Ska strax sova och hinner inte skriva så mycket tyvärr, det får bli mer imorgon.
Var till teamet idag. Hade skrivit tre sidor om en rad svåra händelser innan, och gav häftet till K. Vi pratade först om hur jag haft det, och jag berättade om nya minnen som dykt upp. Då jag skrev innan lutade jag mig tillbaka och blundade. För första gången mindes jag mer än vad jag ville minnas.
Jag minns exakt varje detalj från en rad fragment. Dina ögon, dina läppar som uttalade ord av ondo, långsamma beröringar och klump i halsen. Jag förstod det inte förut, ville förringa händelsen i helhet, ville inte förstå hur långt det gick. Det gick längre än jag kunde ana. Det gick hela vägen. Alla ord dök upp, flimmer från soffan, sängen, badrummet, chips på golvet och film på TV. Men jag minns främst dig och dina smutsiga händer. De färgade mig. Jag blev färgad. Jag ville bara gråta. Men jag förblev passiv, lät det hända. Vad skulle jag annars gjort?
Illamående sköljde över mig. Hos K mindes jag åter igen. Jag berättade minnesbilderna, blundade, beskrev och var där. Jag var där. Jag höll fortfarande barriären emellan mig och sanningen, men mer och mer kom fram. Jag kände hur jag knöt mina händer i nutid, blev arg i nutid, vässade mitt språk i nutid, för något som hände då. K tyckte det var bra. Jag tyckte det var bra. Men jobbigt, som bara den. Men jag måste ta smällen för att bli bra.
Allt surrade i huvudet efteråt. Jag var spänd och helt slut. I spegeln såg jag mig för åtta år sedan. Jag var där. I bilen fick jag ur mig mer. Jag berättade allt i detalj för mamma, och där var tårarna nära. Jag måste släppa taget om muren, jag måste låta det få vara. Jag får gråta. Jag får vara arg.
Men jag får inte vara arg på mig själv längre.
/ Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar