Hej kära vänner!
Nu har ytterligare ett par veckor gått, och jag har både roliga och mindre roliga saker att berätta. Det roliga är att jag haft min föreläsning på infoteket nu, vilket gick jättebra och jag känner att jag utvecklats. Fick väldigt fin feedback och nya uppdrag tack vare att jag föreläste där. Känner att jag behärskar min nervositet mer nu också, dagarna innan. Och det är alltid givande om man kan inge människor hopp, och tro. En annan rolig sak är att jag varit på releasefesten till bandet Beat Funktion's nya skiva. Bandet jag skrev en låt till. Var där igår med älsklings-F, bästa A och hennes kille P. Supertrevligt, väldigt härlig stämning och bra konsert. Fick somna i F's armar den natten, vilket var otroligt fint efter en lång kväll.
Det mindre roliga är att vissa saker har förvärrats. Närmare bestämt mitt tvångssyndrom. Det har förvärrats ganska drastiskt. Jag har ljugit för mig själv länge, och därmed kan man säga att jag omedvetet ljugit även för andra. Har inte velat inse. Men nu tänker jag vara öppen. Jag kan inte längre blunda för att jag har ett svårt funktionshinder, även nu. Jag känner mer lycka än jag gjort någonsin i mitt liv, men just nu känner jag även mycket frustration. Har en fel-känsla i huvudet ständigt, tvivlar på allt och försöker dämpa min oro och felsignalen genom att tvångstänka. Det har alltid varit mitt sätt att hantera en inre stress. Men nu har det spårat ur.
Därför har det blivit mindre inlägg i några perioder. Och därför måste jag ibland ta en paus från allt, för att få pusta ut. Har pushat mig själv för hårt, och närstående får påminna mig om att jag ännu inte fungerar helt "normalt" (vad nu normalt är). Måste pusha mig själv ännu mindre från och med nu. Känna av signaler. Och ta tag i mina tvångstankar, och min ständiga oro över allting. I onsdags var jag ärlig mot min psykolog (istället för att prata om allt som är bra, och kanske, eventuellt, sista fem minuterna ta upp det negativa) och sade som det var. Vi ska börja behandla mina tvångstankar ännu mer nu. Jag vill verkligen bli fri! Och jag är en kämpe, så det tänker jag bli. Jag kommer fortsätta föreläsa, skriva och allt jag gör - men tänka efter en gång extra innan jag beger mig ut på nya upptåg. Känna efter, klarar jag verkligen det här nu? Nu ska jag kämpa mig loss mina tvångstankar en gång för alla. Antagligen kommer jag alltid ha tvång, men det får inte påverka till den grad det gör nu.
Våren är här i alla fall. Skönt! Nästa vecka ska jag försöka ta prover för mitt järnvärde igen, se om det kan vara något fysiskt som förvärrar. Förutom det ska jag träffa F, och bege mig till Uppsala för att sjunga.
Ta hand om er fina läsare! Jag återkommer, när jag får tid över.
Ljus till er,
Yasmine
lördag 5 april 2014
torsdag 20 mars 2014
En rolig tid, och har kunnat hantera stressen!
Jag trodde det skulle bli en extremt stressig tid, och kanske hade det blivit det om jag inte backat och tagit det lugn. Men jag har kunnat hantera läget, i alla fall stressen. Och det har hänt en del roligt!
Har spenderat tid med älskade F, tagit det lugnt hemma, umgåtts med familjen, spelat piano en hel del (det går framåt!) och haft fokus på föreläsningarna. I måndags var jag också på musikgruppen för första gången på tre veckor, roligt! Men nu ska jag berätta om min otroligt givande helg!
Har nu varit på den tredje omgången av teaterutbildningen/kursen, från fredagen till söndagen förra veckan. Måste säga - även om tre dagar är mycket och intensivt när man är stresskänslig - att det var den roligaste av de tre kurshelgerna jag varit på i vår! Vid det här laget hade man lärt känna alla deltagare väl, och kände att man funnit nya vänner. Fredagen startade klockan ett med samling (jag och två andra jag åkte med kom senare, de andra startade runt halv elva) och teaterövningar i grupp. Först lite uppvärmningsövningar. Sen följde dagen med fler teaterövningar, både med och utan manus att följa. En rolig fredag som slutade med vickning på kvällen för de som ville. Hade många roliga samtal med deltagarna!
