- Bloggserie - Bye bye BDD

DEL 7 - den värsta tiden



Under en period kunde jag ta bilder på mig själv för att granska mitt utseende från en annan vinkel. Jag var den enda som fick göra det på den tiden, och det finns väldigt få bildtillfällen med bilder.


Vintern -09 tog de utseendemässiga tvångstankarna över, totalt. Jag tänkte berätta om den värsta tiden.

Vid den här tiden var jag sjukskriven, successivt sedan s-försöket i oktober tappade jag alltmer kontakt med omvärlden, och efter änglamorbrors begravning var det som att det brast. Det gick faktiskt från en dag till en annan. I början var det BDD som var i fokus helt, den jobbigaste perioden i mitt liv vad beträffar det, började då.

Jag slutade gå utanför dörren. Gick ut 1-2 gånger i veckan, och då handlade det om en halvtimmes promenad eller besök hos BUP. På morgonen då jag gick upp visade jag mig inte för varken familjen eller andra, förrän den första ritualen var gjord. Kom mamma in i rummet gömde jag mig under täcket. Första ritualen var en scanning av kroppen som tog ungefär en halvtimma, den gjorde jag för att jag skulle korsa hallen på väg in i badrummet. Annars var jag rädd att jag förstörde någons dag genom att visa mig.

Väl inne i badrummet tog jag med mig kläder, i alla fall den tiden jag klädde mig själv, tog av mig alla sovkläder och borstade håret. Att sätta upp håret i en tofs tog en kvart-tjugo minuter, sedan kom tvättningen. Jag tvättade en del i taget, t ex hakan, ena kinden, andra kinden, partiet mellan näsa och mun etc, och efter varje del tvättade jag händerna. På så sätt skulle ansiktet tvättas, sköljas, torkas och smörjas in. Sedan samma sak med armarna, axlarna, bröstet och magen. Det tog ungefär en och en halv timme, ibland mer, ibland mindre. Kläderna på noggrant, och så sminkningen. Allt skulle ske i en viss ordning, och någon gång då jag sminkade mig fel, skulle allt tvättas bort och tvättningen började om från början. Annars tog sminkningen minst en och en halv timme. Nu gjorde jag en lätt ritual på en halvtimme för att äta frukost.

Efter varje måltid kom en timmes ritual, på morgonen först matritualen och efter frukosten den stora dagsritualen. Den kunde ta 1½-2 timmar. I den skulle precis allt granskas. Om vi tar ansiktet som ett exempel; skulle varje parti som ögonlock, kinder, panna, haka, partiet mellan ögonen, tinningarna och så vidare, granskas samtidigt som jag upprepade fraser på hur det såg ut. ”Ena ögonbrynet är tvättat med tvål…” (och så visualiserade jag hur det såg ut då jag tvättade det med tvål), ”… det är sköljt, torkat, insmörj, sminkat, det ser bra ut framifrån, i vänsterprofil, i högerprofil…” osv. Ansiktet i helhet skulle se bra ut också (eller ”inte jättefult”), det skulle passa ihop med alla attribut och tillsist fick det inte lukta illa. Detsamma med hela kroppen. Blev en fras fel, att jag t ex snubblade på ett ord, fick hela den kroppsdelen och ”trädet” av fraser göras om. Ibland gjorde jag om en del 4-5 gånger. Ingen fick prata med mig under ritualen.

Mellan morgonritualena och kvällsritualen var det några timmar, ibland två, ibland fyra, beroende på hur illa det var. De timmarna spenderade jag på BUP, på promenad eller så skrev jag lite. Hade en blogg jag skrev på då med, ibland. Kvällsritualen gick på sex timmar ungefär, där ingick dusch med samma noggranna scanning, grundsminkning på nytt inför natten, och slutligen en tvåtimmarsritual. Utöver det spenderades resten av tiden med tvångstankar som inte rörde utseendet.

