Stockholm med älskade b-day-killen <3
(Gick inte att skriva en rubrik där uppe idag)

Har bestämt mig för att somna lite tidigare ikväll, men ett litet inlägg hinner jag allt med!

Tisdag och onsdag såg rätt liknande ut. Har svarat på mejl, läst mina nya böcker, promenerat, tränat, försökt skriva men bestämt mig för att skjuta upp det lite, tagit det lugnt och fixat viktigheter inför de kommande dagarna. På lördag ska jag och några vänner fira min födelsedag (från april) genom att äta middag, prata, skratta, ha kul, åka till Stockholm och kanske festa  lite smått, helt enkelt! Ska bli superroligt, även om inte alla kunde komma.

Idag har jag firat min älskade pojkvän i Stockholm. Skulle till M3 efteråt men det blev inställt, så det blev lite extra tid med finaste F istället. Vi kilade runt i stan och uträttade lite ärenden, sedan slog vi oss ned på ett café/matställe för att prata, skratta, mysa och äta i flera timmar. Supermysigt, älskar att spendera tid med honom, helst hur mycket som helst. Är alltid så trygg och tillfreds i hans närvaro. Delade ut lite presenter, fick massor av kramar och pussar och tack, och så tog vi lite kort och myste ännu mer innan jag skulle ta tåget hem.

Älskade F, grattis på din dag! Du är fantastisk vet du, den underbaraste killen jag någonsin mött och antagligen någonsin kommer att möta. Du är KÄRLEK för mig, finns inga ord för hur mycket du betyder för mig! <3 *överöser med pussar och kramar*

Nu ska jag somna nöjd med ett leende efter en underbar dag med en underbar människa, imorgon blir det sång på morgonen och fika med A, aaawesome!

Ni får en bild på F innan jag ska sova, ljus och kärlek till mina kära bloggläsare!

<3

Den som alltid strävar efter mer, missar lyckan som finns i livets många små utrymmen

Snart ska Ysmi sovelisova, för hon är tröttelitrött och har varit uppeliuppe hela dagen. Men först;

- blögg!


I helgen firade jag och min älskade pojkvän våran månadsdag! Oerhört mysigt och underbart. Åkte till Uppsala och F's place vid 12 på lördagen, sedan blev det mys och prat och firande hela dagen och kvällen! Fick ur mig lite jobbigheter från förr vilket blev tufft då jag blev påmind, men det var en lättnad att få ur sig det, och när jag väl var tillbaka från mitt "försvinnande" av medvetandet kändes allt så mycket bättre. F får mig verkligen att känna mig värdefull, och hans bemötande betydde allt. Vi lagade middag och åt tårta och nougat, och sen blev det mycket skratt och mys! Gosh, den killen alltså... jag har hittat SÅ rätt! Finns inga ord för hur mycket han betyder. Det är kärlek på hög nivå. Vi somnade i varandras närvaro, jag älskar att somna och vakna så. På morgonen hann vi äta och mysa lite till, innan jag skulle hem för att fira lillebror.

Farmor och farfar hämtade upp mig vid Övergran, och så åkte vi till Idealbyn för fika och tjatter och släktkalas. Hann pratas mycket, och tillslut fick jag en syl i vädret också. Skämt åsido, min släkt äger <3 Kvällen spenderades framför datorn, framför mobilen och framför teven. Dagens teknik, osv. Imorse blev det träning för första gången sen innan jag blev förkyld, och så fick jag massage efteråt. Skönt, man kände sig mer avslappnad efteråt. Hann hem och äta och fixa mig, sen åkte jag till Uppsala för musikgrupp. Lika kul som vanligt! Tog en fika med A och M efteråt, som vi pratat om länge. Superintressant prat och en del skratt, väldigt trevligt. Var hemma vid sju, och sen dess har jag ätit, messat och suttit här. Imorgon ska jag försöka göra lite nytta.

Ja, vad finns mer att säga? Trots lite små skavanker och ärr i själen, är jag grymt nöjd över mitt liv. Jag har underbara vänner, världens bästa pojkvän, en fantastisk familj, ett ljus i själen och en passion för livet. Vissa saker av dessa har inte alltid varit självklara. Jag har insett att livet är vad du gör det till, det går inte att sträva efter "fullständig lycka och perfektion" för söker du efter det - kommer du aldrig finna det. Det är när man stannar upp, accepterar de mörka bitarna och fokuserar på de ljusa, och också tillåter dig att känna glädje, som lyckan finns där. Mitt liv är inte perfekt, ingens liv är perfekt, men jag är lycklig.

Nu blir det strax sömn, godnatt och massor av ljus till er!

Ysmondo

Litet blogginläggish!

Hallooooj!

Lugn dag igår, gjorde lite smånytta i alla fall. Kikade på saker att beställa, slösus I am! Men har faktiskt fått min första lön nu, för föreläsningen i april *yaay*

Idag var jag till Uppsala för att sjunga, gick bra, vi försökte arbeta med och utveckla min pitch-förmåga! Det var superroligt, och givande. Sjöng "ride", "breathe no more" och "paparazzi". Efteråt kilade jag till stan och träffade A för en lunch/fika inne i stan. Hur mysigt som helst, var år och dar sedan vi träffades. Vi pratade, skrattade som fasen, jag åt lite grekisk linssoppa (gott!) sen gick vi till New Yorker, för att jag skulle lämna tillbaks en grej. Åkte hem med mamma som var i stan, och så somnade jag i bilen. Har gjort lite skoj sen jag kom hem, kikat på böcker och beställt lite. Fikat, promenerat, aktat mig för harkrankar (ni skulle hört mega-vrålet igår alltså), skrivit på mitt anonyma projekt och smsat. Ska strax kika på modern family och packa inför imorgon.

