Satir om psykiatri och lite blahablaha

Hej, hej dagboken!

Upptagen flicka, jajamän! Ingen tid åt spillo, icke sade nicke.
Har hela kvällen planerat så nu gäller det att tänka kvickt.

Idag var jag på musikgruppen med D. Vi sjöng tre låtar, varav en jag fick klämma i lite extra. Fika emellan, kaffe och prat. Vi diskuterade snus och lesbisk midsommarmusik. Vi hann prata lite om min (J*"#¤!a) mikrofon också, som vägrar funka. Ska ta med den på fredag. På kvällen har jag ätit, suttit här, pratat med finaste M och diskuterat musik med lillebror.

I veckan har jag massor inplanerat, skriver mer om det sen. Imorgon ska jag träffa M, wiiii! Längtar.

Nu kommer vi till ett sånt här tillfälle i livet man bara INTE vet vad fasen man ska skriva.

Jag vet! Jag gav mamma en bok med min humor, en typ, humorbok.

Ja, ni vet ju min humor.

"Chop chop" hette boken av en smärre brutal och vulgär anledning (gissa det ni, hmmmmmm)

Där skrev jag en liten satir av överdrivet psykiatriska läkare man har mött några gånger på diverse avdelningar. Mycket möjligt att jag skämtar om något allvarligt, men jag känner som så - att varför inte göra livet lite roligare, hur allvarlig grunden än är? Jag skulle aldrig klara mig utan humor. Berättelsen är en slags parodi och är skriven med glimten i ögat - och herre gud vad jag förklarar mig, läs! allt måste inte vara så allvarligt jämt, bara hottar upp bloggen lite, hmm ;) Jetekyyl.

-----------------------------------------------

Namnet... "psyk - vi är vad vi heter"

Läkare Abrahamsson öppnar dörren och Markus kliver in. Markus drar ut stolen, slår sig ned och väntar på att läkaren ska slå sig ned mitt emot honom. Läkaren stirrar honom kryptiskt i ögonen och dunsar ned på sin snurrstol, fortsätter med sin blick och lägger sedan sin hand över Markus.
-    Hur är det min vän?

Markus känner hur läkarens andedräkt fräter i Markus näsa, och vänder bort sitt huvud från läkarens närgångna ansikte. Läkaren knäpper med en penna och antecknar något. Markus kikar nyfiket vad han skriver och ser orden ”möter inte min blick, verkar inte vilja fylla i mina ord på vårt nuvarande samtal”. Markus rycker till av pennans knäppande och ser rodnande upp på läkaren.
-   Markus, fanns det någon anledning till att du tittade hit nu? Är det möjligen så att du faktiskt tror att jag skriver om dig? Är det ofta så, att du är i centrum för andras kommentarer och blickar?

Markus höjer på ögonbrynet och tar ton för första gången på hela samtalet.

-   Alltså, jag kom hit för att prata lite om min livssituation påminner Markus och möter läkarens suspekta blick.

-   Mm… livssituation… Har du barn?    

-   Nej, tyvärr.

-   Har du flickvän?    

-   Nej, svarar Markus igen och läkaren spänner blicken i honom.

-   På så vis, du använder dig av isolering i ditt eget hem?

-   Va, nej, jag är bög, svarar Markus förvirrat.

-   Mm… okej… mm… Plötsligt flyger läkare upp ur stolen.      

-   Mm… Mm... Du tror att du är bög, och skräms till det yttersta av detta; ett tvångsmässigt tankenäste där ditt huvud skriker bööööööööög, väser läkaren och drar i sitt hår tills det blir statiskt.

-   Det finns hjälp Markus, kognitiv träning där du likställer dig med det faktum att du kan befatta dig som bög. 

-   Men… Markus ska till att försöka räta ut saker och ting och kryper närmare för att viska då vinden blåst upp dörren halvvägs.

-    Jag behöver nog bara lite råd. Allt omkring mig gör mig lite uppe i varv.

-    Jag förstår… fortsätt, fortsätt…

-    Jag kan aldrig riktigt slappna av…

-    Aah… Har du ibland överdrivet mycket energi?

-    Nej, eller jo, kanske.

-    Hm… ständigt i onaturlig euforisk mani, jag skriver… Läkaren antecknar.

Markus fnissar till åt det typiska psykiatrisnacket. Läkaren hötter bara med fingret och ser ut som om glödlämpan bländar ovanför honom. Markus kikar generat över läkarens hukade huvud och ber och bönar att ingen ska gå förbi. Sneglar sedan på pappret. ”Stirrar på en punkt ovan, misstänker således paranoia av förföljelseslag”.

-   Ja, då så! utbrister plötsligen Adamsson och brister ut i ett brett leende. Hans tänder är gula och missfärgade.

-   Jaha.

-   Ja… ler läkaren.

-    Ja… försöker Markus le tillbaks.

-   Du säger inte mycket du. Så här gör vi; jag remitterar dig till en utredning rörande autismspektrat, och skriver upp dig på ett stämningsstabiliserande psykofarmaka läkemedel. 

-   Men…

-   Inga men! avbryter läkaren. Här är det jag som är läkare! Du ska bara sitta där och… lyssna. I din tysta ma-a-a-aniska charm.

-   Läkare Abrahamsson verkar synnerligen bära på en del mentala problem själv, påpekar Markus.

-   Happ! Sekretessbelagd information. Återigen lägger läkaren sin hand över Markus och ser honom med en pålagd djup fasad in i ögonen.

-   Blir det värre, ring det här numret. Markus får en lapp.

-  Men säg för guds skull vem du är unge herre, händer lätt att vi tror att det är någon annan, någon som försöker hacka sig in på vår telefonlinje.

Markus greppar läkarens hand för en handskakning och börjar sedan gå ut genom dörren. Det sista han hör från rummet innan han börjar vandra iväg är ”härliga tider, jajamän. Här har vi löst ett till fall och HELVETE NU RINGER DET IGEN.”  

Autograferna är åt vänster, tackar och bockar! Nu ska jag återgå till min allvarliga layout-bearbetning.

Tjohej!

/ Yasmine