Flytt, segrar och Within Temptation

Jag ska iväg om 40 minuter - men en liten uppdatering ska ske!

Vi har flyttat från Bålsta och bor numera 20 minuter därifrån. Sista dagarna ville jag bara bort från väggarna som andas så mycket mörker, och i lördags sov vi för första gången i vår två-vånings-radhusliknande lägenhet. Den är superfin, och vi är jättenöjda. Mitt rum är större, och det är så terapeutiskt att fixa i ordning allting, ångesten putsas av med all porslin och rädslan kastar vi i papperskorgen. Det är dessutom underbart fint, och jag - är nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Nöjd. Jag som brukar hata mig själv.

Jag har börjat läka efter flytten. Tvång och röster kan vara förjävliga - men jag kan hantera dem på ett helt annat sätt. Jag har energi. Allt nattsvart har suddats ut, och jag möter en gryning.

Om 3 och en halv timme står jag, mamma och tre vänner i fryshuset framför mitt favoritband. WT ska spela i Stockholm och jag är pirrig och det känns overkligt. Lovar att berätta sen!

Nu - äta, packa det sista och dra. Resten är klart. Särskilt förväntningarna och känslan av hopp.

Nu ska jag få njuta. Jag tror att jag förtjänar det.

Kärlek och värme, Yasmine

Help, I've done it again.

Idag är det söndag. Hela veckan har inneburit flytt, flytt, flytt. Vi ska flytta. Äntligen.
Till en lägenhet i Skokloster. Jag märker hur väggarna inte andas samma ångest. Nya väggar. Äntligen.
Små stunder har jag kunnat andas lugn och välmående. Men stunderna är mestadels korta. Och resten av tiden präglas av mörka tankar.

I tisdags föll det. Jag förlorade spelet, vita flaggan upp ungefär. Innan dess hade jag inte skadat mig svårt på flera veckor. I've have been here many times before, hurt myself again today. And, the worst part is there is no one else to blame. (Sia - breathe me)

Jag faller i tusen bitar, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla bitarna samlade. Rösterna är non stop talking, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla rädslan och förvirringen i schack. Tvångstankarna och självskadeimpulserna lockar, och där brast det. Mitt i allt går jag sönder. Lyckas jag ändå inte rätt bra med att överleva?

Orkar inte skriva mer.

Kärlek och värme, Yasmine

Falla. och stanna där?

Skriven tisdagen 4/10 2011

Idag brast allt.

Någonstans alla drömmar, fantasier om att leva, inte låta mörkret styra, föll isär.
Bara mitt på gatan, mitt i ingenting, lät jag garden börja spricka.
Men jag höll ihop, tätt isär, ville inte brista mitt på gatan, mitt i ingenting.

Tankarna snurrade. Rösterna tjattrade. Dök det upp en tanke lät jag den springa fram, fäktade och slog ned den, lät den rinna iväg. Tankar som rösterna upprepade, tillslut var de inte längre tankar utan konkreta varelser som lade sig som svarta moln över hjässan. Jag upprepade "ta dig samman, fall inte nu, du kan falla sen" och gjorde precis det. Tills tanken inte gick att upprepa då de svarta molnen tog över och upprepade tanken själva, gjorde oljud, skratt som seglade förbi.

In på ett café, frenetiskt dricka juice, låtsas vara precis som alla andra. Vaga flimmer av tankar berörde det jag såg; tjejer som skrattande drack sina latte, läppstiftsklädda munnar och glittrande ögon. Det gjorde ont. Var de precis som jag? Satt den blonda tjejen med tofsen mitt på huvudet och leendet gnistrande på sin plats, och dolde sina inre tankar så väl, spökande funderingar över när det skulle brista, när hoppet skulle sluta flacka och släckas helt, självförakt som tärde och bad om timslånga ritualer för att överspegla det mest hatiska? Eller var jag inte alls som dem, var jag inte ens i närheten av dem, är jag någon som aldrig ens kommer bli?

Väntade, klockan tickade, mobilen ringde, snabbt gick jag i något slags töcken mot bilen, slog mig ned, var tyst, tyst från stan, tyst förbi husen, tyst in på IKEA, tyst in, tyst då mamma oroat undrade hur det var, har det hänt något? Tyst fram till vikväggarna, tyst då mamma frågade om den här var fin, kunde jag tänka mig den i mitt rum? Tyst tills jag inte alls lät garden spricka, nej den föll platt isär på marken och väl i bilen lät jag tårarna anfalla kinderna.