Lördagen började klockan 8 med frukost i matsalen, sen var det samling. Dagen var rolig men intensiv, väldigt lärorik och man fick arbeta mycket med sig själv och sin förmåga till drama och uttryck. Vi körde på nästan hela tiden, med paus för fika, kaffe och mat. Många skratt blev det. Jag och S (från gruppen) pratade vidare om låtskrivarförbundet för kvinnor i Uppsala som hon är med i. Jag ska så fort läget är ännu lugnare, ta reda på mer och gå med där. Det kan leda till en hel del nya möjligheter! Efter en lång dag i Wiks kurslokaler, fick jag en stund egentid innan det var kväll. Då var det slottsvisning med en väldigt passionerad och intressant guide, man lärde sig mycket. Och jag som är medial, kände mycket energier i slottet, där det sägs spöka. Efter visningen var det vickning igen, den sista gången, och det var väldigt trevligt. God mat, mycket prat och skratt, och vacker sång och pianospel från tre kvinnor därifrån. Vi hade också pratat om att jag skulle föreläsa inför gruppen (istället för att öva själv på mitt rum) och bestämde oss för att ha det på söndagen då hela gruppen var med - istället för på kvällen som vi först tänkt. Hade också ett väldigt givande samtal på kvällen med några av deltagarna, om sådant som står mig nära.
Söndagen började också åtta, med frukost och prat i matsalen. Sedan samling i gymnastiksalen. Vi började först med övningar, då med fokus på OCD (teaterkursen heter "OCD on stage", nämnde nog det tidigare, att det är fokus på forumteater, scener ur vårt liv, som vi senare kommer använda för att informera om OCD). Efter förmiddagsfikat var det dags för mig att föreläsa, och jag var lite smått nervös. Men det gick hur bra som helst, och feedbacken gjorde mig så varm om hjärtat! Blev nog lika berörd som dem. Kanske var den bästa föreläsningen jag gjort, för att vara helt ärlig. Blev en lång diskussion efteråt, och många komplimanger. Som stärker, jag behöver höra allt det där, för att läka mig själv. Vid det laget hade ett par skådespelerskor kommit också, för att hjälpa oss med scenerna. Så efter föreläsningen fortsatte vi. En lång dag med teater och intressanta samtal, som slutade med samling i kurslokalen där vi fick höra ännu en gripande historia från en i gruppen. Avslutningsvis fick vi säga några ord om kursen, tacka vår fantastiska teaterlärare och krama varandra hejdå. Fick då också prata med B från Ananke (OCD förbundet) om ett projekt de ska ha om BDD framöver, och jag kommer vara med i det projektet. Så många nya möjligheter! Och nya möten med människor, kommer garanterat hålla kontakten med de jag kom närmast.
Jag mår för det mesta rätt bra nu. Förutom ovädret igår och idag (ja, det blev bokstavligt talat kaos igår och jag kom knappt hem, stackars mamma fick åka iväg och hämta mig då bussen till Skokloster aldrig kom, men blev fast vid Varpsund i två timmar då en buss låg på marken. Tog tid för bärgningsbilarna att få bort bussen. Ambulanser var där, och lastbilar och fordon hade åkt omkull. Fick vara hos farmor och farfar så länge, och vi kom efter många om och men hem tre timmar senare än först tänkt), känns det som våren är på väg - och det mår jag bra av. Händer mycket positivt.
MEN! Jag kan inte blunda för följande längre. Mina tvångstankar/handlingar blir allt värre, och svårare att stå emot. Jag har länge gått runt och försökt intala andra (och främst mig själv) att jag inte har några problem, att jag har "lite tvångstankar sådär bara" men sanningen är att jag fortfarande är svårt funktionshindrad. Det svider att inse, men jag fick de insikterna under teaterkursen. En positiv insikt egentligen - jag har insett att jag inte kan pressa mig själv för hårt, och att jag inte gjort det den här månaden kanske var anledningen till att jag inte bröt ihop av stress. Jag fungerar inte som alla andra.
