Positivt tänkande och kampen är min

Träning - check!
Bättre måltider - check!
Mer rutiner - check!

Jag börjar kunna det här med att överleva, och nu gör jag det även med stil.
Eller något.
Under veckan som var/varit har jag umgåtts med vänner jag inte sett på länge, skrivit, målat, julpysslat, promenerat, umgåtts med släkt/familj, fikat, läst (...) städat, tränat... och så jäkligt mycket vidare.
Ibland hinner verkligheten ifatt och jag sätter mig ned och vältrar i allt som är för ett par minuter. Vältrar mig i allt jag missat, allt jag missar och allt jag kommer missa. Vältrar mig i sorg, rädsla, ångest och tomhet. Under en viss period av ens liv får man faktiskt göra det. Man får älta, upprepa, sörja, beklaga. Men jag gör idag ett aktivt val varje gång jag tänker en negativ tanke som lika gärna kunnit vara positiv. För det mesta väljer jag att sopa bitterheten under mattan, bitterheten som är farlig, giftig, och ser en mening i det mörka, hur få ljus som än bländar. Ser jag en mening i ett ljus, tänds flera nya. Det gör att jag överlever. Det är mitt recept på överlevnad. Att inte trycka ned det som redan är djupt nere. Har man ett val; händelsen, minnet är detsamma - men du kan se det antingen med ögon som upprepar det negativa och fyller ut det - eller med ögon som är genuina men ljusglimtande. Aldrig behöver man ljuga, du bara väljer att se det ur en annan synvinkel. Vita lögner är inte alltid fel, inte ens för dig själv.

Exempel:

Min mobil försvann. Spårlöst borta, poff och så låg den inte där längre. Helvetes jävla (...) och så vidare.

Min tanke först: allt är försvunnet. Allt. Hela mitt liv ligger i någon ödslig gränd och utger signaler som ingen hör. Jag måste hem. Jag borde nog ta mitt liv. Jag kan inte leva utan detta. Och alla nummer... Nu måste jag höra av mig till personer jag knappt längre pratar med, kommunen, psyk, ALLA och tala om att mitt nummer är borta här och hej har du mitt nya. (...)

..
..
..

- Jag tänker ett ex antal svordomar och negativa tankar, innan ett frö börjar gro i samma stund som mamma säger -

- Yasmine, tänk efter, fanns det inte en mening med detta också?
Jag tycker först att hon är dum i huvudet (ta det inte så bokstavligt mamma som läser, det var ett exempel Helge) och HÄR ÄR FAKTISKT MIN ALLRA KÄRASTE ÄGODEL BORTA!!! osv.

Men vänta..?

Alla sms som låg kvar sen ett år tillbaka, 1200 stycken, svåra att läsa och oerhört påfrestande att kasta iväg, jag hade länge funderar hur jag skulle göra. Bråk med en vän, skenet bedrog, och jag var inte längre nåbar, behövde inte oroa mig. Kanske var detta livets sätt att säga: Yasmine, du måste lägga det bakom dig?

Just det gjorde jag. Jag påbörjade att lägga en del av mitt liv bakom mig.

Hela mitt liv ligger i en ödslig gränd och suckar sina sista toner innan den dör ifrån mig och blir mitt gamla liv.

Jag tänker inte längre en tanke som enbart är negativt, inte för länge, inte för tillitsfullt. Att tänka positivt är svårt - oerhört svårt - och det krävs träning. Jag ville inte tänka positivt. Det hade blivit en trygghet att alltid tänka negativt - att aldrig bli besviken - men det drev mig också nedåt. Jag har släppt bitterheten. Jag är inte bitter över ett liv jag förlorad. Jag är arg, det är jag, konstruktivt arg - och tacksam. Tacksam att jag fått uppleva saker som sätter mig tio år framåt i tiden inom dessa erfarenheter. Jag har verktygen när livet faller för mig i framtiden. Det kommer ge mig men för livet. Men också kunskap för livet, som senare kommer vara till min vinst. Jag är inte glad att jag blev sjuk. Men jag ser större kontraster - och kommer vara desto mer full av liv - då jag blir frisk.

(Har du läst SHEDO-bloggen? Jag är en av redaktörerna och skrev en vecka i våras om tankegångar om förbättringar, detta handlade lite om detta)

Det är inte fel att sörja. Det är A och O. Och jag kan vara jävligt ledsen och besviken. Inget fel i det.
Men jag tänker aldrig mer låta det bli en del av mitt liv. Mitt nya liv.