Jag vill inte dit igen.
Jag vill inte stänga av skärmen till livet och låta att jag byggt upp falla isär.
Ibland måste man falla, plocka ihop sig och gå vidare.
Men jag är inte på väg att falla, upp och vidare.
Jag är på väg att falla till ingentinget, och jag vet inte om jag orkar resa mig direkt.
Normalt liv, precis som jag ville ha det. Jag låtsades, och borde få en plats i dramaten.
Men bakom den positiva energiska tjejen är jag djupt sårad, av livet själv.
Den här gången kanske jag stannar på marken en tag. Tills jag har kraft.

Och Mr OCD är tillbaka, full karusell, hej och hå.
Jag orkar inte bli mentalt rullstolsbunden igen.
Men jag orkar heller inte säga ifrån.

Värme, kärlek och tårar, Yasmine

Storseans med L. Williams - och berättelsen om min gåva/förmåga

Tisdag 20/9 (för en vecka sedan) spenderades med mormor, mamma, Å + Y i Stockholm. Vi åkte dit vid fyra, hämtade ut biljetter och plockade upp alla som skulle med. Åt middag, och klockan 7 satt vi på våra platser (efter en del plats-strul) för att se en storseans med Lisa Williams (känt engelskt medium). Hon var väldigt, väldigt duktig, rolig, kärleksfull och intressant. Har ju sett hennes show på TV i två (?) säsonger och tyckt väldigt bra om henne. Satt faktiskt med en tår i ögat efter första halvan av seansen.

Något jag skrivit lite (det vill säga - ingenting alls) om i bloggen är min andliga sida. Jag tänkte våga öppna upp mig lite smått om det nu.

Jag är sedan födseln väldigt medial. Röster och upplevelser från min första tid och följden har inte bara med sjukdom att göra, förvirringen är stor; vad är skillnaden mellan andlighet och sjukdom, egentligen? Vad är friskt och vad är sjukt och vad bara - är -?

-07 var vi för första gången hos ett medium. Jag minns delar av det så väl. Jag fick veta att jag var medial - att mina upplevelser hade en förklaring - och gick därifrån med ett leende. -08 dog min morbror. Då utvecklade jag min gåva (förbannelse, har jag även kunnat se det som, but still...) mer och mer. Förbannelsen har med medialitetens mörka sida att göra. Röster, skrämmande upplevelser. Men jag lärde mig att det fanns en annan sida.

Kort efter att J, min morbror, gick bort i cancer (eller snarare samma dag, vems andetag kände jag tydligt i nacken på sjukhuset?) - började jag meditera och prata med honom. Han öppnade upp mig för min andlige vägledare P, och min skyddsängel M, kort efter att jag börjat se namnen på dessa för min näthinna. De syntes tydligt som ljusfigurer, talade till mig (ungefär som Diktatatorn, rent "hur-de-pratade"-mässigt) och berättade saker för mig jag inte kunnat bilda i min fantasi.

Jörgen började skicka hälsningar genom mig till människor intill mig. Saker och ting visade sig stämma. "Hon kommer träffa en mörk man, muskulös, med en grå tröja och svarta jeans, hon kommer träffa honom genom en blond kvinna" (och så visade han mig bilder på dessa). Personen i fråga träffade den mörke muskulöse mannen med svarta jeans och grå tröja på dansgolvet, då hon gick ut med sin blonda väninna - idag är de gifta.

Fler bevis kom. Personer som skulle komma in i våra liv, tydliga dofter, visioner (hur kom det sig att min kusin föddes en bra bit för tidigt; samma morgon då jag drömt att hon skulle födas?), allt mer framträdande upplevelser av skuggor och kalla fläckar - var allt en slump? Jag började förstå att det inte var så.

Jag började läsa av föremål. Fick upp skarpa bilder, och kunde beskriva det jag såg i detalj - och allt visade sig vara precis som jag sett det. Mamma ville vid ett tillfälle vara helt säker och testa mig, så hon greppade tag om en tröja från en avliden släkting jag träffat endast ett enstaka gånger. Hon höll den en bit över mina händer och jag blundade. Jag rynkade på näsan och sade först "äh... jag vet inte... får inte upp något... eller vänta! Karin, får jag upp". Mamma stelnade till då jag kollade upp. "Skojar du med mig?" frågade hon och berättade att den tillhört en Karin. Jag stelnade nog också till.