Fast lycklig, det är jag. Lycklig på så sätt att jag ser livets alla ljusglimtar. Och känner mig för det mesta tillfreds.
Och igår hade jag min föreläsning på Katedralskolan i Uppsala. Fick fel på antalet elever, men det skulle bli lite över hundra i alla fall. Hur många exakt det var, kan jag inte svara på, men det största antalet jag haft. Föreläste med E, som jag mötte upp vid Ekonomikum efter ett buss-race (internt, förklaring får utebli), och vi gick mot skolan. Mötte upp M som vi haft kontakt med, och gick till aulan för att förbereda oss. Klockan halv tre var eleverna där, och då började jag med min föreläsning. Det gick väldigt bra tycker jag, fick med allt och jag blev nöjd med utförandet! Synd bara att ingen där hört mig tidigare och kunde jämföra med mina tidigare gånger, svårt att se en utveckling helt själv. Men det känns som att jag utvecklats. Efter att E kört sin föreläsning (som var väldigt bra!), var det frågor och sen stod vi kvar ett tag och pratade med M. Fick en supermysig stund med finaste F efteråt också, som kom in i aulan för att krama om mig. Så fint att han är med mig i alla livets viktiga moment! Nöjd över dagen, bortsett från den kaosartade hemresan.
Uppdaterar mer så snart jag kan! I helgen kommer F (så mysigt kommer det bli! <3) och nästa vecka är det föreläsning på Infoteket i Uppsala. Sen kanske jag får mer tid att blogga.
Värme och kärlek, Yasmine
Har spenderat tid med älskade F, tagit det lugnt hemma, umgåtts med familjen, spelat piano en hel del (det går framåt!) och haft fokus på föreläsningarna. I måndags var jag också på musikgruppen för första gången på tre veckor, roligt! Men nu ska jag berätta om min otroligt givande helg!
Har nu varit på den tredje omgången av teaterutbildningen/kursen, från fredagen till söndagen förra veckan. Måste säga - även om tre dagar är mycket och intensivt när man är stresskänslig - att det var den roligaste av de tre kurshelgerna jag varit på i vår! Vid det här laget hade man lärt känna alla deltagare väl, och kände att man funnit nya vänner. Fredagen startade klockan ett med samling (jag och två andra jag åkte med kom senare, de andra startade runt halv elva) och teaterövningar i grupp. Först lite uppvärmningsövningar. Sen följde dagen med fler teaterövningar, både med och utan manus att följa. En rolig fredag som slutade med vickning på kvällen för de som ville. Hade många roliga samtal med deltagarna!
Lördagen började klockan 8 med frukost i matsalen, sen var det samling. Dagen var rolig men intensiv, väldigt lärorik och man fick arbeta mycket med sig själv och sin förmåga till drama och uttryck. Vi körde på nästan hela tiden, med paus för fika, kaffe och mat. Många skratt blev det. Jag och S (från gruppen) pratade vidare om låtskrivarförbundet för kvinnor i Uppsala som hon är med i. Jag ska så fort läget är ännu lugnare, ta reda på mer och gå med där. Det kan leda till en hel del nya möjligheter! Efter en lång dag i Wiks kurslokaler, fick jag en stund egentid innan det var kväll. Då var det slottsvisning med en väldigt passionerad och intressant guide, man lärde sig mycket. Och jag som är medial, kände mycket energier i slottet, där det sägs spöka. Efter visningen var det vickning igen, den sista gången, och det var väldigt trevligt. God mat, mycket prat och skratt, och vacker sång och pianospel från tre kvinnor därifrån. Vi hade också pratat om att jag skulle föreläsa inför gruppen (istället för att öva själv på mitt rum) och bestämde oss för att ha det på söndagen då hela gruppen var med - istället för på kvällen som vi först tänkt. Hade också ett väldigt givande samtal på kvällen med några av deltagarna, om sådant som står mig nära.