Jag fick inte fotas av andra vissa perioder. Fick panik om kameran åkte fram. De dagar jag kom ut. Jag jagade spegeln en tid, rörde jag mitt ögonbryn var jag rädd att det skulle bli fel = någon kunde se mig = jag kunde bli lämnad kvar, lika värdelös. Så jag gjorde en femminutersritual för att undvika panikångest. Utförde jag inte alla dessa ritualer var min fasa hela tiden att vara lika värdelös som jag inbillade mig vara hela min grundskoletid, och ångesten var oerhörd. Den svåraste perioden av tvång var ett och ett halvt år, en fjärdedel av det var BDDn som svårast. Men jag bröt mig loss.

Det slutade i och med att jag träffade min första kärlek. Jag klarade det. Hur gjorde jag det? Det beskriver jag i del 8.

Se utmaningar istället för hinder

Ska snart fortsätta med min BDD-serie!

Första delen på både gårdagen och idag spenderades i Uppsala. Igår träffade jag min psykolog; vi båda håller med om att förbättringen är väldigt tydlig. Jag försöker understryka allt positivt, låta det friska och ljusa få gro och bli ännu större. Jag känner att det är dags nu. Jag har aldrig förut känt så starkt att sjukdom och elände är ett avslutat kapitel, och som en symbolisk handling försöker jag skapa ett löfte med mig själv.

Inga fler lek med döden. Livet väntar. Döden också, men innan dess ska jag leva ett långt, händelserikt liv där jag tänker vända allt negativt som hänt till det ljusaste av allt. Ett ljus i mörkret för andra.

Jag kommer ta steg bakåt ibland, det vet jag och förstår när änglamorbror förvarnar mig om att det inte kommer bli lätt hela vägen. Men vad är egentligen lätt i livet? Allt har sin prövning, och nu ser jag inga hinder - snarare utmaningar. Lärdomar. Hur svårt det än kommer bli är jag färdig med detta. Jag är inte rädd för att bli frisk längre.

------------------------------------

Idag var det besök hos musikläraren på behandlingsteamet. Vi startade upp med att nynna på ett par-tre låtar som jag fick med mig hem. Att sjunga är väl ingen jättestor del i mitt liv och jag är inte jätteduktig på något sätt (nu är det inte självföraktet som talar, lovar) men det är roligt, befriande och inte helt omöjligt. Dock var det svårt att hänga med i låtarna som jag inte kunde, och jag tror inte en ton jag sjöng hördes, men det kommer väl. Vill absolut fortsätta.

Skokloster i februari

(Tillägg: Idealbyn dit vi nu flyttat visade sig kallas "new age byn", jag tror starkt på att allt har en mening.)

Hoppets låga/slutstation rättspsyk

Januari 2012 - under en vinterpromenad

Det är en häftig känsla. Känslan av nyfunnet hopp. I de allra mörkaste stunder är hopp inget jag ens reflekterar över. Stunder av apatiska blickar ut genom fönsterrutan, musik som borde betyda något; men gör det ej, spelandes i stereon, tankar som bara vevar likt ett mantra.

Ingenting betyder något. Nu plötsligt betyder allt. Det finns ljus i varje andetag, det finns en sanning bakom varje dörr. Det är märkligt hur en bild av livet kan se så olika ut; även om objektet är detsamma. Som ett stilleben ur olika vinklar. Vad det än är. Rofylld musik kan bli tragisk då mörkret dominerar, men då plötsligt ögonen ljusnar till är den mer fylld av liv än något annat.

*

Läser just nu slutstation rättspsyk, skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson (grundarna av SHEDO, där jag arbetar ideellt som redaktör för bloggen). Från sida ett var jag fastnaglad, tårarna trängde på hela tiden och ilskan kokade i venerna.