För imorgon ska jag till F, vi ska fira vår månadsdag! :D <3 Det blir mycket mys, så får vi fundera ut något speciellt att fira med. Längtar ihjäl mig, har saknat den grabben! Kär och galen, hehe.

Skriver på söndag igen om jag hinner, vi ska fira min lillebror då. Han fyller 14 (!!!) på måndag, så det blir släktfika för fulla muggar.

Ha det bäst kära bloggisar!

Kramar och pyssar, Yasmineaauus

Bilder från turen på Skoklosterslott!

Ett random ballt rum!

Finaste F som visar runt lite <3

Här har vi lite säng och stolar framifrån

F visar sin kvinnliga sida i kvinnodelen av slottet, fniss.

Kyrkligt besök!

Kyrkväggen, på andra sidan fanns en häst och dennes käraste ägodel (internt skämt, se facebook)

Det var den turen, tipppppps: besök mitt (ego, I know) slott, ligger säkert ganska nära där du bor också!

Peeeeace <3

En underbar helg med den finaste jag vet, och lite reflektioner över en trasslig självbild

Hej hej hallå!

Nu har jag ju fem dagar att berätta om, sen kommer jag yttra lite åsikter här i bloggen den kommande tiden, har faktiskt mer inspiration än nånsin!

I lördags skulle ju min älskade pojkvän hälsa på, och det gjorde han! Det blev krångel med bussarna, så vi hämtade upp honom i Bålsta vid två, och sköt upp slotts-besöket tills på söndagen. Blev ett djupt och intressant samtal på vägen till Skokloster, sen kilade vi in i lägenheten/huset. Visade runt, och så åt vi lite mackor på altanen. Jiiiises vad varmt det har varit! Och jäklar vilka samtal och skämt det blev, kul hade vi. Kändes nytt och spännande och sitta hos mig och visa honom mitt hem. Vi tog en promenad innan middagen för att visa Skokloster, sen åt vi tillsammans med min familj, i alla fall tre fjärdedelar av den. Pappa hälsade på, så blev det pasta och jäkla massa galenskaper. Ja, vi är rätt galna i min familj, det blev nästan ett litet test det här, för klarar man en middag med Ejner Lind klarar man allt! Och F överlevde, wohoo! Tror till och med alla var överens om att det var väldigt trevligt, om än lite urspårat. På kvällen myste vi i soffan framför melodifestivalen, och jag kände mig plötsligt väldigt ytlig, för det flög massa kommentarer om allas utseenden ur min mun. (Internt skämt - "usschhhhh, vad plastig hon såg ut", "VADFAN, måste han flina så mycket???"). Hade några garv-utbrott också, hallelujah. När Sverige förlorat och Danmark vunnit, och jag lidit mig igenom 3 timmar av dålig musik, vart det sov-time för oss. Mys!

På söndagen vaknade vi nio, gick upp halv tio och åt och fixade oss. Sen jag haft förkylningen och hostan har jag mått lite smått illa på morgonen igen, så jag vräkte ur mig "shiiiit, jag spyr!!!" stup i kvarten, sexigt värre. Vid kvart över elva hade vi tagit bilen till Skoklosterslott och hittat ingången, så då var vi på guidad tur i slottet. Var faktiskt spännande och intressant, många fascinerade och vackra rum, och ett utomordentligt vackert par, flin. Vi tog massor av bilder efteråt, som jag hade kunnat visa i detta inlägg om inte min mobil legat på laddning, men jag får köra bildupplägget imorgon istället eller något. Vi tog även lite bilder utanför slottet, hur kul som helst att ha lite bilder på oss, som dessutom vart facebook-nästa. Vi hann fika på slottskaféet också, och när vi börjat garva och fåna oss gick alla ut, inklusive personalen. Vi misstänker i alla fall att det berodde på oss, ehum. Vi hann prata och gosa lite hemma innan F tog bussen hem, och har haft många otroligt intressanta samtal. En klart lyckad helg, tack finaste killen min för ditt sällskap, du är klart bäst <3 Våra stunder är oslagbara!

Gjorde inte så mycket mer på kvällen, minns inte när jag somnade. På måndagen var jag i alla fall till Uppsala för musikgrupp (riktigt skoj! både att få sjunga och socialisera, internt skämt - "she was great in högklackat", höhöhö... ja ni förstår det inte ens, så internt var det) och samtal med K. Ett bra samtal tycker jag, så skönt att få prata av sig om både positivt och negativt, mest positivt! Sedan kilade jag till centrum för att möta upp F, för en liten mjukglass i skuggan. Mycket skratt och gos vart det! Klart perfekt avslut på Uppsala-resan. När jag kom hem blev det smsande och lite dator-sittande. Somnade sent.

