta. Imorgon ska jag till Uppsala för sång och psykologsamtal, sedan ska jag eventuellt till Stockholm och träffa M3, J och P för picknick på söder och pubhäng. Om inte strejken blir av, vill säga. Hoppas på det bästa. Nu ska jag försöka starta min hemsida!
Ta hand om er, och kom ihåg - vad som är äkta framgång är det bara du som avgör, låt inte pressen få förstöra din förmåga att njuta av det lilla i vardagen!
Ljus,
Yasmine
måndag 17 juni 2013
See the sun
Halloj, nu är jag hemma från Uppsala och är uppäten... färdigäten, heter det kanske, och klar! För att sitta här alltså.
Helgen började på lördagen med att älskling kom med bussen vid halv fyra, så jag kilade genom skogen och hämtade honom på andra sidan. Ni skulle förstå om ni varit i Idealbyn. Vi kilade hem till mig och lyssnade på när mamma skulle förklara exaaakt hur vi skulle ta oss till när vi kokade kaffe, stängde av tvättmaskinen etc, etc. Sen blev jag hennes mamma istället, vi byter roller ibland, hönsdotter och hönsmamma. När hon åkt spenderade jag och F kvällen själva i huset. Långa intressanta diskussioner blev det, och mycket pussande. Vi lagade middag tillsammans, och drack lite vin och cider på kvällen, sen pratade vi oss igenom halva natten. Alex (lillebror) kom hem klockan elva dagen därpå, men då kilade vi in till mitt rum och sov/vilade vidare. Morgonen och dagen spenderades med käraste F, och jag försvann i min lyckobubbla. Vi har planerat lite skoj inför den kommande tiden också, roligt! Söndagen spenderades sedan lite framför datorn, lite framför TVn och lite i telefon. Det blev ett superviktigt och lättande samtal, oron angående det jag mådde dåligt över tidigare i veckan försvann helt. Kändes som en sten lossnade. Med lugnet från samtalet, och kärleken från F började denna vecka bra.
Jag tränade i morse, duschade på curves och åkte iväg till musiken. En ny tjej var med, vilket var superroligt, och som alltid skönt och kul att sjunga till instrument och prata med de andra. På bussen in kikade jag ut genom rutan och lyssnade på en låt jag alltid blir så glad av... Tänkte på allt fantastiskt som hänt, all kärlek och glädje i mitt liv, lyssnade till tonerna och kände mig totalt och helt tillfreds med livet. Låten heter "see the sun" med Dido, och den har jag lyssnat på varje vår sedan flera år tillbaka, börjar bli en liten tradition. Kopplar ihop den med lycka och sommar. Kan ju alltid slänga in den här:
Handlar lite om att hur svårt livet än är, gäller det att göra det bästa av det. Saker blir bättre, det har jag insett. Det är ju liksom det budskapet jag bland annat vill sprida.
I veckan tänkte jag skriva på boken, var så länge sen nu. Har lite mer motivation slash inspiration, vilket är så skönt. Nu tänkte jag spela lite piano, sedan får vi se. Ta hand om er, uppdaterar mer i veckan.
Kärlek,
Yasmine
Helgen började på lördagen med att älskling kom med bussen vid halv fyra, så jag kilade genom skogen och hämtade honom på andra sidan. Ni skulle förstå om ni varit i Idealbyn. Vi kilade hem till mig och lyssnade på när mamma skulle förklara exaaakt hur vi skulle ta oss till när vi kokade kaffe, stängde av tvättmaskinen etc, etc. Sen blev jag hennes mamma istället, vi byter roller ibland, hönsdotter och hönsmamma. När hon åkt spenderade jag och F kvällen själva i huset. Långa intressanta diskussioner blev det, och mycket pussande. Vi lagade middag tillsammans, och drack lite vin och cider på kvällen, sen pratade vi oss igenom halva natten. Alex (lillebror) kom hem klockan elva dagen därpå, men då kilade vi in till mitt rum och sov/vilade vidare. Morgonen och dagen spenderades med käraste F, och jag försvann i min lyckobubbla. Vi har planerat lite skoj inför den kommande tiden också, roligt! Söndagen spenderades sedan lite framför datorn, lite framför TVn och lite i telefon. Det blev ett superviktigt och lättande samtal, oron angående det jag mådde dåligt över tidigare i veckan försvann helt. Kändes som en sten lossnade. Med lugnet från samtalet, och kärleken från F började denna vecka bra.
Jag tränade i morse, duschade på curves och åkte iväg till musiken. En ny tjej var med, vilket var superroligt, och som alltid skönt och kul att sjunga till instrument och prata med de andra. På bussen in kikade jag ut genom rutan och lyssnade på en låt jag alltid blir så glad av... Tänkte på allt fantastiskt som hänt, all kärlek och glädje i mitt liv, lyssnade till tonerna och kände mig totalt och helt tillfreds med livet. Låten heter "see the sun" med Dido, och den har jag lyssnat på varje vår sedan flera år tillbaka, börjar bli en liten tradition. Kopplar ihop den med lycka och sommar. Kan ju alltid slänga in den här:
Handlar lite om att hur svårt livet än är, gäller det att göra det bästa av det. Saker blir bättre, det har jag insett. Det är ju liksom det budskapet jag bland annat vill sprida.
I veckan tänkte jag skriva på boken, var så länge sen nu. Har lite mer motivation slash inspiration, vilket är så skönt. Nu tänkte jag spela lite piano, sedan får vi se. Ta hand om er, uppdaterar mer i veckan.