Söndagen började också åtta, med frukost och prat i matsalen. Sedan samling i gymnastiksalen. Vi började först med övningar, då med fokus på OCD (teaterkursen heter "OCD on stage", nämnde nog det tidigare, att det är fokus på forumteater, scener ur vårt liv, som vi senare kommer använda för att informera om OCD). Efter förmiddagsfikat var det dags för mig att föreläsa, och jag var lite smått nervös. Men det gick hur bra som helst, och feedbacken gjorde mig så varm om hjärtat! Blev nog lika berörd som dem. Kanske var den bästa föreläsningen jag gjort, för att vara helt ärlig. Blev en lång diskussion efteråt, och många komplimanger. Som stärker, jag behöver höra allt det där, för att läka mig själv. Vid det laget hade ett par skådespelerskor kommit också, för att hjälpa oss med scenerna. Så efter föreläsningen fortsatte vi. En lång dag med teater och intressanta samtal, som slutade med samling i kurslokalen där vi fick höra ännu en gripande historia från en i gruppen. Avslutningsvis fick vi säga några ord om kursen, tacka vår fantastiska teaterlärare och krama varandra hejdå. Fick då också prata med B från Ananke (OCD förbundet) om ett projekt de ska ha om BDD framöver, och jag kommer vara med i det projektet. Så många nya möjligheter! Och nya möten med människor, kommer garanterat hålla kontakten med de jag kom närmast.
Jag mår för det mesta rätt bra nu. Förutom ovädret igår och idag (ja, det blev bokstavligt talat kaos igår och jag kom knappt hem, stackars mamma fick åka iväg och hämta mig då bussen till Skokloster aldrig kom, men blev fast vid Varpsund i två timmar då en buss låg på marken. Tog tid för bärgningsbilarna att få bort bussen. Ambulanser var där, och lastbilar och fordon hade åkt omkull. Fick vara hos farmor och farfar så länge, och vi kom efter många om och men hem tre timmar senare än först tänkt), känns det som våren är på väg - och det mår jag bra av. Händer mycket positivt.
MEN! Jag kan inte blunda för följande längre. Mina tvångstankar/handlingar blir allt värre, och svårare att stå emot. Jag har länge gått runt och försökt intala andra (och främst mig själv) att jag inte har några problem, att jag har "lite tvångstankar sådär bara" men sanningen är att jag fortfarande är svårt funktionshindrad. Det svider att inse, men jag fick de insikterna under teaterkursen. En positiv insikt egentligen - jag har insett att jag inte kan pressa mig själv för hårt, och att jag inte gjort det den här månaden kanske var anledningen till att jag inte bröt ihop av stress. Jag fungerar inte som alla andra.
Fast lycklig, det är jag. Lycklig på så sätt att jag ser livets alla ljusglimtar. Och känner mig för det mesta tillfreds.
Och igår hade jag min föreläsning på Katedralskolan i Uppsala. Fick fel på antalet elever, men det skulle bli lite över hundra i alla fall. Hur många exakt det var, kan jag inte svara på, men det största antalet jag haft. Föreläste med E, som jag mötte upp vid Ekonomikum efter ett buss-race (internt, förklaring får utebli), och vi gick mot skolan. Mötte upp M som vi haft kontakt med, och gick till aulan för att förbereda oss. Klockan halv tre var eleverna där, och då började jag med min föreläsning. Det gick väldigt bra tycker jag, fick med allt och jag blev nöjd med utförandet! Synd bara att ingen där hört mig tidigare och kunde jämföra med mina tidigare gånger, svårt att se en utveckling helt själv. Men det känns som att jag utvecklats. Efter att E kört sin föreläsning (som var väldigt bra!), var det frågor och sen stod vi kvar ett tag och pratade med M. Fick en supermysig stund med finaste F efteråt också, som kom in i aulan för att krama om mig. Så fint att han är med mig i alla livets viktiga moment! Nöjd över dagen, bortsett från den kaosartade hemresan.