Igår var jag hemma, tog det lugnt, spelade piano, bröt ihop, kom igen och pratade massor i telefon. Både med M3 i någon timme, (länge sen!) och A i tre och en halv timme. Jag har väldigt sociala och verbala vänner kan jag säga. Det behövdes, mådde väldigt bra efteråt. Hade en liten dipp på eftermiddagen, satt vid pianot och fick plötsligt för mig att jag var kass på att sjunga. Har i mig att jag inte ska "be" om bekräftelse, har ett stort bekräftelsebehov som jag aldrig visar, för att jag inte vill vara "jobbig". Tillslut tog jag steget och drog upp med mamma att jag behövde lite bekräftelse, för jag tror minsann inte att jag kan sjunga, men när jag väl börjat så spelar det ingen roll vad någon säger, jag tror ändå inte på det. Grät, bröt ihop lite, och insåg återigen att problemet inte har att göra med min sångkapacitet, utan min självbild och min attityd gentemot mig själv. Jag måste verkligen ändra mina tankar, lära mig att jag duger som jag är. Att jag inte är värdelös bara för att jag inte kan allt. Att, även om jag vore väldigt kass på att sjunga, eller måla, eller vad det nu skulle vara, så vore jag inte sämre för det i mig själv. Läste ett sms med massor av fina ord från F, och tog mig tillslut upp, behövde nog gråta lite. Mitt förflutna finns kvar som en tagg inom mig, och ibland känns det mer än annars. Då gäller det att inte släppa tron på att jag duger, att det inte handlar om mitt värde utan att jag blev intalad i en jäkla massa år att jag var värdelös, oälskad och misslyckad.

Idag har jag promenerat, gjort lite nytta, svarat på ett mejl och ätit. Ska strax kolla på ett program på TV3play, sen ska jag fortsätta göra nytta. Har som sagt en del ämnen att skriva om i bloggen, så snart kommer jag sätta igång med det.

Ha det bäst ni vackra människor!

Ljus och löööve, Yasmine

Ja, det här inlägget innehåller ALLT praktiskt taget

Halloj käääära dagbok! Eller nögöt.

Jag sitter i min fåtölj och lyssnar på musik. Anteckna, lägg ned pennan och fortsätt läs.

Vad beträffar boken är jag TOTALT inspirationslös och står liksom still. Har fastnat. Bestämde mig nyss för att lägga den åt sidan HELT den här veckan, och nästa vecka försöka ägna en hel dag att kliva över tröskeln så det kan rulla på sen. Har tappat fotfästet om sådant som måste göras, eller måste och måste, jag vill verkligen få den skriven, innerst inne. Jag ska skaffa inspiration. Men just nu faller mitt självförtroende lite på det där. Gäller för mig att inte haka upp mig på en grej. Blev en lugn dag igår med TV, promenader, sitta ute i solen, äta jordgubbar och sitta här. Njöt verkligen av värmen, och det blev två promenader. Är lite freaked-out inför sommaren med alla dessa... dessa... iiih, småkryp! Som ni kanske läst till exempel här, är jag sjukt rädd för bland annat (framförallt) harkrankar. Men jAG TÄNKER INTE LÅTA DE FÅ FÖRSTÖRA MIN SOMMAR!!!!!!!! De är små, ofarliga och bits inte, bör inte vara något problem (jag är bra på att lura mig själv, näääästy bastards).

Från det ena till det andra, idag sjöng jag! Högt och tydligt, nej, inte, men jag sjöng i alla fall mer än vad jag gjort på två veckor. Vi fokuserade på "damn you" med Lana, och jag fick även lära mig spela den på piano, så nu ska här övas! Efter sången pratade jag en del med M5, roligt att träffa henne en stund. Och så gick jag och mamma ned till stan för att äta (sushi!) och shoppa lite. Inhandlade ett par jeansshorts (som jag tror jag ska behålla) + en snygg väska, i alla fall enligt mig. I bilen på vägen hem somnade jag i några omgångar, men vaknade till av lite kaffe hemma. Sen blev det månadens breakdown, man måste ju ha en sån också (ironi). På ytan kan det verka handla om mitt förakt gentemot mitt utseende som kan dyka upp lite då och då, inte lika ofta längre som tur är. Jag förbannar min form och mina drag, och ältar och försöker få bekräftelse av mamma (den enda jag tänker låta mig be om bekräftelse av, tycker inte om att bli "jobbig" men mamma är mitt bollplank) som ger mig bekräftelse, men jag tror inte på ett skit utav alla fina ord utan börjar gråta. Och inser efter lite övertalning från mamma att det inte handlar om mitt utseende, utan om mina tankar och mitt förflutna. Det jag blivit intalad. Det som egentligen inte är jag. Smsade finaste killen, och då började det släppa. Har istället städat lite, och rensat datorn nu på kvällen. Och ätit succini-gryta (stavning?).

Nu ska jag slappa under kvällen, äta något kvällsmål, dricka te och kika på TV! Smsa och längta till imorgon. Finaste A kunde inte vara med oss imorgon pga en faslig sjuka (sänder tankar till dig vännen), så det blir en mys-dag med mig och F i Skokloster. Spännande och väldigt trevligt! Visa mitt hometown liksom. Homehole. Håla. Skokloster = en håla. Eh. Nu byter vi ämne.

Avslutningen får handla om vatten. Denna härliga dryck som framkallar diverse olika missbruk och avgiftningsmöjligheter. Tänk att bli beroende, och sen bli av med beroendet. Det har inte jag blivit. Men en dag! mina vänner. Ska jag kunna bege mig till brevlådan utan en vattenflaska. / ungvattenmissbrukare_92

Nu är det dags för fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys....!

Peace'n'love, Ysme

Trött-dag (oj, vad intresserade ni blev nu!)

Idag har varit en total trött-och-slappa-dag. Har inte gjort mer än att sova, äta, ligga i soffan och sova där, se på TV och laga mat. Men det har nog varit behövligt. Har varit lite lättrörd idag märkte jag, tänkte på gammalt och lyssnade på en sorglig låt och fick tårar i ögonen. Trött, som sagt.