Jag började även läsa av kort. Mamma lade flera kort i ett kuvär så jag inte såg bilderna. Jag började beskriva vad som fanns på bilderna. T. ex: "jag ser... gult... mycket gult", "är det någon mer färg?", "jaa... lite rött. Mitt i bilden". Bilden föreställde pappa bakom en stor gul postlåda med ett rött postmärke.

Efter det har det hänt massor av saker. Jag kallar det tro - ingen kan vara säker - och vissa skulle säkert se det som ett önsketänkande. Men då - ingen kan veta säkert - känner jag att jag är väldigt tillfreds med min tro då det är vad mitt liv visat. Jag är medial. Det ska ske mycket för att jag ska stryka den benämningen på mig själv.

En dag kommer jag finna väldigt mycket ljus i detta, det är jag säker på. När jag lärt mig att hantera detta. De senaste två åren har jag fått uppleva den ljusa sidan - och mer därtill i den mörka sidan. Jag känner ständigt av andras - alltså, levande människors - energier. Jag vet före mamma om hon kommer få ont i huvudet. Jag har kunnat läsa av djur på bild, brutna ben och sjukdomar. Är någon berusad på en fest behöver inte jag ha druckit en droppe - jag blir full ändå. Och känner av andras bakfylla dagen efter, lika starkt. Detta gör att jag haft svårt att vistas i folkmängder. Då jag har ofta ont i magen, ångest, känner sorg från någons - vem det nu kan vara - bortgång och har säkerligen ett antal krämpor från människor kring mig.

Ingen behöver tro, jag dömer ingen. En dag önskar jag att ingen dömmer mig. Idag ÄR det tabu att höra röster utan att just det kommer från en sjukdom. Jag hoppas och tror att det är upplysningens tidevarv. Jag vill vara en del i det.

Blessed be, Yasmine     

       

Utskriven och obehagskänslor

Efter 2 veckor och fyra dagar är jag äntligen utskriven sedan 3 dagar.
Då, visste jag inte skillnaden på en tanke eller en röst eller en röst utifrån eller kanske smärta i stortån.
Ingenting gick att särskilja från det andra, gick att beskriva, gick att förstå.
Idag, en månad senare, hör jag inte mycket röster. Känner ingen sån rädsla. Ingen sån förvirring.

Men nog allt är jag förvirrad. Gårdagen speglades av en känsla som jag känt 5 gånger ungefär under de senaste 5 åren. Den första gången var -06 då vi åkte till Kreta. En känsla som går ut på att den är främmande. Ungefär som när man möblerar om ett rum ni vet, "något" är annorlunda, "något" är inte som det ska..? Den känslan utan att veta var i helvete i livet man möblerat om. Efter första gången det hände sjönk jag ned i en svart grop och ingenting blev som det någonsin varit. Sen dess har alltid något hänt efter den känslan. Och ja, jag är rädd. Rent vettskrämd, utan att veta för vad.

Allt drog ned mig i ett hål av deppighet, lite kan då allt förklaras av en smärre förkylning, resten hoppas jag är ett minne blott så snart som möjligt. Jag mår ju mycket bättre. Egentligen. Ibland kommer det dagar då man anklagar sig själv för världens alla problem och hela begreppet "jag är inte värdelös, jag är helt okej" raseras och lämnar kvar en total "feeeeeeeeeeel, VÄRDELÖS"-känsla som blandas ihop till en kladdig röra med allt annat i huvudet. Därav förvirringen.

Idag står 1 000 000 000... saker på min planeringslista, och det är bara att sätta igång. Hann faktiskt med ett och annat igår till trots, men enligt listan kommer det bli händelserika veckor. Nu gäller det bara att göra det svåraste; att följa planeringen....

I förrgår var vi på storseans med L. Williams, mer om det i nästa inlägg!

Värme och kärlek, Yasmine

Inlagd // jag vet att du minns, men minns du samma del av myntet?

Kommer du ihåg mig?

Nej, inte den falska bild du skapade av mig.

Minns du mig?