Uppdaterar mer så snart jag kan! I helgen kommer F (så mysigt kommer det bli! <3) och nästa vecka är det föreläsning på Infoteket i Uppsala. Sen kanske jag får mer tid att blogga.
Värme och kärlek, Yasmine
måndag 3 mars 2014
Kort uppdatering!
Hej hopp!
Nu är läget i det stressigaste laget, så det blir nog inte många inlägg i mars. Men kort uppdatering:
- Har varit på musiklektion och fått kul uppdateringar kring låten jag skrivit! Även sjungit mina egenskrivna låtar där.
- Hann träna (gym) ett par gånger förra veckan, skönt!
- Spenderade helgen med älskade F, väldigt mycket kramar, gos och sovmorgon!
- Haft min tredje föreläsning för läkarkandidater idag, gick superbra! Blev dock ett missförstånd kring vilken sal vi skulle vara i så J (den andra föreläsaren) hann inte föreläsa. Så trist. Men jag blev nöjd med min och fick bra respons. Fick dessutom ett till uppdrag i april, från en annan som är ambassadör!
- Nu är jag delvis lugn över att dagen gick bra, delvis väldigt stressad över allt som väntar. Får försöka eliminera så mycket som möjligt av alla andra måsten och fokusera på föreläsningarna, min hälsa och att umgås med de närmsta.
Det var allt jag hann skriva! Hoppas ni får en fin mars månad.
Ljus och kärlek, Yasmine
Nu är läget i det stressigaste laget, så det blir nog inte många inlägg i mars. Men kort uppdatering:
- Har varit på musiklektion och fått kul uppdateringar kring låten jag skrivit! Även sjungit mina egenskrivna låtar där.
- Hann träna (gym) ett par gånger förra veckan, skönt!
- Spenderade helgen med älskade F, väldigt mycket kramar, gos och sovmorgon!
- Haft min tredje föreläsning för läkarkandidater idag, gick superbra! Blev dock ett missförstånd kring vilken sal vi skulle vara i så J (den andra föreläsaren) hann inte föreläsa. Så trist. Men jag blev nöjd med min och fick bra respons. Fick dessutom ett till uppdrag i april, från en annan som är ambassadör!
- Nu är jag delvis lugn över att dagen gick bra, delvis väldigt stressad över allt som väntar. Får försöka eliminera så mycket som möjligt av alla andra måsten och fokusera på föreläsningarna, min hälsa och att umgås med de närmsta.
Det var allt jag hann skriva! Hoppas ni får en fin mars månad.
Ljus och kärlek, Yasmine
onsdag 26 februari 2014
Kärlekens dagar!
Hej hopp!
Har mestadels haft det helt underbart sen sist.
Fredagen efter jag skrev sist åkte jag in till Uppsala för sånglektion, och så träffade jag F några timmar efteråt på en fika. Supergosigt! Vi pratade, skrattade och hade en underbar stund. Det kommer lätt stunder då man bara överöses av en så stark känsla av kärlek med honom. Det är vackert, och kryper in alldeles nära hjärtat. När jag åkt hem blev det förberedelser inför det vi då trodde skulle bli söndagen - vår ettårsdag, alltså då det var ett år sen vi träffades. Men sent på kvällen upptäckte jag att vi tagit fel på dag, att det var redan på lördagen vi skulle fira och då blev det stress! Hela lördagsmorgonen försökte jag stressa med en present till honom, innan vi båda insåg att det var bättre om vi hann ses och njuta än att stressa för att kunna dela ut våra presenter just den dagen. Stress blev det ändå med packning och att göra mig i ordning, men när jag väl åkt iväg kändes allt lugnt och pirrigt.
Var nästan lika nervös som för precis ett år sedan, då jag gick samma väg till stadsbiblioteket och ställde mig på samma plats där jag stod då. När F kom fram runt hörnet kändes det i hela kroppen och vi kramades länge. Vi gick iväg till Café Årummet där vi träffades den 22 februari 2013. Som tur var fanns det glutenfritt, så jag tog en god chokladbakelse och F en nötkaka. Vi slog oss ned och pratade och myste länge, kändes så starkt när jag satt där mitt emot min själsfrände och kollade in i hans glittrande ögon. Blev rörd av hela situationen och var alldeles knäsvag. Vi är lika nykära även efter ett år, men man märker även hur kärleken fördjupas för var dag. Min älskade ängel <3 På kvällen åt vi finmiddag med tända ljus, och på natten gick vi ut för att dricka en drink på en pub. Mysigt! Extra mysigt att somna i varandras famn på kvällen.