Har haft en superfin början på veckan! Åkte till älsklingen i måndags, som jag skrev då. Mer än en vecka hade gått, så det fladdrade rejält i magen av längtan när jag gick från busshållsplatsen för att möta upp honom. Vi hade ett supermysigt dygn med massvis av gos, prat och skratt. Vi åt på Lilla Asien, känt ställe från BUP-tiden, och åt sushi på kvällen. Vi pratade länge om intressanta saker, och jag upptäcker att vi är oerhört likasinnade på många plan. Efter att ha pratat mycket på kvällen, somnade vi halv-sent men sov (med ett litet avbrott vid sju på morgonen) till halv tolv. Var skönt att få sova ut. Sen köpte vi mackor som vi åt, myste och pratade lite till och hann spendera lite mer än ett dygn ihop. Hur härligt som helst! Blev lite saknad så fort jag klivit på bussen för att åka hem, vid fem.

Anlände i Idealbyn klockan halv sju, ungefär. Då blev det mat på direkten, sen satt jag en del här, pratade med mamma och kikade på TV på kvällen. Somnade innan tolv. Och så idag, som sagt, inte hunnit mycket. Kanske behövde vila upp mig, då jag inte är helt 100 än. Hostar och så fortfarande.

Imorgon blir det nog fokus på boken, om jag orkar. Resten av denna kväll ska spenderas vid datorn och framför TVn. Antagligen blir det att sova tidigt. Mår förövrigt rätt bra, ser fram emot helgen då jag, pojkvännen, A + kanske någon till, ska till Skokloster slott för guidad tur. Sedan blir det nog fika hos mig! I övermorgon ska jag sjunga för första gången på mer än en vecka, härligt!

Ta hand om er så länge, skriver eventuellt imorgon.

Ljus, Yasmine

Nu får det bli en "på språng"-etikett!

Ja, bland kategorierna alltså, ska nämligen iväg om någon timme, och bör hinna äta och packa klart.

Har återhämtat mig relativt bra under helgen. Har blivit ett par promenader, lite vilande, mycket sms-skickande och en del TV-tittande. Och nu äntligen är jag tillräckligt bra för att påbörja mitt friska liv igen, och ska efter en vecka kila över till min älskade pojk i Uppsala - snacka om en vecka av längtan. Hoppar dock över musiken idag, tills min röst är helt återställd.

Våren är här, går snart över i sommar och jag njuter av värmen och ljuset. Känns verkligen som man kommer till liv igen. Och mitt förflutna gnager inte lika hårt.

Nu blir det en räksallad för mig och min mamma!

Vi hörs eventuellt imorgon, ta hand om er så länge.

Ljus & kärlek, Yasmine

Utsatthet och vården, del 2 - tankar och funderingar

Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var så jag avslutade gårdagens inlägg, med min historia om "utsatthet och vården". Nu tänkte jag belysa ämnet, ur en mer allmän synvinkel. Med mina erfarenheter i åtanke, bör en vårdpersonal alltid gräva i en persons förflutna?

Jag har hört och läst, specifikt angående en händelse i USA (om jag minns rätt?) att det funnits terapeuter som utfört hypnos lite väl vind för våg. Just den specifika händelsen gick ut på att en kvinna som länge mått dåligt, börjat drömma mardrömmar om sin pappa, och att terapeuten då bestämt sig för att "gräva" i hennes förflutna genom hypnos. Efter hypnosen drar hon slutsatsen att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp av sin far under barndomen, och att hon därför är traumatiserad. Det blir rättegång, pappan blir utpekad som en förövare. Senare kommer det fram att hypnosen antagligen gjorts på felaktig grund, och att pappan är oskyldig, men han kommer alltid ha samma stämpel och kunde efter rättegången och mediaattacker inte leva ett normalt liv. Terapeuten anmäldes, men skadan var redan skedd.

Jag tror att ett stort andel av unga (och äldre) med psykisk ohälsa, har ett trauma i bakgrunden. Ett stort mörkertal kan lida av en komplex traumatisering. Efter mycket research och egna funderingar, börjar jag ana att en del som får diagnoser som ADHD och ADD, i själva verket kan vara utsatta. Det är viktigt att upptäcka ett trauma, kanske ännu viktigare att upptäcka pågående övergrepp. Men hur långt ska man gå för att ta reda på sanningen, med risken att sanningen är felaktig, att det inte existerar en utsatthet? Jag tror främst det handlar om personkännedom. Att använda magkänsla och sunt förnuft. Att redan i skolor lägga mer resurser på psykologer och kuratorer, som frågar. Frågar, och lämnar frågan öppen, tills eleven känner att den kan svara. Att skapa mänskliga kontakter, och tillit.

När du kommer till vården, även primärvården, kartläggs dina symptom. Även bland personer som söker för fysiska besvär, kan symptomen vara psykosomatiska och bero på stress. Stress från ett övergrepp eller misshandel, t ex. Fråga nummer ett, anser jag bör vara; hur ser din nuvarande livssituation ut? Vem lever du med? Hur ser ditt sociala liv ut? Hur ser din bakgrund ut, hur var din barndom, skoltid? Bara genom dessa frågor kan många sanningar komma fram. Även inom psykiatrin, kanske särskilt inom psykiatrin, borde dessa frågor vara mer regel än undantag. Problemet är kanske, att en traumatiserad människa inte alltid vet om det. Om minnena är förträngda, hur ska sanningen komma fram? Det är en väldigt svår fråga. Var lyhörd, lyssna, se tecken. Mer kunskap om trauma bör finnas inom psykiatrin, mer lärdomar om varningssignaler och tecken på utsatthet. Och tålmodighet.