Kärlek,
Yasmine
fredag 14 juni 2013
Det där med godhet, när man inte är god mot sig själv
Tjenalå!
Förutom en dipp idag av rimliga skäl, har veckan gått från jobbig till mycket bättre. Minns helt ärligt inte vad jag pysslade med under tisdagen och onsdagen, har svaga minnen av promenader och att jag suttit här en del. Kikat på TV kanske. Mitt minne är inte alltid vad det ska. Fixade i alla fall mina naglar i onsdags, välbehövligt! Hade väldigt intressanta samtal med hon som fixade, bland annat pratade vi om godhet/ondska och att ta ansvar. Mycket liknande åsikter hade vi. Och godhet... vad är det? Dagens uppfattning av godhet är att vara uppoffrande, aldrig säga ifrån, ge med sig. Är det godhet, att vara elak mot sig själv? Ändrade min uppfattning lite, och fick en tankeställare. Jag må vara lite för god mot andra för mitt eget bästa, men innebär det verkligen att jag är en god person, då jag behandlat mig själv som skit? Bra fråga, intressant fråga. Mycket som hänt på sistone har påmint mig om min oförmåga att säga ifrån då det gäller mig själv. Har alltid varit så, att jag ställt upp om någon behandlat en annan illa, men när det gäller att stå upp för mig själv är det svårare. Att bli bättre på det, kommer ingå i mitt arbete att få en bättre självkänsla.
Igår åkte jag hem till F, käraste pojkvän, vid halv två ungefär. Blev en supermysig dag, kväll och natt, med prat, mys, middag och skratt. Otroligt skönt att få vara med honom, och känna att man lever, och känna äkta lycka. Stunder som påminner mig om det fina i livet. Dagen därpå skulle jag upp tidigt för att kila till sången/psykolog efteråt, men vi hann vakna tillsammans och morgonpussas lite innan det blev dags för mig att duscha, klä på mig och ta bussen till stan. Sången gick bra, vi träna på piano med mycket fokus på teori, sen sjöng jag en Evanescence-låt. Psykologbesöket därpå var väl behövligt, fick ur mig det som varit jobbigt och fick mycket råd jag behövde. Kändes skönare efteråt. Åt lunch med mamma på stan och handlade lite efteråt, sen åkte vi hem. Har hunnit med lite smått, svara på ett par mail, kika på TV, laga mat/äta (har ett recept på en väldigt god svampsås) och göra en nödvändig grej som blev lite känslomässigt laddad. Hann ta igen mig efter några timmar, efter prat med mamma. Nu ska jag strax kila till kojs, imorgon kommer F och huset är i stadiet FF då mor flyr huset och Alex är hos pappa. Ska bli väldigt mysigt och roligt!
Får skriva mer på söndag kanske, så länge; ha det bäst!
Ljus,
Yasmine
Förutom en dipp idag av rimliga skäl, har veckan gått från jobbig till mycket bättre. Minns helt ärligt inte vad jag pysslade med under tisdagen och onsdagen, har svaga minnen av promenader och att jag suttit här en del. Kikat på TV kanske. Mitt minne är inte alltid vad det ska. Fixade i alla fall mina naglar i onsdags, välbehövligt! Hade väldigt intressanta samtal med hon som fixade, bland annat pratade vi om godhet/ondska och att ta ansvar. Mycket liknande åsikter hade vi. Och godhet... vad är det? Dagens uppfattning av godhet är att vara uppoffrande, aldrig säga ifrån, ge med sig. Är det godhet, att vara elak mot sig själv? Ändrade min uppfattning lite, och fick en tankeställare. Jag må vara lite för god mot andra för mitt eget bästa, men innebär det verkligen att jag är en god person, då jag behandlat mig själv som skit? Bra fråga, intressant fråga. Mycket som hänt på sistone har påmint mig om min oförmåga att säga ifrån då det gäller mig själv. Har alltid varit så, att jag ställt upp om någon behandlat en annan illa, men när det gäller att stå upp för mig själv är det svårare. Att bli bättre på det, kommer ingå i mitt arbete att få en bättre självkänsla.
Igår åkte jag hem till F, käraste pojkvän, vid halv två ungefär. Blev en supermysig dag, kväll och natt, med prat, mys, middag och skratt. Otroligt skönt att få vara med honom, och känna att man lever, och känna äkta lycka. Stunder som påminner mig om det fina i livet. Dagen därpå skulle jag upp tidigt för att kila till sången/psykolog efteråt, men vi hann vakna tillsammans och morgonpussas lite innan det blev dags för mig att duscha, klä på mig och ta bussen till stan. Sången gick bra, vi träna på piano med mycket fokus på teori, sen sjöng jag en Evanescence-låt. Psykologbesöket därpå var väl behövligt, fick ur mig det som varit jobbigt och fick mycket råd jag behövde. Kändes skönare efteråt. Åt lunch med mamma på stan och handlade lite efteråt, sen åkte vi hem. Har hunnit med lite smått, svara på ett par mail, kika på TV, laga mat/äta (har ett recept på en väldigt god svampsås) och göra en nödvändig grej som blev lite känslomässigt laddad. Hann ta igen mig efter några timmar, efter prat med mamma. Nu ska jag strax kila till kojs, imorgon kommer F och huset är i stadiet FF då mor flyr huset och Alex är hos pappa. Ska bli väldigt mysigt och roligt!
Får skriva mer på söndag kanske, så länge; ha det bäst!
Ljus,
Yasmine
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)