Boken handlar alltså om de tvångsvårdade unga kvinnor som inte dömts för något brott, annat än att skada sig själva - men som ändå skickas till rättpsyk, vårdas bland grovt kriminella. En inspärrad mardröm där det lyssnande örat eller hjälpande handen har bytts ut mot kränkningar, olagliga tvång och faktiskt ren tortyr. Tänk dig att må dåligt. Tänk dig att berätta för någon att du mår dåligt. Tänk att du då blir påtvingad läderhandskar, låsta kring handleden i flera månader med få, korta avbrott. Eller att du blir påtvingad en gallerhjälm, och blir fastspänd kring handleder, fotleder och midja i en säng, i ett kalt rum, med en metallhink att uträtta dina behov - och får stanna där utan kontakt med omvärlden i flera dygn. Det är Sverige 2012, tro det eller ej.

Boken finns att köpa här.

Länk till bokens hemsida, här.

En rekomenderad läsning, men håll i dig hårt - i alla fall för mig, som själv varit inom vården för bland annat självskadebeteende - väckte den djupa känslor. Skall läsas färdigt inom snar framtid!

Värme och kärlek, Yasmine

Kriget om tron på sig själv

Jag bekämpar tvångstankar hela tiden. Det går framåt. Allt som varit så självklart - naturligt - är inte det längre. Givetvis bävar jag för att falla. Jag har varit stabil i fyra veckor nu. Det har inte hänt på mycket, mycket länge. Jag ser fram emot framtiden. Jag ser framtiden, den finns, den är nåbar. Ibland behöver jag, man i allmänhet, få ur sig det som gnager och lägga fokus på bearbetning. Men jag bearbetar ständigt. Varje sekund gör jag val som kan vara betydande. Det gör vi alla. Det är en intressant tanke; allt vi tänker just här och nu kan påverka framtiden. Därför lägger jag bearbetandet åt sidan lite. Lämnar plats åt friskheten. För den finns, och den kommer att komma.

Jag har börjat släppa kontrollen. Jag såg mig inte i spegeln det första jag gjorde då jag steg upp imorse.
För tre år sedan hade jag inte stigit upp alls om det jag såg i spegeln var motbjudande. Eller försöka bekämpa monstret i spegeln med timslånga ritualer. Idag gick jag upp ändå. Och det gick. Se där ditt dumma lilla fula självförakt (inte jag, föraktet) - det gick! Och jag lever fortfarande. Ingenting ändrades. Jorden gick inte under, spegeln sprack inte.

Sedan jag valde ljuset har min syn på sjukdomen varit ljus, frisk och hälsosam. Icke förskönande. Men själva sjukdomen i sig har inneburit väldigt märkliga tankar. Är jag påväg att ändra om mina tankar på nytt, nästa steg, next level? Kommer jag kunna ändra sjukdomen på samma sätt som attityden mot den? Om jag gör det har jag vunnit. Mitt egna lilla krig. Eller ganska stora krig. Jag har under alla mina år försökt passa in. Vara som alla andra. Allt som hände var att jag misslyckades i kampen om att bli som alla andra. Därför valde jag att inte röja upp spåren efter mig själv, inte ljuga mig själv upp i ansiktet, utan låta det vara. Låta strömmen välja riktning åt sig själv. Vad som hände? Jag fick tillbaks min tro på mig själv. Den tron är aldrig sann om du ljuger för dig själv. Ingen på denna jord är omtyckt av alla. Heller inte nekad av alla. Hittar du din plats på jorden där du är ämnad att vara - finns det många som väntar på dig. Den enda vars tro på dig du behöver vinna för att kunna fortsätta - är du.

Nu vinner vi.

Värme och kärlek, Yasmine

Måste släppa kontrollen

Igår var det först besök hos K på mottagningen, det var ett bra samtal.
Besök hos E sedan, healing och fika.
Änglamorbror var där.
Fick många goda råd.