 * ---- * ---- *

Rösterna måste bort. Det finns inte ett handling, ingen tanke som sker i mitt huvud utan att de ska styra och kommentera, och göra det upp för mig att rätta till. Jag är beredd. Fit for fight. De får inte ta mitt liv på riktigt denna gång.

Värme och kärlek, Yasmine

Nu går det att kommentera!

Tack vare en läsare förstod jag att jag omedvetet tagit bort funktionen "samtliga kan kommentera" vilket förklarar varför ingen kunnat kommentera. Men nu går det alltså! Ett enkelt tryck och så var det fixat...

Jag ska börja blogga igen!

En vecka har gått sedan konserten.

Det var underbart, den bästa dagen på länge, den mäktigaste på år, ögonblicket Sharon sjöng meningen "this world may have failed you, it doesn't give you a reason why - you could have chosen a different path in life" ur "angels" var jag nära att gråta, då hon mötte min blick, jag vill i alla fall intala mig att det var min hon mötte, då kändes mitt liv så fullständigt. Märklig vilken påverkan musiken har på en människa. Särskilt musik som lyser som ett ljus i mörkret (no light in the darkness, is too small to see, there's always a sparkle of hope, if you just believe - WT, deceiver of fools). Jag fick dessutom spendera kvällen med fyra änglar. En dag att leva på länge, med andra ord.

I måndags åkte jag in till stan för att träffa en ny vän, vi åt, fikade och letade oss genom halva stan efter en spelning (Charlotte Nordins band, ohmygod, M hade fått inbjudan till deras realese för den nya singeln) och vi hittade Underbara Bar tillslut! Vi blev mingelfotade, pratade med Charlotte ur bandet och pratade vid ett bort innan de började spela. Med lite bussar och tåg att hinna med hann vi lyssna klart. Lite jobbigt i början med allt det svåra som påverkade, men vi hade även väldigt trevligt och jag är så glad att jag träffat henne, vi har mycket genemsamt och ser väldigt lika på saker och ting. Berättar mer sen.

Jag sitter i huset på Granitvägen 18, ett hus jag växt upp i, ett hus som fanns med då mörkret knackade på min dörr. Det är som att stiga in i sjunde gradens helvete då man stiger in. Om en vecka (ungefär) är huset historia, i alla fall för oss, för mig. Vi ska strax lämna och åka hem. Ja, åka hem. Detta är inte vårt hem längre. Samtidigt som en del av mig tycker att det är sorgligt är det en lättnad utan dess like. Nu ska vi åka hem. Hem där änglarna dansar, istället för lava fyllt till bredden, ungefär.

Jag ska börja blogga igen!

Det har blivit av och till med det, men nu har jag allt bestämt mig.

Nu kör vi.

Kärlek och värme, Yasmine

Flytt, segrar och Within Temptation

Jag ska iväg om 40 minuter - men en liten uppdatering ska ske!

Vi har flyttat från Bålsta och bor numera 20 minuter därifrån. Sista dagarna ville jag bara bort från väggarna som andas så mycket mörker, och i lördags sov vi för första gången i vår två-vånings-radhusliknande lägenhet. Den är superfin, och vi är jättenöjda. Mitt rum är större, och det är så terapeutiskt att fixa i ordning allting, ångesten putsas av med all porslin och rädslan kastar vi i papperskorgen. Det är dessutom underbart fint, och jag - är nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Nöjd. Jag som brukar hata mig själv.

Jag har börjat läka efter flytten. Tvång och röster kan vara förjävliga - men jag kan hantera dem på ett helt annat sätt. Jag har energi. Allt nattsvart har suddats ut, och jag möter en gryning.

Om 3 och en halv timme står jag, mamma och tre vänner i fryshuset framför mitt favoritband. WT ska spela i Stockholm och jag är pirrig och det känns overkligt. Lovar att berätta sen!

Nu - äta, packa det sista och dra. Resten är klart. Särskilt förväntningarna och känslan av hopp.

Nu ska jag få njuta. Jag tror att jag förtjänar det.

Kärlek och värme, Yasmine

Help, I've done it again.

Idag är det söndag. Hela veckan har inneburit flytt, flytt, flytt. Vi ska flytta. Äntligen.
Till en lägenhet i Skokloster. Jag märker hur väggarna inte andas samma ångest. Nya väggar. Äntligen.
Små stunder har jag kunnat andas lugn och välmående. Men stunderna är mestadels korta. Och resten av tiden präglas av mörka tankar.