På söndagen tog vi det lugnt, hade många fina stunder och gosade mycket. Sov över även till dagen efter, då jag hade samtal med K och musikgrupp i Uppsala. Samtalet var givande och fick lite saker att tänka på angående behandling. Musikgruppen var lika kul som vanligt, bortsett från att jag var otroligt trött. Men fick i alla fall prata med M och A! Vänta... ett nummer på M. M nummer 8. M8. Jäkla många M jag känner.
Kom hem trött, men fick sova ut på kvällen. Dock rätt panikslagen, då kvällen blev lite tokig. Tvångstankarna spårade mer än vanligt, är inte längre van att det bli så. Fick svårt att andas och hade ett tryck över bröstet, sov därmed rätt oroligt och fick ett par sömnparalyser (kan berätta mer om min udda sömn i ett annat inlägg). Men jag vaknade i alla fall hyfsat pigg. Fast med ett tryck över bröstet, suck. När jag väl lyckats packa och göra mig i ordning, kändes det bättre så fort jag kommit utanför dörren och börjat gå till bussen. Fick en underbar dag igår med, med min kära F. Vi möttes vid biblioteket även denna dag, gick hem till honom och stannade vid McDonalds på vägen för att äta pommes frites, då jag var hungrig. Väl hos honom åt vi våfflor och pratade i timtal. Vi har många bilder både från helgen och från igår, kanske att jag kan visa senare. Väldigt mysig dag, och mysig morgon idag <3 Åkte ifrån Uppsala vid 11.
Har hunnit äta lunch med mamma och G på Gästis i Bålsta, träna på curves, duscha, äta och smsa lite. Ska strax gå och lägga mig hade jag tänkt, så jag får sova ut. Imorgon ska jag förbereda inför mina två föreläsningar i mars! Eller tre snarare, men det är två jag ska skriva manus till.
Känner mig lite stressad, men får intala mig själv att det kommer gå bra. Allt går bra tillslut, det vet jag vid det här laget.
Värme och kärlek, Yasmine
Har mestadels haft det helt underbart sen sist.
Fredagen efter jag skrev sist åkte jag in till Uppsala för sånglektion, och så träffade jag F några timmar efteråt på en fika. Supergosigt! Vi pratade, skrattade och hade en underbar stund. Det kommer lätt stunder då man bara överöses av en så stark känsla av kärlek med honom. Det är vackert, och kryper in alldeles nära hjärtat. När jag åkt hem blev det förberedelser inför det vi då trodde skulle bli söndagen - vår ettårsdag, alltså då det var ett år sen vi träffades. Men sent på kvällen upptäckte jag att vi tagit fel på dag, att det var redan på lördagen vi skulle fira och då blev det stress! Hela lördagsmorgonen försökte jag stressa med en present till honom, innan vi båda insåg att det var bättre om vi hann ses och njuta än att stressa för att kunna dela ut våra presenter just den dagen. Stress blev det ändå med packning och att göra mig i ordning, men när jag väl åkt iväg kändes allt lugnt och pirrigt.
Var nästan lika nervös som för precis ett år sedan, då jag gick samma väg till stadsbiblioteket och ställde mig på samma plats där jag stod då. När F kom fram runt hörnet kändes det i hela kroppen och vi kramades länge. Vi gick iväg till Café Årummet där vi träffades den 22 februari 2013. Som tur var fanns det glutenfritt, så jag tog en god chokladbakelse och F en nötkaka. Vi slog oss ned och pratade och myste länge, kändes så starkt när jag satt där mitt emot min själsfrände och kollade in i hans glittrande ögon. Blev rörd av hela situationen och var alldeles knäsvag. Vi är lika nykära även efter ett år, men man märker även hur kärleken fördjupas för var dag. Min älskade ängel <3 På kvällen åt vi finmiddag med tända ljus, och på natten gick vi ut för att dricka en drink på en pub. Mysigt! Extra mysigt att somna i varandras famn på kvällen.