Det primära sättet för mig att hantera kriser och känslor, om det inte handlar om att skada mig - är genom att tänka. Jag tänker mig bort från smärta. Jag samlar all kontroll i huvudet, där jag delar upp varje liten känsla, och rätar ut den genom att kontrollera den. Kan handla om en röst, en fras, en självföraktande tanke, matångest, minnen, utsuddat smink och diverse alla tvångstankar. Allt som känns, allt som är jobbigt, allt som värker i hjärtat. In i ett tyst rum och tänk. I minuter. I timmar. I dagar. I veckor. Konstant. Få avbrott. Ingen får prata med mig. Ibland räcker inte det. Ibland kunde jag sätta mig ned på soffan och inte röra en del av kroppen på flera timmar. Ibland gick veckor med samma rutiner. Kontroll som fick mig att krampa. Kontroll som fick mig att svälta. Kontroll som fick mig att bli fullständigt handikappad och förlora alla normala kroppsliga funktioner, som att göra mat och äta själv, eller klä på mig kläder. Kanske ska jag ta mig en promenad med en vän? Nä, just det, kan ju inte det, det är detsamma som att förlora kontroll. En annan gång. Jag har förlorat kontrollen över kontrollbehovet.

Änglamorbror sade åt mig att våga släppa kontrollen. Våga sluta tänka. "Då kan jag försöka gå ut och sätta mig på gräset i sommar, fokusera på att slappna av och inte kontrollera". Ajaj, felsignal, pip. Där började jag tänka igen.

Då man flyr upp i tankarna konstant och tänker mer än man gör - behöver man jorda sig.
Att jorda sig innebär att man skapar en balans, tänk dig yin och yang - svart kräver vit för att balansera.
Du behöver släppa ditt s.k "ego" ibland och följa magkänslan - men du behöver även din logik, enligt mig. Genom att jorda dig och även använda dig av ditt praktiska, fysiska jag återfår du balansen.

Min uppgift är nu att:
Släppa rädslan över att inte göra allt perfekt, våga göra fel
Släppa på kontrollen
Gå upp på morgonen utan att se mig i spegeln det första jag gör
Vara med och laga mat, röra maten, våga se mat som något viktigt
Vara ute i naturen, hoppa i vattenpölar, röra snön, känna solen, vara aktiv med mitt fysiska jag
Leta efter en keramikkurs! Lera är en del av ett jordsligt element - och dessutom är det säkert roligt...

Idag har jag ätit = bra
Tränat = bra
Tänkt = mindre bra
Promenerat = bra
Och ska strax meditera...

Uppdaterar snart!

Värme och kärlek, Yasmine

Rebirthing

Nytt år.
Nya möjligheter.
Och den här gången måste det vara på riktigt.
Låt det vara på riktigt.

Förra hösten var en stressig period. Det fanns hundra sysslor som behövde göras, och jag fann ingen tid att blogga. För att inte tala om ett riktigt fall.

Men jag tog mig upp. En sekund tvekade jag på att överhuvudtaget försöka gå vidare, jag lade mig på marken och höll mig där så ingen fall behövde bli så hårt. Kanske lite fel strategi. Att tappa gnistan är en frustrerande känsla, känslan av att inte ens vilja, för det spelar ändå ingen roll. En känsla av att allt ändå är över. Men det fanns något som ryckte tag om mig och skakade om mig. Det fanns någon som trott på mig från dag ett, som togs iväg från oss alla. Någon som stod en meter från min sida då jag var på väg att försvinna helt, som fick mig att ropa på hjälp. En änglagestalt jag helst av allt hade velat ha här. Men faktum är, att på sätt och vis har jag det. Och han gjorde det igen - räddade mitt liv. Tillsammans med stöd från de som finns kvar utan honom.

00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig full på en fest.
00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig långt bort. Så långt att det inte går att nå. Min fysiska kropp satt på en pall i mitt rum framför en bunt rökelser och doftkrus, men mitt jag var på en plats där ingen ångest finns. Och jag bestämde mig för att 2012 var året där jag skulle vinna tillbaks all förlorad tid. Jag tänker banne mig inte lägga mig på marken bara för att fallet inte ska bli hårt, jag ska slå mig gul och blå om det är det som krävs. Men någon gång måste det väl vara min tur?