Det är läskigt då känslorna blir så många att det inte rör sig, ingenting kommer ut, och då känns det tommare än någonting annat. Orden borde brunnit som eld i ögonen, men jag behöll ett konstant lugn. Sedan kom ett ytterligare slag mot pansarett som bara klingade till. Jag borde gråtit, känt hur hela traumadelen av mig skrek, men jag gjorde det inte. Jag skrattade åt tragiken och något som borde vara så lätt att förstå. Men du förstår inte. Jag tänker inte vädja och be om förlåtelse, för ingenting var mitt fel. Jag tänker inte hata, du är inte värd min ilska. Jag tänker inte svara, jag tänker inte ens ignorera, jag tänker inte göra något som ger dig en betydelse. Där är en smutsfläck på golvet, en bänk i parken och där är du, inga känslor, end of story.

Frågan du ställde har ett enkelt svar, men det får du klura på själv först.

Kanske förtjänar du ens inget svar?

Ironiskt.

7 år har du tagit ifrån mig. Sju år. Jag tänker låta dig behålla dessa sju år, jag vill inte längre ha dem. Jag tänker - och är på väg att - bygga ihop mitt liv igen, och tyvärr, du får stå där medan jag lämnar dig på mitten. Nu är det inte min tur att säga förlåt. Du får vädja och be, men så fort jag ser dig kommer jag hälsa och gå förbi, som om det vore en gammal bekant. Mer än så vill jag inte minnas dig.

Kommer du ihåg mig?

Nej.

Du kände mig aldrig.

Och jag tänker inte låta dig göra det heller.

Vänliga hälsningar, Yasmine

Inlagd // förbättringar

Foto: S. Ejner av Y. Ejner Lind

Nu har jag varit inlagd i en och en halv vecka. Det har varit tungt och ibland outhärdlig på grund av anledningen till slutenvårdsperioden. Men jag andas in djupt, harklar mig och får ut orden;

Det är bättre!

Då jag kom till POA var jag ett vrak. Jag hörde inget annat än röster, var delvis ej kontaktbar och minns det mesta som en vanvettig dimma. Gång på gång föll jag ihop, gjorde allt rösterna bad om, vaknade upp blodig eller vettskrämd. Jag hade inga suicidiala tankar, allt mörker var rösternas dom. Hopplöshet och rädsla, dödsångest och förvirring. 

Första fem dagarna var värst. Då var jag inte i vår verklighet. Allt jag gjorde var någon annan som styrde, ingen tanke var min och ingen känsla gick att lita på. Det är svårt att ens förklara hur obehagligt det är att inte ha kontroll över sina egna sinnen. Jag vet inte vad bara jag ser eller vad andra ser eller om det är verkligt eller om det är sjukt eller om det ens finns en annan verklighet, trots att mitt innersta vet att det mesta är verkligt, inte alla kan uppfatta det bara.

Sedan släppte rösterna lite, och jag föll ner i ett kaos av minnen och flashbacks. Två dagar cirkulerade bara kring detta och jag undvek, tvångade bort minnena och någonstans väckte jag tvångstankarna till liv. Sedan dess har det vandrat mellan röster, tvångstankar, ångest och rädsla inför kroppen som haft sina komplikationer. Men impulserna, den mest nattsvarta och hisnande rädslan, den har lämnat mig för den här gången.

I lördags fick jag åka hem, kom tillbaka igår och sen dess har det känts så oerhört mycket bättre.

Men så kommer tankarna.

Är jag beredd att bli bättre, fallet blir högre då?

Förtjänar jag verkligen att må bra?

Lurar känslorna mig?

Kommer rösterna göra att något händer om det vänder helt?

Är jag något värd då, då sjukdomen är allt jag har?

Jag försöker sparka tankarna i huvudet, de kommer alltid, och jag har lärt mig svaret på dem, det är bara att göra sig påmind. Faller jag så faller jag, stämmer det verkligen att dalarna blir djupare? Eller bär jag med mig ljus från förbättringen? Och sjukdomen är faktiskt inte jag. Den lever parallellt med mig. Min linje löper på lika fint utan sjukdomens linje nedanför. Jag är inte värdelös. Hur verkliga såna känslor än känns ibland.

Jag är inte sjuk, jag är inte frisk, jag är jag med en sjukdom, jag är Yasmine!

Värme och kärlek, Yasmine