Ett nytt på språng-inlägg. Hinner inte skriva så mycket då jag strax ska till Stockholm för att delta i en BDD-träff ett forum anordnar (BDD = dysmorfofobi, det jag hade tidigare), ska bli superroligt att få träffa dem!
I veckan har jag hunnit bli frisk, skriva massor, kika lite på film och igår var jag i Uppsala. Först för att träffa F på teamet, och sedan för att träffa min älskade pojkvän för första gången på mer än en vecka (!!), snacka om ett väldigt kärt återseende med massor av gos, kyssar och prat <3 Hur mysigt som helst. Kom hem idag efter att jag haft sång och samtal med K, och har hunnit vila lite hemma, duschat, packat och ska strax äta middag.
Sen blir det avgång! Fullt upp sedan i helgen med att käraste F kommer hit, och sedan kommer M3 på söndag. Men på måndag får jag försöka skriva igen!
Ha det bäst <3 Ciao!
fredag 29 november 2013
lördag 23 november 2013
När Yasmine försöker beskriva krämpor i kroppen...
Min mor brister alltid ut i skratt när jag berättar om min smärtande kropp. Inte för att jag har ont, det är ju inte särskilt kul, men hur jag beskriver min kropp som gör ont (när den gör ont). Hon tycker att mina beskrivningar är one of a kind, och att en väldigt blasé läkare som tröttnat på sitt yrke genast måste tycka arbetet blir mer intressant när jag är patient.
Ungefär så här kan det låta:
"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".
"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"
"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"
"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"
"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"
... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.
Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:
- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.
Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.
Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.
Hälsningar från YsNYS!
<3
Ungefär så här kan det låta:
"Det känns som min kropp håller ihop med hjälp av spikar och muttrar, och just nu känner jag hur åtminstone en eller två spikar håller på att lossna. De åker ur långsamt, känns som att någon ska åka ur helt snart".
"Det känns som mina luftrör typ är en taggsvamp, med taggarna inåt"
"Det känns som om mitt inre är helt bortdomnat, jag känner inte var min mage sitter"
"Det känns som mina organ ska åka ut genom alla befintliga hål, som om tarmarna bara hänger kors och tvärs där inne"
"Det känns som min mage är ett stort hål. Vissa känner att de har ett hål i själen, jag har liksom ett hål i magen"
... det sista sade jag typ igår. Jag kan förstå vad min käre mor menar. MEN DET ÄR JU SÅ DET KÄNNS!! Kan inte beskriva det annorlunda. Det här blev ett väldigt lustigt inlägg. Kan förstå BUP's teorier om schizofreni, när jag läser mina beskrivningar. Fast jag tror det snarare handlar om min litterära förmåga som gått wild'n'crazy.
Är för tillfället dunderförkyld. Känns som att jag har ett svart moln i näsan och som om halsen sitter några meter ner. Fast det börjar bli bättre. Med hjälp av:
- vitlök. Jag stank igår kan jag säga, men hey, jag är förkyld.
- healing! Reikin kommer genast till användning.
- esperitox, eller hur det nu stavas. Förkylningspiller.
- mycket sömn.
- varma duschar/bad.
- käääääääärlek.
Hoppas på att bli frisk, helst... nyss.
Nu ska jag göra lite annat göttigött, messa med min pojkvän till exempel och skriva lite på... något.
Hälsningar från YsNYS!
<3
tisdag 19 november 2013
På reikikurs i Göteborg.
Nu sitter jag hemma hos käraste F med min dator framför mig, vi har lite skrivartajm. Tänkte därför berätta lite om helgen och hur jag haft det!
Det var att gå upp tidigt på fredag morgon, klockan 5 närmare bestämt, hua hua. Planet skulle gå klockan åtta har jag för mig, fast det blev en försening. Flygturen var trevlig, och landningen är det bästa ögonblicket på alla flygturen, oh yes! Nästan lite som Gröna lund. När vi anlänt mötte vi upp I på parkeringen i GBG, och åkte med henne hem för att fika lite. Vi packade sedan upp, pratade massor och hann vila en stund. Väldigt trevlig dag och kväll hade vi, åt fisk till middag och drack vin som vi åkte iväg för att köpa. H, deras väninna, kom över för att prata då vi har en del gemensamt. Väldigt givande samtal, och andlig energi i luften. Vi gick och lade oss efter att ha sett resultatshowen i idol, och jag messade finaste F lite, som jag önskat jag kunde packa med i resväskan.