När en patient uttrycker en tidigare utsatthet i ord, bör det inte längre vara svårt. Kommer en traumatiserad människa till och med till den punkten att hon berättar, måste orden tas på allvar. Insatser måste göras fort. Ingenting försvinner bara för att man bläddrar blad och försöker gå vidare, när det gäller ett komplext trauma. Det går inte att bara "lämna bakom sig, sluta älta". En komplex traumatisering har blivit inbyggd i personens medvetenhet. Personen kanske inte ens längre känner sig själv. Hen kanske aldrig haft sig själv, överhuvudtaget. Personen behöver byggas upp, formas.

En traumatiserad människa utan trygghet, behöver trygghet i vården. Otrygghet i vården skapar en re-traumatisering. Det var det som hände mig. En splittrad människa splittras upp på nytt. När en människa traumatiseras tidigt sker ofta eller alltid en splittring. Det kan se ut på olika sätt, om man talar om ämnet dissociation, finns det något som kallas "primär", "sekundär" och "tertiär" dissociation. Utan att gå in på begreppen för mycket, kan man säga att "primär" handlar om vanlig PTSD, "nutid" och "dåtid" splittras, människans "normala" person är inte sammankopplad, integrerad, till den "känslomässiga" personen, där traumat finns. Vid "sekundär" dissociation, som vid komplex traumatisering/C-PTSD finns det flera "känslomässiga" delar av personen. Man är splittrad så att olika delar av människan får ta hand om olika känslor, därav dissociationen. Vid "tertiär" dissociation delas även den "normala" personen av den traumatiserade upp, så att flera personligheter bildas. Detta kallas dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallat "personlighetsklyvning". Vid varje form av splittring, behöver den traumatiserade "integreras", delarna behöver alltså "föras samman" till ett. (det var den enkla förklaringen, den längre kräver beskrivningar av begreppen "ANP" och "EP", men det får jag ta någon annan gång).

För att integrera en person krävs specialisthjälp, och ofta många olika former av terapier. Den allmänna psykiatrin har inte mycket kunskap om detta, och tolkar ofta traumatiseringen och dissociationen som en psykossjukdom eller personlighetsstörning. En traumatiserad person ska inte lägga all fokus, 24/7, på att integreras genom hypnos, samtalsterapi eller ständig bearbetning av minnen, utan måste också bygga upp ett liv vid sidan av. Personen behöver hjälp att bygga upp en ny självkänsla, ett liv och en plats i samhället. En plats personen kanske saknat tidigare. Därför är det också viktigt för personen att inte ständigt bli påmind om traumat, psykiatrin bör inte ta itu med en komplex traumatisering genom att varje dag be personen prata om det och tänka på det. Då skulle dissociationen ta över helt. Det gäller att skapa en balans, och framförallt en tillit (!) mellan personen och terapeuten. Hade inte min psykolog varit den hon är, hade det kanske inte fungerat. Det handlar nästan alltid om kemi och hur man kommunicerar.

När en behandling är igång, måste det finnas tålmodighet och en trygghet hos den traumatiserade, att terapeuten finns kvar. Terapeuten måste gå in i arbetet för att stanna. Kvinnan som kom fram efter föreläsningen nämnde en viktig detalj; "många gånger är det för känslomässigt påfrestande för oss inom vården, att ställa frågan, att lyssna på den tunga historia patienten bär", och det stämmer! Vem som helst är inte ämnad för arbetet. Det är FÅ tror jag, som klarar av att ta emot en sådan fruktansvärd historia, och fortsätta sitt vanliga liv vid sidan av. De som vet att de inte klarar av det, ska heller inte ta sig an arbetet, men då måste den traumatiserade kunna få hjälp från någon annan, som kan hantera den biten.

Framförallt måste vården lära sig att lyssna, och inte blunda. Våga öppna ögonen och se att det faktiskt händer fruktansvärda saker därute. Många människor befinner sig i en inre kris, på grund av ett trasigt förflutet, men det finns hopp för var och en av de människorna. Bara du vågar lyssna. Bara du vågar finnas. Det vinner ni båda på. Skulle mer pengar läggas på rätt vård, skulle färre människor behöva slösa på resurser som bara förvärrar. 

Varför inte prioritera, och prioritera rätt?

Det var mina tankegångar för idag, det kommer säkert bubbla upp fler tankar och idéer, och ämnet kommer säkert återkomma, vinklade på olika sätt.

Och till dig som är drabbad - ge inte upp. Det finns hopp för dig. När du väl hittat rätt och är beredd på den tid det kan ta, kommer vägen planas för dig och målet kommer närma sig. Vi kan alla bli hela, bara vi låter oss finna kärlek i oss själva och i livet. Bara vi vågar tro på vår inre styrka.

Värme och kärlek, Yasmine

Utsatthet och vården, del 1 - min historia

Jag funderade lite på vad för ämne jag kunde tänkas vilja ta upp här i bloggen, och listade ut en del jag inte minns jag benämnt så mycket i det här sammanhanget. Nämligen "utsatthet och vården", hur du som utsatt (oavsett om det handlar om mobbing, misshandel, sexuella övergrepp eller något annat) blir mottagen och behandlad av vården. Jag tänkte belysa detta i det här temat. Jag låter det första inlägget berätta min historia, sedan tänkte jag berätta hur jag i allmänhet uppfattar vården och deras kunskap om utsatthet och trauma.

När jag föreläst på torsdagen för tre veckor sedan, kom det fram några för att ställa frågor, eller bara tacka. En utav dem misstänker jag arbetar inom vården, då det kunde tydas så på hennes frågor. Hon undrade om man som vårdpersonal bör ställa frågan "har du varit utsatt?". Jag hade då berättat om mina erfarenheter som utsatt, och hur det bemöttes inom vården. Jag tyckte frågan var intressant, och svarade rätt generaliserande. För, är det så att du alltid bör fråga en patient, om denne blivit utsatt för något? Nu är jag fortfarande försiktig med att berätta alla bitar av min historia, här. Så småningom kan det hända att jag öppnar mig mer, men i detta inlägg kan vissa delar skrivas lite diffust, för att inte säga för mycket.