På söndagen tog vi det lugnt, hade många fina stunder och gosade mycket. Sov över även till dagen efter, då jag hade samtal med K och musikgrupp i Uppsala. Samtalet var givande och fick lite saker att tänka på angående behandling. Musikgruppen var lika kul som vanligt, bortsett från att jag var otroligt trött. Men fick i alla fall prata med M och A! Vänta... ett nummer på M. M nummer 8. M8. Jäkla många M jag känner.
Kom hem trött, men fick sova ut på kvällen. Dock rätt panikslagen, då kvällen blev lite tokig. Tvångstankarna spårade mer än vanligt, är inte längre van att det bli så. Fick svårt att andas och hade ett tryck över bröstet, sov därmed rätt oroligt och fick ett par sömnparalyser (kan berätta mer om min udda sömn i ett annat inlägg). Men jag vaknade i alla fall hyfsat pigg. Fast med ett tryck över bröstet, suck. När jag väl lyckats packa och göra mig i ordning, kändes det bättre så fort jag kommit utanför dörren och börjat gå till bussen. Fick en underbar dag igår med, med min kära F. Vi möttes vid biblioteket även denna dag, gick hem till honom och stannade vid McDonalds på vägen för att äta pommes frites, då jag var hungrig. Väl hos honom åt vi våfflor och pratade i timtal. Vi har många bilder både från helgen och från igår, kanske att jag kan visa senare. Väldigt mysig dag, och mysig morgon idag <3 Åkte ifrån Uppsala vid 11.
Har hunnit äta lunch med mamma och G på Gästis i Bålsta, träna på curves, duscha, äta och smsa lite. Ska strax gå och lägga mig hade jag tänkt, så jag får sova ut. Imorgon ska jag förbereda inför mina två föreläsningar i mars! Eller tre snarare, men det är två jag ska skriva manus till.
Känner mig lite stressad, men får intala mig själv att det kommer gå bra. Allt går bra tillslut, det vet jag vid det här laget.
Värme och kärlek, Yasmine
torsdag 20 februari 2014
Tiden som gått
Nu har ännu mer tid gått, och jag har ju egentligen inte berättat om så mycket som hänt.
Har mått rätt okej de senaste veckorna, ibland riktigt bra. Har träffat M3 och pratat massor över en sleep-over. Och umgåtts mycket med älskade F, vi har haft det otroligt fint tillsammans. Mycket givande samtal, skratt och mys. Har sjungit mycket och varit på musikgruppen i Uppsala, och även kommit igång ordentligt med pianospelandet. Det går framåt! Healat lite har jag gjort också, med reiki-metoden.
Föreläsningsarbetet har gått väldigt mycket framåt. Hade min andra föreläsning för läkarkandidater den 11 februari, F mötte upp en nöjd Yasmine efteråt i psykiatrins hus. De var ganska få denna gång, men en otroligt intresserad publik. Kändes verkligen som man berättade något de kommer bära med sig, och som att de fick insikter de kan ha nytta av! Det är ju därför jag vill göra det här... Otroligt kul med beröm och fina ord. Och nu har jag fått besked om två till föreläsningar i mars. En i Infoteket, liksom den första jag hade för nästan precis ett år sen. Och den andra kommer vara för 350 (!!) psykologstuderande gymnasieelever i Uppsala! Svimmade nästan när jag fick förfrågan, men tackade ja när jag smält det hela lite. Så nu gäller det att sätta igång.
I helgen var jag på den andra teaterkursen på Wik. Otroligt fina och trevliga människor som man nu redan kände lite, kändes så kul att få göra nya teaterövningar och umgås med gruppen. Utmattad blev man, lite sömn och full rulle en hel helg, men fortfarande väldigt roligt. Ser fram emot kurs nummer tre!