Så jag lurade i mig själv en daglig dos positivitet, så mycket det går utan att förtränga allt helt.
Så jag ringde människor som hjälpt mig förut, och sökte egna vägar.
Så jag fick rådet att inte släppa mitt jag. Framhäv det istället.

Det tog inte lång tid innan jag började vinna tillbaka tid. Då jag väl gav mig ut på jakt efter mitt verkliga jag, gick det inte länge. Daglig träning att tänka positivt och röja bort så mycket sjukdom som möjligt, blandat med att öva upp min andlighet igen efter så lång tid, leder till att jag idag levt utan de mörkaste tankarna i  tre veckor. Jag fick lite akuthjälp från mina medhjälpare; rening för rening, av hus, kropp och själ. Motion + bättre kost. Små saker som stora. Så kom den dagen då min morbror sade "Yasmine, var beredd på en bättre tid nu, vårt arbete är både över och har precis börjat". Det var på nyår. Ett par dagar till kunde jag känna av sjukdomens alla klor, vi gjorde en sista rening och sen... Vände det. Över en natt. Tre veckors lättnad. Jag kommer falla igen, det vet jag. Men jag ska försöka aldrig tappa hoppet igen på det där sättet. Styrkan. Jag måste vara starkare än så. För jag vill det här. Med hela mig.

... så nu tänkte jag även se bloggen som ett projekt att driva framåt. Jag har börjat göra om sidan layout-mässigt. Där ni får följa min resa mot sanningen och den renaste kärleken, den till livet. Mitt i allt är jag jäkligt tacksam, det enda jag inte har är några förlorade år, och under de åren har jag inte levt under en sten utan intjänat erfarenheter för flera sekel.
Ungefär.

Det är bara att fortsätta. Om och om. En dag står jag upp och fallen blir mot mark mjukare än bommull.

Värme och kärlek, Yasmine

- Bloggserie - Bye bye BDD, min historia

DEL 6 - begynnelsen

Som fyraåring började jag höra röster, främst Diktatorn (som egentligen har ett annat namn). Han styrde i perioder en stor del av mitt liv, allt ifrån smått till stort. Allt skulle ske på ett visst sätt, enligt hans önskan, vilket var allt ifrån hur många steg jag fick ta i ett visst rum - till hur jag skulle utföra en ritual när jag kollade på klockan. Jag lämnar det lite åt sidan.

Jag var inte äldre än 6-7 då spegeln och besattheten kring den blev en del av min vardag. Det startade successivt. Jag stod ofta länge framför spegeln och granskade mitt ansikte, upptäckte allt mer fel, och började att försöka rätta till felen genom att slita och dra i huden. Ganska snabbt kom en viss del av mig att bli min värsta farhåga att behöva bemöta i spegeln. Mitt hår. Jag fick ofta höra från stora och små hur vackert hår jag hade, vilket gör mitt förakt ganska märkligt. Jag tyckte i alla fall det då. Det kröp in i mig, den här besattheten. Väldigt försiktigt. Hur jag egentligen kom att avsky mitt utseende, i detta fall håret, det minns jag inte. Jag vet bara att jag inte var mer än nio år, innan det började kunna ta timmar om dagen att ordna och rätta till de blonda stråna. I skolan borstade jag håret innan varje rast, efter varje rast, till och med på lektionerna. Jag tänkte nog att alla gjorde så här. Att alla greps av panikartad ångest, en känsla man kanske inte ens ska veta vad den innebär så tidigt, då det började framträda ett monster i spegeln. För det var det det gjorde. Ju mer jag blev fixerad, dess värre blev hatet... Jag var nog bara 9-10 år då jag helt ärligt kunde säga att jag faktiskt hatade mig själv. Men kände inte alla så?