Dagen därpå fick vi gå upp rätt tidigt med, fast inte lika tidigt som dagen innan kanske. Åt frukost och gjorde oss redo för att resa in med tåg till GBG (vi bodde med I en bit utanför). Klockan tio i elva mötte vi upp Ö, kursledaren och mammas vän, vid hållplatsen där han bor och lokalen fanns. Så roligt att få träffa honom! Vi gick direkt till lokalen, småpratade lite och startade sedan kursen. En helt otroligt givande och lärorik dag med teori, praktik blandat med matpauser och samtal om andlighet. Teorin var väldigt intressant, har lärt mig otroligt mycket om reiki och healing. Sedan blev det praktiska övningar, vilket var väldigt roligt! Vi fick lära oss positionerna, och jag insåg att mina små "energi-kickar" jag haft i en vecka innan berott på att mitt andliga jag förberedde sig för kursen. Jag förlorade helt tidsuppfattningen när jag healade mamma, nästan läskigt, trodde två minuter gått när det gått en kvart. Fick så mycket energi, för energin när man healar kommer ovanifrån och inte från en själv, så man får in mer energi även när man healar. När det var min tur att bli healad av mamma sen blev jag istället lugn och avslappnad och somnade faktiskt, vaknade frusen (vilket man kan bli) men lugn.
När vi ätit middag i lokalen med mackor vi köpt med oss och pratat lite, avslutades kursen med att jag och mamma blev initierade med reikikraften. Det är något man sedan bär med sig hela livet, och jag kommer nu kunna heala både mig själv och andra till att må bättre. Som i alla andra yrken finns det etik och moral vi också pratade om, och det är inte tillåtet att till exempel säga att du som healer kan bota någon. Känns så oerhört roligt att ha fått denna utbildning, och nu kan det börja "på riktigt". Vi gick hem till Ö för att dricka te och prata lite till, innan vi gick åt varsitt håll och jag och mamma tog tåget tillbaka. På kvällen hann jag äta kvällsmacka och smsa med F, innan vi somnade. Blev rätt sent. Hade ont i halsen och blev lite rädd för att det var något sjukt på G, men jag healade mig själv innan jag somnade så det försvann. Dagen efter hade jag inte ont i halsen längre.
På söndagen blev det en ta-det-lugnt-dag då jag, mamma och I mest pratade och hade mycket givande samtal. Vi åt middag vid 4-5 innan vi skulle åka. Dock hade tiden till flyget missuppfattats, så när vi upptäckte klockan 20 i sex att vi skulle åkt halv sex, blev det bråttom. Men det gick bra, och vi hann med. Tack för en supertrevlig helg I, och tack för att vi fick vara hos dig!
Efter att ha flugit en timme, landade vi på Arlanda och mötte upp pappa på parkeringen som skjutsade oss tillbaka till Idealis. Blev ett kärt återseende med lillebror hemma, och vi pratade en hel del.
Så nöjd över helgen!
Igår var jag på musikgruppen, vi hade det hur roligt som helst. Pratade lite med M3 på kvällen och messade med F. Och nu sitter jag hos pojkvännen min och ska strax skriva vidare på annat!
Ha det så bra alla ni därute, så får jag skriva mer snart! <3
Det var att gå upp tidigt på fredag morgon, klockan 5 närmare bestämt, hua hua. Planet skulle gå klockan åtta har jag för mig, fast det blev en försening. Flygturen var trevlig, och landningen är det bästa ögonblicket på alla flygturen, oh yes! Nästan lite som Gröna lund. När vi anlänt mötte vi upp I på parkeringen i GBG, och åkte med henne hem för att fika lite. Vi packade sedan upp, pratade massor och hann vila en stund. Väldigt trevlig dag och kväll hade vi, åt fisk till middag och drack vin som vi åkte iväg för att köpa. H, deras väninna, kom över för att prata då vi har en del gemensamt. Väldigt givande samtal, och andlig energi i luften. Vi gick och lade oss efter att ha sett resultatshowen i idol, och jag messade finaste F lite, som jag önskat jag kunde packa med i resväskan.
Dagen därpå fick vi gå upp rätt tidigt med, fast inte lika tidigt som dagen innan kanske. Åt frukost och gjorde oss redo för att resa in med tåg till GBG (vi bodde med I en bit utanför). Klockan tio i elva mötte vi upp Ö, kursledaren och mammas vän, vid hållplatsen där han bor och lokalen fanns. Så roligt att få träffa honom! Vi gick direkt till lokalen, småpratade lite och startade sedan kursen. En helt otroligt givande och lärorik dag med teori, praktik blandat med matpauser och samtal om andlighet. Teorin var väldigt intressant, har lärt mig otroligt mycket om reiki och healing. Sedan blev det praktiska övningar, vilket var väldigt roligt! Vi fick lära oss positionerna, och jag insåg att mina små "energi-kickar" jag haft i en vecka innan berott på att mitt andliga jag förberedde sig för kursen. Jag förlorade helt tidsuppfattningen när jag healade mamma, nästan läskigt, trodde två minuter gått när det gått en kvart. Fick så mycket energi, för energin när man healar kommer ovanifrån och inte från en själv, så man får in mer energi även när man healar. När det var min tur att bli healad av mamma sen blev jag istället lugn och avslappnad och somnade faktiskt, vaknade frusen (vilket man kan bli) men lugn.