När jag fick kontakt med vården för första gången, 2006-2007, fick jag genomgå en mängd fysiologiska undersökningar. Hörsel, syn, hals, balans, hjärna och ja - det mesta, undersöktes. Tillslut fick jag frågan "är det så att du känner dig deprimerad Yasmine?" och efter ett jakande svar, skickades jag till BUP. Genast fick jag fylla i ett depressionskattningstest, och berätta om mina lite udda vanor (tvång), vilket ledde till två konstaterade diagnoser och en remiss till en neuropsykiatrisk enhet i Uppsala, som arbetar med OCD och tourettes. Vid den tiden hade jag inga minnen av något trauma, det fanns lagrat i vad som var normalt för mig, och jag hade förträngt det som var övertydliga fel i min historia. Det fanns inget att berätta, men jag fick heller ingen fråga. Vi skattade och kartlagde mina symptom, och påbörjade exponering (KBT) mot mina tvångstankar. Jag fick vara ihärdig och pådrivande med att jag ville bearbeta mobbingen (det enda jag förstod inte var "normalt"), och tillslut avvarade BUP ett tillfälle då jag fick bedöma min ångestnivå då jag tänkte på alla negativa ord jag fått höra. Inte så pedagogiskt och hjälpande med andra ord, och vi fortsatte motverka tvången, som bara blev fler.

Historian med ätstörningar och självmordstankar har jag behandlat i andra inlägg, så det tänker jag inte fokusera på. Jag tänker förflytta mig till 2009, året då jag började öppna locket till mitt förflutna. Från en dag till en annan var jag inte mig själv längre, den jag trodde jag var. Jag förstod att denne person bara var någon jag blivit, efter år av hjärntvätt och andra svåra bitar. Det enda jag kunde greppa var att jag behövde prata om det, jag kunde inte hålla det inne längre, och pratade mycket och länge med framförallt min farmor och min mamma. Jag begrep nog någonstans att det var ett trauma, även om jag inte insåg att det var ett väldigt komplext trauma. Jag tog upp det med BUP medan jag kunde, för jag visste att vetskapen om vad som hänt höll på att få mig att falla isär ännu mer. Vid den tiden led jag av vad jag nu förstår, var konsekvenserna av traumatiseringen. Jag hade periodvis svårigheter eller oförmåga att tala och röra mig, och var totalt handikappad, det fanns inget liv i mig. Och jag försvann ständigt från verkligheten, något BUP ansåg vara psykotiskt.

Hade BUP haft kunskap om dissociation, hade de nu kopplat ihop ett och ett, när jag berättade. Men jag hann inte mer än att säga att något hänt, innan de bytte ämne. Antagligen till "hur psykotisk och sjuk" jag var, eller vilken medicin vi nu skull lägga till för att minnena (eller "vanföreställningarna") skulle försvinna. Jag uppfattade deras reaktion som att mitt förflutna var en illusion, jag var fortfarande förövaren, och inget offer. Det var mitt fel. Jag utvecklade fler röster och psykotiska upplevelser, vilket ledde till att BUP gav mig starkare mediciner, mediciner som gav ännu fler symptom. Sista gången jag bad om att få bearbeta, var i november. Jag hade skrivit ett långt brev där jag förklarade, fick höra att "brevet var bra skrivet". Efter att de tryckt upp ett papper i mitt ansikte där det stod att jag led av svår paranoid schizofreni, sade min läkare orden som fick mig att trasas sönder helt. "Vad du än har varit med om, har det ingenting med din svåra psykiska störning att göra". Det var mig det var fel på. Jag var störd, sjuk. Att en av de viktigaste personerna under min uppväxt/grundskoletid, tagit ifrån mig allt jag hade och lämnat mig skadad, hade ingen betydelse. För det var mig det var fel på.

Jag har många gånger undrat vad skadan gjort med mig, om jag inte kommit till min nuvarande psykolog. Om jag hade haft ett värdigt liv med innehåll, eller om jag inte levt alls. Min kropp hade stelnat till, fryst ihop, och min röst var obefintlig. Jag har någon gång sagt att jag tog en paus från livet just då, min person var aldrig närvarande. På mitt första möte med ungdomsteamet, rabblade jag lågmält upp mina symptom som ett mantra, medan BUP log och nickade stolt. På det andra mötet var inte BUP med. Jag tog chansen, eller snarare risken, att berätta. Jag sade att något hänt i mitt liv, jag behövde bearbeta. När ungdomsteamet då tog emot mig, fick jag min första bekräftelse från vården, att jag var på riktigt. Att jag fanns. Att det gick att hjälpa mig. Att någon ville hjälpa mig. Och jag kom dit. När jag läst om komplex traumatisering/C-PTSD, förstår jag att den mottagningen omedvetet gjorde allt rätt. De gav mitt liv en mening. Eller nej, de hjälpte mig att ge mitt liv en mening. Det gav mig nycklarna att bygga upp min person. De gav mig bekräftelse på att jag fanns, att jag hade ett värde. Jag fick hjälp att hitta nya vänner, aktiviteter, en passion. Samtidigt påbörjade vi vårt arbete med att kartlägga min historia, och lät mina minnen komma. Lät minnena uttryckas i ord.

