Jag har haft ett slutet hjärta som inte kunnat ta emot. Inte vågat, alltid skrämd av blickar som dömt. Ett barn som skadats av elden, aldrig mer vågar möta värmen. Världen gjorde mig illa, så jag stängde av.
Känslan av att vara i vägen hänger sig kvar. Så jag ställer mig i hörnet. I den mörka skuggan av mig själv.
Barnet gråter, så jag flyr. Vågar inte röra henne. Skammen. Att vara jag. Blundar så ingen ser mig. Så jag inte ser mig själv.
Du ställer dig framför mig, rör mig försiktigt. En värme. Jag borde fly. Men jag stannar.
Du tar min hand, jag vågar följa med dig. Trodde ingen kunde öppna mitt hjärta.
Jag är naken, min fula själ syns, jag förväntar mig avsky, men du ler från hjärtat. Och rör mig ännu mer, fast jag blottat min skam. Då når du barnet som skytt elden och hon vågar stanna. När hon öppnar sina ögon ser hon dig, men också sig själv. Hon vågar se.
När marken är ostadig, håller du om henne. Hjärtat är vidöppet, så skört, men vågar känna.
Jag lyfter mina armar. Mina händer rör och jag känner. Huden mot mina fingrar. Och jag vågar hålla kvar.
Jag vågar älska.
Fredrik, jag älskar dig. Oändligt. Och jag kommer aldrig sluta älska dig.