Kommer ha rätt fullt upp i mars, och får se upp så jag inte får en ny svacka på grund av all stress. Gäller att prioritera nu. Vet numera mina begränsningar lite mer åtminstone.
Har ett par idéer på blogginlägg jag vill skriva, så kanske om jag hinner framöver. Kan hinta lite om att det handlar om olika tankesätt, men kanske inte på sättet ni tänker er.
Hoppas jag hinner skriva mer snart, men ta hand om er så länge!
Kramelikram, Yasmine
L, i sju månader har du nu varit över på andra sidan. Saknar dig ängeln. <3
Har mått rätt okej de senaste veckorna, ibland riktigt bra. Har träffat M3 och pratat massor över en sleep-over. Och umgåtts mycket med älskade F, vi har haft det otroligt fint tillsammans. Mycket givande samtal, skratt och mys. Har sjungit mycket och varit på musikgruppen i Uppsala, och även kommit igång ordentligt med pianospelandet. Det går framåt! Healat lite har jag gjort också, med reiki-metoden.
Föreläsningsarbetet har gått väldigt mycket framåt. Hade min andra föreläsning för läkarkandidater den 11 februari, F mötte upp en nöjd Yasmine efteråt i psykiatrins hus. De var ganska få denna gång, men en otroligt intresserad publik. Kändes verkligen som man berättade något de kommer bära med sig, och som att de fick insikter de kan ha nytta av! Det är ju därför jag vill göra det här... Otroligt kul med beröm och fina ord. Och nu har jag fått besked om två till föreläsningar i mars. En i Infoteket, liksom den första jag hade för nästan precis ett år sen. Och den andra kommer vara för 350 (!!) psykologstuderande gymnasieelever i Uppsala! Svimmade nästan när jag fick förfrågan, men tackade ja när jag smält det hela lite. Så nu gäller det att sätta igång.
I helgen var jag på den andra teaterkursen på Wik. Otroligt fina och trevliga människor som man nu redan kände lite, kändes så kul att få göra nya teaterövningar och umgås med gruppen. Utmattad blev man, lite sömn och full rulle en hel helg, men fortfarande väldigt roligt. Ser fram emot kurs nummer tre!
Kommer ha rätt fullt upp i mars, och får se upp så jag inte får en ny svacka på grund av all stress. Gäller att prioritera nu. Vet numera mina begränsningar lite mer åtminstone.
Har ett par idéer på blogginlägg jag vill skriva, så kanske om jag hinner framöver. Kan hinta lite om att det handlar om olika tankesätt, men kanske inte på sättet ni tänker er.
Hoppas jag hinner skriva mer snart, men ta hand om er så länge!
Kramelikram, Yasmine
L, i sju månader har du nu varit över på andra sidan. Saknar dig ängeln. <3
fredag 14 februari 2014
Alla hjärtans dag!
Kärlek
Ömhet
Kyssar
Vackra ord
Glädje
Lycka
Skratt
Kramar
Allt det har dagen bestått av.
Älskade du, alla dagar är kärleksdagar för oss. Alla dagar med dig är värda att fira. Ändå är just denna dag speciell att uppleva med dig, mitt speciella hjärta. Känner mig hemma med dig. Känner ett lugn i din närhet. Känner bara en så stark, djup, innerlig kärlek som förbluffar mig - för jag trodde aldrig man kunde få ett så starkt band till någon.
Jag älskar dig <3
tisdag 4 februari 2014
OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö, del 1 - min historia
Efter mer än ett halvår tänkte jag nu lägga in min fortsättning på serien "OCD, funktionshinder och mobbning bland barn i skolmiljö", alltså del 1 efter inledningen. Jag länkar här till inledningen jag lade upp i somras för er som vill läsa: http://inthelandoffairys.blogspot.se/2013/07/ocd-funktionshinder-och-mobbning-bland.html
Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.
I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.
När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.
Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.
Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.
Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.
I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.
Fortsättning följer. Ta hand om er.
Yasmine
---------------------------------------
Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.
I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.
När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.
Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.
Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.
Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.
I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.
Fortsättning följer. Ta hand om er.
Yasmine
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)