Det var vid den tiden mindre jobbigt än man kan tro. Jag släppte aldrig barriären, jag grät inte, jag skrattade ibland, jag kunde prata ganska kallt om extremt svåra saker. Samtidigt började jag leva. Det var i och med ytterligare en destruktiv relation, som jag kom i känslomässig kontakt med minnena. Då brakade det igen. Hela 2011 splittrades jag sönder, vilket ledde till att jag var nära att inte överleva, rent fysiskt. Jag kom i kontakt med den slutna vården, där jag återigen fick uppleva vårdens brist på kunskap om utsatthet och trauma. En traumatiserad människa har vanligtvis ganska givet svårt att tala om traumat, och i mitt fall krävdes det mod att berätta. När jag väl berättade att jag hade minnen som störde, avdramatiserade jag, men lämnade ett moln av desperation, ett rop på hjälp. Antingen var de blinda, eller så ville de inte se. För istället för ett lyssnande öra, fick jag ett lugnande piller eller en kort pratstund om mina symptom.

Att bara veta idag, att någon skulle lyssna om jag ville berätta, att det finns en plats att kontakta om jag behöver intensiv behandling fokuserad på traumatisering, gör att jag finner en trygghet i att leva. Att jag vågar vara hel, för någon skulle fånga upp mig om jag skulle falla. Jag har gjort ett val i att lämna traumat utanför mitt liv en period, det kan handla om månader eller till och med år, för jag kan leva med barriären jag byggt upp. Går jag inte in på mitt förflutna för mycket känslomässigt, är min yta och en bit in i min kärna, hel. Jag kan leva ett relativt normalt liv, ett värdigt liv, jag är lycklig. En dag kanske jag tvingas bearbeta, för att göra ett avslut en gång för alla, men jag är inte där än. Jag vill leva lite först. Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var den delen av detta ämne, som visar hur det såg ut i mitt fall. Men hur ser det ut numera inom vården, hur bemöts traumatiserade och tidigare utsatta? Hur bör de bemötas? I vilken omfattning kan man gräva i en persons förflutna? Jag tänkte berätta lite om mina tankar och idéer kring detta imorgon. Då kommer del 2.

Så länge, ljus till er. Ni är inte ensamma.

Yasmine

Nu är det vaaaaaaaarmt!!

Tråååk, femte dagen sjukling. Ont. I. Halsen. Har. Ingen. Röst.

Drog ändå till teamet i måndags för att prata med K, det blev ett bra samtal trots att min röst var svajig. Berättade om kärleken, livet, lyckan och lite förebyggande om tvången. De är bättre, men när jag är med människor jag inte vill släppa in tvången hos (för att jag vill börja om på nytt) blir det lite krig i mig, för jag är van att alltid lyda tvången. Då blir jag lite borta, lite flyktig. Pratade med K om det, som tycker att jag ska bearbeta tvångstankarna hemma ofta, istället för att göra allt för att förtränga dem borta. Gör jag det hemma, blir det inte krisigt om jag försvinner i huvudet, för då har jag ingen att ta hänsyn till. Därför ska jag försöka hemma, få bort lite tvång för varje dag. Jag har ett nytt liv nu. Tvången får inte plats.

Efter samtalet med K, var jag med på musikgruppen, trots rösten (eller bristen på röst). Började med att sjunga, det blev svagt och rossligt och jag var tvungen att lyssna på kroppen, inte ta i. Efter fikat och lite djupa samtalsämnen, bestämde jag mig för att spela piano istället, så jag spelade "Fix you", vilket gick bra. Skönt att vila stämbanden. Efteråt stannade jag i väntrummet några minuter, innan jag drog till bussen. Fick ta av mig jackan på vägen, det har blivit så jäkla varmt! Både igår och idag som jag spenderade hemma, har det varit varmt så man inte behöver ytterkläder, mer än skor. Har promenerat med mamma både idag och igår, vår vanliga vända och har känt av våren ordentligt. Eller sommaren, nästan. Det doftar sommar, och vindarna är ljumma. Jag njuter! Det känns som att hela sinnet kommer till liv. 

Såg även en film igår, som var rätt okej, och drack mycket te. Pratade med A lite för länge igår (inte för oss och våra alltid lika underbara samtal, men för rösten) så tillslut fick jag viska fram att vi måste nog lägga på. Men det var som alltid fint att få prata med henne lite, det blir man på gott humör av. Somnade halv två igår, efter att ha sett på några avsnitt på Tv3play, och sov nästan hela natten med bara några avbrott för hosta. Hade tagit hostmedicin.

Idag vaknade jag i flera omgångar, men somnade om och gick upp halv elva. Slumrade till lite i soffan efter frukosten, och vid ett gick jag och mamma ut och satte oss på altan. Var skönt att bara känna värmen från solen och vara tyst. Mer än att promenera och laga en ny vegetarisk rätt, har jag inte gjort. Imorgon ska jag försöka satsa på denna blogg, få ihop något intressant inlägg, och fokusera lite på boken. Nu ska jag skriva lite på det hemliga "projektet" och lyssna på Tori. Blir nog te och TV eller någon film efteråt.

Solig värme, från mig

Lite ont i halsen, och lite pojkväns- och hjärnkolls-tid

Var hemma idag med en halvkrasslig hals, superusch. Ville på hjärnkoll-fortbildningen egentligen, även idag. Ska försöka komma iväg till K imorgon i alla fall, eventuellt på musikgruppen också.