I tisdags föll det. Jag förlorade spelet, vita flaggan upp ungefär. Innan dess hade jag inte skadat mig svårt på flera veckor. I've have been here many times before, hurt myself again today. And, the worst part is there is no one else to blame. (Sia - breathe me)

Jag faller i tusen bitar, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla bitarna samlade. Rösterna är non stop talking, men jag lyckas ändå rätt bra med att hålla rädslan och förvirringen i schack. Tvångstankarna och självskadeimpulserna lockar, och där brast det. Mitt i allt går jag sönder. Lyckas jag ändå inte rätt bra med att överleva?

Orkar inte skriva mer.

Kärlek och värme, Yasmine

Falla. och stanna där?

Skriven tisdagen 4/10 2011

Idag brast allt.

Någonstans alla drömmar, fantasier om att leva, inte låta mörkret styra, föll isär.
Bara mitt på gatan, mitt i ingenting, lät jag garden börja spricka.
Men jag höll ihop, tätt isär, ville inte brista mitt på gatan, mitt i ingenting.

Tankarna snurrade. Rösterna tjattrade. Dök det upp en tanke lät jag den springa fram, fäktade och slog ned den, lät den rinna iväg. Tankar som rösterna upprepade, tillslut var de inte längre tankar utan konkreta varelser som lade sig som svarta moln över hjässan. Jag upprepade "ta dig samman, fall inte nu, du kan falla sen" och gjorde precis det. Tills tanken inte gick att upprepa då de svarta molnen tog över och upprepade tanken själva, gjorde oljud, skratt som seglade förbi.

In på ett café, frenetiskt dricka juice, låtsas vara precis som alla andra. Vaga flimmer av tankar berörde det jag såg; tjejer som skrattande drack sina latte, läppstiftsklädda munnar och glittrande ögon. Det gjorde ont. Var de precis som jag? Satt den blonda tjejen med tofsen mitt på huvudet och leendet gnistrande på sin plats, och dolde sina inre tankar så väl, spökande funderingar över när det skulle brista, när hoppet skulle sluta flacka och släckas helt, självförakt som tärde och bad om timslånga ritualer för att överspegla det mest hatiska? Eller var jag inte alls som dem, var jag inte ens i närheten av dem, är jag någon som aldrig ens kommer bli?

Väntade, klockan tickade, mobilen ringde, snabbt gick jag i något slags töcken mot bilen, slog mig ned, var tyst, tyst från stan, tyst förbi husen, tyst in på IKEA, tyst in, tyst då mamma oroat undrade hur det var, har det hänt något? Tyst fram till vikväggarna, tyst då mamma frågade om den här var fin, kunde jag tänka mig den i mitt rum? Tyst tills jag inte alls lät garden spricka, nej den föll platt isär på marken och väl i bilen lät jag tårarna anfalla kinderna.

Jag vill inte dit igen.
Jag vill inte stänga av skärmen till livet och låta att jag byggt upp falla isär.
Ibland måste man falla, plocka ihop sig och gå vidare.
Men jag är inte på väg att falla, upp och vidare.
Jag är på väg att falla till ingentinget, och jag vet inte om jag orkar resa mig direkt.
Normalt liv, precis som jag ville ha det. Jag låtsades, och borde få en plats i dramaten.
Men bakom den positiva energiska tjejen är jag djupt sårad, av livet själv.
Den här gången kanske jag stannar på marken en tag. Tills jag har kraft.

Och Mr OCD är tillbaka, full karusell, hej och hå.
Jag orkar inte bli mentalt rullstolsbunden igen.
Men jag orkar heller inte säga ifrån.

Värme, kärlek och tårar, Yasmine

Storseans med L. Williams - och berättelsen om min gåva/förmåga

Tisdag 20/9 (för en vecka sedan) spenderades med mormor, mamma, Å + Y i Stockholm. Vi åkte dit vid fyra, hämtade ut biljetter och plockade upp alla som skulle med. Åt middag, och klockan 7 satt vi på våra platser (efter en del plats-strul) för att se en storseans med Lisa Williams (känt engelskt medium). Hon var väldigt, väldigt duktig, rolig, kärleksfull och intressant. Har ju sett hennes show på TV i två (?) säsonger och tyckt väldigt bra om henne. Satt faktiskt med en tår i ögat efter första halvan av seansen.

Något jag skrivit lite (det vill säga - ingenting alls) om i bloggen är min andliga sida. Jag tänkte våga öppna upp mig lite smått om det nu.