Jag började tidigt tvätta mitt ansikte grundligt med ansiktstvål och peeling från mamma, och efteråt smörja in det. Inte heller det såg jag som något konstigt. Kanske var det då människor i min omgivning började sucka åt mitt lätt besatta beteende, och väsa fram "du tror du är så jäääkla snygg som du håller på" som jag började inse att jag var ganska ensam om det. Jag började klassificera mig som utseendefixerad. Fast det kändes väldigt underligt att knappt våga visa mig om jag inte var helt färdig med ritualerna som kom, och känna detta hat, om det nu var så att jag "trodde att jag var så snygg". Det höll inte. Men vad var jag då? Jag började såsmåningom krypa upp i tonåren. Beteendet lade sig inte. Det frodades. I spegeln börjades det skapas ritualer kring utseendet. Då jag duschade började jag att granska en del i taget. Håret skulle shamponeras in och tvättas med balsam, efteråt tänkte jag tankemässigt igenom hur proceduren såg ut. Jag delade upp kroppen i parter som; ögonbrynen, öronen, ögonen, näsan, munnen och så vidare, och allt skulle fixas. Ögonbrynen skulle plockas varje morgon och tånaglarna skulle filas. Jag stod i duschen med en ångest som brann, en klocka som tickade, och en skola som väntade. Kom för sent varje morgon, vilket vissa lärare inte var så snåla med att påpeka. Det byggde på min redan nedbrutna självkänsla.

Och dina kommentarer brann lika vilt inuti, och tårarna trängdes. 

Detta var på mellanstadiet. Då jag kom upp i högstadiet skulle även sminket införas. Sminkritualen var också lång, på den tiden tog det upp 1 ½ - 2 timmar varje dag, men det utvecklades. Allt skulle ske på ett visst sätt. Och ritualen därefter, där jag gick igenom hela kroppen tankemässigt, den var på den tiden endast en halvtimma, 3-4 gånger om dagen. Det ökade, utvecklades till 5-6 gånger, det blev mer än en halvtimma... Då allt som hänt under hela min uppväxt, alla sylvassa ord och alla mentala slag, lade sig tillrätta sommaren -06 drog jag på mig en depression och tvångstankar som handlade om mer än utseendet. Utseendet var dock en väldigt, väldigt stor del i det hela. Jag minns på landet då jag fick en skvätt sand på mig intill vattnet, och där brast allt pansar jag byggt upp under alla år och jag grät. Grät åt monstret i spegeln. Från och med den dagen kom besattheten att bli en sjukdom. Men vad det var eller ens vad det hette, det visste jag inte än.


Hälften av all vaken tid gick åt till att göra ritualer kring, och ordna med min yta. Ritual varje morgon, 3 timmar, på kvällen, 3 timmar, mitt på dagen, 3 timmar. Den lilla tid som fanns kvar bar jag alltid med mig en spegel att granska om matrester satt kvar på munnen eller om håret lagt sig fel. Jag trodde att människor som gick förbi mig skulle bli rädda för mig om de såg hur monstruös jag var. Ritualerna kring maten blev värre. På Kreta resan, hösten -06 gick jag mot en plats utan återvändo, kan liknas vid en lång jävla hall med speglar, ni vet en sån som finns på tivolin? Var jag än gick mötte jag hatet. Och jag kunde inte gå tillbaka. -07 sökte vi hjälp och hamnade tillslut på BUP.

Jag fick diagnosen OCD och påbörjade KBT. Det gick delvis framåt, men då jag blev svårt sjuk i anorexi som ett resultat av alla dessa mat-tvång och föll i en djup depression kom vi inte vidare. Våren -08 tog jag mig ur depressionen och sjukdomen utan namn gick att arbeta med igen. Jag mådde bättre genom hela sommaren. På hösten blev jag inlagd, och hela vintern var ett evigt väntade på att änglarna skulle hämta hem min morbror, en vinter vars sorg inte går att beskriva i ord.

Någonstans där efter begravningen insjuknade jag ordentligt. Det berättar jag mer om i DEL 7.