När vi ätit middag i lokalen med mackor vi köpt med oss och pratat lite, avslutades kursen med att jag och mamma blev initierade med reikikraften. Det är något man sedan bär med sig hela livet, och jag kommer nu kunna heala både mig själv och andra till att må bättre. Som i alla andra yrken finns det etik och moral vi också pratade om, och det är inte tillåtet att till exempel säga att du som healer kan bota någon. Känns så oerhört roligt att ha fått denna utbildning, och nu kan det börja "på riktigt". Vi gick hem till Ö för att dricka te och prata lite till, innan vi gick åt varsitt håll och jag och mamma tog tåget tillbaka. På kvällen hann jag äta kvällsmacka och smsa med F, innan vi somnade. Blev rätt sent. Hade ont i halsen och blev lite rädd för att det var något sjukt på G, men jag healade mig själv innan jag somnade så det försvann. Dagen efter hade jag inte ont i halsen längre.
På söndagen blev det en ta-det-lugnt-dag då jag, mamma och I mest pratade och hade mycket givande samtal. Vi åt middag vid 4-5 innan vi skulle åka. Dock hade tiden till flyget missuppfattats, så när vi upptäckte klockan 20 i sex att vi skulle åkt halv sex, blev det bråttom. Men det gick bra, och vi hann med. Tack för en supertrevlig helg I, och tack för att vi fick vara hos dig!
Efter att ha flugit en timme, landade vi på Arlanda och mötte upp pappa på parkeringen som skjutsade oss tillbaka till Idealis. Blev ett kärt återseende med lillebror hemma, och vi pratade en hel del.
Så nöjd över helgen!
Igår var jag på musikgruppen, vi hade det hur roligt som helst. Pratade lite med M3 på kvällen och messade med F. Och nu sitter jag hos pojkvännen min och ska strax skriva vidare på annat!
Ha det så bra alla ni därute, så får jag skriva mer snart! <3
torsdag 14 november 2013
Ett litet inlägg innan läggdags, imorgon bär det av till GBG!
Hej hej hallå!
Tänkte bara skriva lite kort innan sömnen väntar.
Träffade K igår, blev ett bra samtal om känslohantering och vi ska jobba vidare med lite övningar i terapeutiskt stuk. Känns skönt. Nya, ännu bättre tider, är på väg. Nu gäller det bara att ta sig igenom det som är skrämmande, innan det blir mindre skrämmande.
Har varit hos F sen samtalet, kom hem halv sex idag. Vi har haft det supermysigt och mest gosat och sovit och pratat skojiga saker. Njuter så oerhört mycket av att vara med honom, känner mig alltid så fri, lugn och lycklig när vi är tillsammans. Tack för dagarna älsklingen <3
Imorgon blir det att stiga upp klockan 5 (!!!!!!!), göra sig i ordning och sedan går planet till Göteborg... några timmar senare, minns inte när. Vi ska hälsa på mammas vän I, gå på healingkurs och ha det bra. Ser fram emot resan supermycket!
Nu ska jag äta något litet, packa helt klart och sen sova.
Ha det bäst ni alla!
Ciao <3
Tänkte bara skriva lite kort innan sömnen väntar.
Träffade K igår, blev ett bra samtal om känslohantering och vi ska jobba vidare med lite övningar i terapeutiskt stuk. Känns skönt. Nya, ännu bättre tider, är på väg. Nu gäller det bara att ta sig igenom det som är skrämmande, innan det blir mindre skrämmande.
Har varit hos F sen samtalet, kom hem halv sex idag. Vi har haft det supermysigt och mest gosat och sovit och pratat skojiga saker. Njuter så oerhört mycket av att vara med honom, känner mig alltid så fri, lugn och lycklig när vi är tillsammans. Tack för dagarna älsklingen <3
Imorgon blir det att stiga upp klockan 5 (!!!!!!!), göra sig i ordning och sedan går planet till Göteborg... några timmar senare, minns inte när. Vi ska hälsa på mammas vän I, gå på healingkurs och ha det bra. Ser fram emot resan supermycket!
Nu ska jag äta något litet, packa helt klart och sen sova.
Ha det bäst ni alla!
Ciao <3
tisdag 12 november 2013
Lite kort om de senaste veckorna + att hantera och sluta tämja känslor
Hej allesammans!
Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.
Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.
Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.
Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.
Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.
Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.
Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.
Värme och kärlek, Yasmine
Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.
Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.
Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.
Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.
Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.
Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.
Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.
Värme och kärlek, Yasmine
torsdag 7 november 2013
Resumé av föreläsningen jag hade i psykiatrins hus, 4 november
Hej alla fina!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.
 |
| Jag i föreläsningssalen |
 |
| Jag i föreläsningssalen |
Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.
Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.
Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.
När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.
Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.
Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.
Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.
Värme och kärlek, Yasmine
Ps. här kommer även bilder från UNT!
 |
| Omslagsbilden |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
 |
| Innehåll, leva sidorna |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)