Mamma är i Malmö för att hälsa på en vän, så jag har haft huset för mig själv sen jag kom hem igår. Hon åkte i fredags. Jag drog iväg till Uppsala till tre då, för att sjunga hos musikD. Vi körde mest Lana D-R låtar, vilket är roligt. Sen gick jag till station för att möta upp min F, vi hade en helmysig dag på stan. Gick till en uteservering och satt där i flera timmar och myste, pratade och skrattade som bara den. Humor alltså, har svårt att sluta garva ibland. Sen gick vi till honom för att äta, efter att vi varit på Uppsala musik och kongress-huset (eller vad det nu heter, rätt kul i alla fall, hade aldrig varit där tidigare). Vi åt pannkakor med sylt, och sen hade vi det mysigt och trevligt hela kvällen. Det blev sova vid elva ungefär, eftersom jag skulle upp tidigt morgonen därpå.

Vaknade vid halv sju, och gjorde mig i ordning efter lite morgon-mys. Tog bussen vid tjugo över åtta från studentstaden, och åkte in till stan för att sedan gå till psykiatrins hus. Det blev en rolig dag, även om jag var lite trött och rastlös mot slutet. Vi pratade om hjärnkoll, att sätta gränser när det gäller bland annat media, lite övningar och en inspirationsföreläsning mot slutet med Magnus Krepper (skådespelare). Vi åt lite lunch och fikade emellanåt, så då hann man prata med de andra lite. Trevligt! Vid fem i fyra tog jag bussen hem, och anlände i Idealbyn halv sex drygt. Åt middag hos pappa, och somnade väldigt tidigt. Redan från morgonen på lördagen kände jag av halsen, sen blev det nästan bara värre. Så när jag vaknade imorse hann jag gå upp och äta frukost, innan jag bestämde mig för att hålla mig hemma.

Mår för övrigt bra, och villvillvill verkligen få igång lite intressanta inlägg på bloggen mer än "jag-är-så-kär-och-lycklig-hurthurt-wiiiiiiiiiiie", även om jag älskar att skriva sånt också. Har kvar lite ämnen från förut som jag vill skriva om, får försöka skaffa tid åt det.

Nu ska jag sova tänkte jag, ska upp hyfsat tidigt imorgon. Blir borsta tänderna och messa lite först!

Ljus och kärlek, Yasmine

Hääärlig valborg!

Hej hallå bloggeeeeeeeeeeeeeen!

Nu har jag firat valborg hos älsklingspojkvännen, vilket jag tänkte berätta lite om nu. Kom dit i måndags efter musiken (som för övrigt var superrolig, sjöng stämmor vilket jag tyckte var väldigt svårt till en början, för öva in mig på det där!) vid fyra ungefär. En glädjande återträff kan man säga, sist vi sågs deklarerade vi ju att vi var ett par. Vi han vara hos honom i ett par timmar, kanske mindre, innan vi drog till stan för att möta upp K och M, två av F's vänner. Supertrevliga människor, vi åt pizza och snackade, sen drog vi till O'connors (tror jag det hette?) för att ta något att dricka. Vi åkte hem vid nio för att få sova ut, för på tisdagen var det upp tidigt. Hade i alla fall en jättetrevlig kväll, trots att jag var lite borta i huvudet ett tag. Kan bli så ibland, försöker och har lärt mig hantera det till en stor del.

Valborg i bilder

På valborgsdagen var det upp klockan åtta efter lite mys och vakna-till i sängen, innan man var redig att stiga upp. Vi tog oss till Fyrisån och mötte upp M och K, åt jordgubbar, drack lite och pratade i väntan på att det skulle börja. Såg Ola Lustig (DÄR KOM JAG PÅ HANS JÄKLA FÖRNAMN!!) från Rix morgonzoo, wohoo kändisar och jag alltså. Vi kilade runt halva ån för att hitta bra platser och kikade lite på forsränningen tills vi frös och behövde äta. Blev lite mat och dricka i Ekonomikumparken efteråt, mys! När vi svängt hem till F för att vila upp oss ett tag, tog vi oss till universitetsbyggnaden för att kolla på någon kör,  OD kallades dem, O... - drängarna-någonting. Trevligt, garvade och halvsov om vartannat. Kvällen spenderades först med K och M, hos M för att äta middag och dricka lite till. Vi spelade kort (hehe, internt), snackade och lyssnade på musik i några timmar. Sen köpte vi med oss muffins/munkar och satte oss på M's kontor, innan vi gick till Gunillaklockorna för att höra talet. Fast F och jag stod väl mest och pussades. Kvällen avslutades hos F med hans vän A, jäklar vad kul vi hade. Höll på att garva ihjäl mig ett tag. Vi somnade vid två någon gång, klart lyckad dag!

Igår hann vi sova ut lite och mysa, innan jag var tvungen att kila hemåt. Hade tid hos V för att fixa naglarna halv fyra ungefär, vilket var väldigt roligt då man fick träffa J som jag inte sett på länge. Fick naglarna fixade medan jag pratade med dem om allt möjligt. J såg på mig hur lycklig jag är, känns så bra att det syns i mina ögon. Resten av kvällen spenderades vid datorn och sovandes i sängen, var sjukt trött.

Idag har jag vilat ut, promenerat, ätit tacos, planerat lite inför helgen och så. Ska till pojkvännen efter sången imorgon, och gå på hjärnkoll-fortbildning lördag och söndag. Ska bli oerhört roligt alltihop!

Ser fram emot att prata med K på måndag och få berätta allt som händer och sker, var två veckor sen sist. Nästa vecka ska jag eventuellt fokusera lite på boken, hoppas jag får tid!

Nu ska jag ordna lite med viktigheter, och sen blir det nog sova om ett tag.

Mår fortfarande oerhört bra, och det som blir negativt ibland kan jag hantera. Lär mig hantera tvången mer och mer, bland annat, och jag märker att det blir lättare mellan varven. Jag är stark utan dem.
Jag är lycklig.

Ljus och kärlek, Yasmine