Jag är sedan födseln väldigt medial. Röster och upplevelser från min första tid och följden har inte bara med sjukdom att göra, förvirringen är stor; vad är skillnaden mellan andlighet och sjukdom, egentligen? Vad är friskt och vad är sjukt och vad bara - är -?

-07 var vi för första gången hos ett medium. Jag minns delar av det så väl. Jag fick veta att jag var medial - att mina upplevelser hade en förklaring - och gick därifrån med ett leende. -08 dog min morbror. Då utvecklade jag min gåva (förbannelse, har jag även kunnat se det som, but still...) mer och mer. Förbannelsen har med medialitetens mörka sida att göra. Röster, skrämmande upplevelser. Men jag lärde mig att det fanns en annan sida.

Kort efter att J, min morbror, gick bort i cancer (eller snarare samma dag, vems andetag kände jag tydligt i nacken på sjukhuset?) - började jag meditera och prata med honom. Han öppnade upp mig för min andlige vägledare P, och min skyddsängel M, kort efter att jag börjat se namnen på dessa för min näthinna. De syntes tydligt som ljusfigurer, talade till mig (ungefär som Diktatatorn, rent "hur-de-pratade"-mässigt) och berättade saker för mig jag inte kunnat bilda i min fantasi.

Jörgen började skicka hälsningar genom mig till människor intill mig. Saker och ting visade sig stämma. "Hon kommer träffa en mörk man, muskulös, med en grå tröja och svarta jeans, hon kommer träffa honom genom en blond kvinna" (och så visade han mig bilder på dessa). Personen i fråga träffade den mörke muskulöse mannen med svarta jeans och grå tröja på dansgolvet, då hon gick ut med sin blonda väninna - idag är de gifta.

Fler bevis kom. Personer som skulle komma in i våra liv, tydliga dofter, visioner (hur kom det sig att min kusin föddes en bra bit för tidigt; samma morgon då jag drömt att hon skulle födas?), allt mer framträdande upplevelser av skuggor och kalla fläckar - var allt en slump? Jag började förstå att det inte var så.

Jag började läsa av föremål. Fick upp skarpa bilder, och kunde beskriva det jag såg i detalj - och allt visade sig vara precis som jag sett det. Mamma ville vid ett tillfälle vara helt säker och testa mig, så hon greppade tag om en tröja från en avliden släkting jag träffat endast ett enstaka gånger. Hon höll den en bit över mina händer och jag blundade. Jag rynkade på näsan och sade först "äh... jag vet inte... får inte upp något... eller vänta! Karin, får jag upp". Mamma stelnade till då jag kollade upp. "Skojar du med mig?" frågade hon och berättade att den tillhört en Karin. Jag stelnade nog också till.

Jag började även läsa av kort. Mamma lade flera kort i ett kuvär så jag inte såg bilderna. Jag började beskriva vad som fanns på bilderna. T. ex: "jag ser... gult... mycket gult", "är det någon mer färg?", "jaa... lite rött. Mitt i bilden". Bilden föreställde pappa bakom en stor gul postlåda med ett rött postmärke.

Efter det har det hänt massor av saker. Jag kallar det tro - ingen kan vara säker - och vissa skulle säkert se det som ett önsketänkande. Men då - ingen kan veta säkert - känner jag att jag är väldigt tillfreds med min tro då det är vad mitt liv visat. Jag är medial. Det ska ske mycket för att jag ska stryka den benämningen på mig själv.

En dag kommer jag finna väldigt mycket ljus i detta, det är jag säker på. När jag lärt mig att hantera detta. De senaste två åren har jag fått uppleva den ljusa sidan - och mer därtill i den mörka sidan. Jag känner ständigt av andras - alltså, levande människors - energier. Jag vet före mamma om hon kommer få ont i huvudet. Jag har kunnat läsa av djur på bild, brutna ben och sjukdomar. Är någon berusad på en fest behöver inte jag ha druckit en droppe - jag blir full ändå. Och känner av andras bakfylla dagen efter, lika starkt. Detta gör att jag haft svårt att vistas i folkmängder. Då jag har ofta ont i magen, ångest, känner sorg från någons - vem det nu kan vara - bortgång och har säkerligen ett antal krämpor från människor kring mig.

Ingen behöver tro, jag dömer ingen. En dag önskar jag att ingen dömmer mig. Idag ÄR det tabu att höra röster utan att just det kommer från en sjukdom. Jag hoppas och tror att det är upplysningens tidevarv. Jag vill vara en del i det.

Blessed be, Yasmine